Kanadas generalguvernör (engelska: Governor GeneralI Kanada skrivs Governor General utan bindestreck, till skillnad från övriga samväldesriken., franska: Gouverneur(e) général(e)) är Kanadas vicekungliga ställföreträdare. Kanada är ett av 14 samväldesriken som frivilligt valt att stå i personalunion med Storbritannien; samma person som är Storbritanniens monark är följaktligen också Kanadas monark. Generalguvernören betraktas ofta i och utanför landet som Kanadas de facto statschef, då generalguvernören utför statschefssysslor som: värd för inkommande statsbesök, genomför statsbesök i utlandet, utfärdar kreditivbrev till kanadensiska ambassadörer samt ackrediterar utländska diplomater.
Eftersom Kanada är en konstitutionell monarki med Westminstersystemet är generalguvernörens uppgifter främst ceremoniella och formella till sin natur, då det politiska maktutövandet istället leds av premiärministern och dennes ministär. I praktiken utövar generalguvernören nästan uteslutande sina befogenheter på anmodan från premiärministern. Officiellt utses generalguvernören av kungen men han tillsätter alltid den person som premiärministern föreslår och alla konstitutionella förändringar som rör generalguvernören kräver i praktiken enhetligt stöd från provinsparlamenten, snarare än den kvalificerade majoritet som vanligen krävs för ändringar i författningen.
Louise Arbour är sedan 8 juni 2026 Kanadas generalguvernör.
Historia Den franska kolonisationen av Nordamerika inleddes redan under 1580-talet, men Nya Frankrike, som förutom Kanada även bestod av Louisiana och Akadien, började inte växa förrän under första hälften av 1600-talet. Upptäcktsresanden Samuel de Champlain blev den förste inofficielle guvernören av Nya Frankrike omkring 1613. År 1636 blev Charles Huault de Montmagny den förste personen som officiellt tillsattes på posten. Ursprungligen administrerades Nya Frankrike av Compagnie des Cent-Associés, men kung Ludvig XIV tog kontrollen över kolonin 1663 och tillsatte samma år dess förste generalguvernör, Augustin de Saffray de Mésy.
Frankrike förlorade de flesta av sin nordamerikanska territorier (inklusive Kanada) till Storbritannien i och med sjuårskriget (1756–1763). Genom 1763 års kungliga kungörelse (Royal Proclamation of 1763) bytte Kanada namn till Provinsen Quebec samtidigt som guvernörsposten inrättades. Generallöjtnant Jeffrey Amherst styrde provinsen under krigets sista år. Den förste civile administratören blev James Murray som tillträdde 1764. Nova Scotia och New Brunswick förblev separata provinser med egna guvernörer, men under 1780-talet accepterade den brittiske premiärministern William Pitt och hans regering idén att provinserna skulle styras av en gemensam guvernör. Den förste som tillträdde posten blev Guy Carleton. Han hade dock bara direkt inflytande över Nedre Kanada och Övre Kanada; New Brunswick och Nova Scotia styrdes av viceguvernörer. Då Övre och Nedre Kanada slogs samman till Provinsen Kanada 1840 hamnade kontrollen över provinsen hos generalguvernören.
Generalguvernörens roll ändrades i grunden efter 1837 års revolter. Strax efter upproret beslöt den brittiska regeringen att bevilja de kanadensiska provinserna egna regeringar vilket fick till följd att både generalguvernörens och viceguvernörernas roller främst blev formella – den verkliga makten överfördes till de demokratiskt valda församlingarna och deras premiärministrar. Detta förhållande fortlevde även sedan Kanada omvandlats till en dominion 1867. Generalguvernören och viceguvernörerna i provinserna förblev den brittiska kronans lokala representanter, men den verkliga politiska makten delades mellan Kanadas premiärminister och premiärministrarna i provinserna.
Generalguvernörens roll påverkades starkt under 1920- och 1930-talen som en följd av King-Byng-affären. År 1926 begärde den liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King att generalguvernören Julian H.G. Byng skulle upplösa parlamentet. Generalguvernören åberopade dock det allmänna val som hållits bara några månader tidigare och vägrade bevilja premiärministerns begäran. Denne avgick följaktligen och Byng valde Arthur Meighen till hans efterträdare. Inom några veckor förlorade dock Meighens konservativa regering en förtroendeomröstning i underhuset vilket tvingade generalguvernören att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Valet vanns med bred marginal av Mackenzie King som återtog regeringsmakten och började verka för att ompröva generalguvernörens roll.
Vid en imperiekonferens senare samma år accepterade Storbritannien, Kanada och andra brittiska dominier Balfourdeklarationen,som slog fast att de brittiska protektoraten likställdes med Storbritannien. Generalguvernörerna skulle fortsättningsvis ha en rent representativ roll istället för att agera som den brittiska regeringens företrädare, en roll som istället övertogs av överkommissarien (The High Commissioner). Med Westminsterstatuten (1931) utökades principen om likställdhet mellan Storbritannien och de forna kolonierna. Statuten fastslog att varje dominion var ett kungarike i egen rätt och att den brittiska monarken var monark över flera separata kungariken parallellt. Även om Kanada i och med det erkändes som ett oberoende land, var generalguvernören även fortsättningsvis engelsman. Sedan termen dominion övergivits kunde till slut den förste kanadensiske generalguvernören, Vincent Massey, tillträda 1952.
miniatyr|vänster|Jeanne Sauvé var den första kvinnan att tjänstgöra som Kanadas generalguvernör. Under Roland Micheners ämbetstid (1967–1974) genomgick ämbetet en rad betydande förändringar. Han släppte efter på etikettsregler och formaliteter, till exempel övergavs seden att buga inför generalguvernören. Michener fortsatte dock att bära den traditionella tjänsteuniformen, men blev den siste generalguvernören som gjorde det. Micheners resa till Trinidad och Tobago 1971 blev det första utländska statsbesöket av en kanadensisk generalguvernör. Händelsen ledde först till en kontrovers, eftersom monarken och inte generalguvernören var Kanadas statschef. Inom kort hade dock seden accepterats och idag representerar generalguvernören ofta sitt land utomlands.
Generalguvernörens roll kan fortfarande orsaka viss polemik i Kanada. Organisationer som Citizens for a Canadian Republic (’Medborgare för en kanadensisk republik’) arbetar för att förändra och ”demokratisera” ämbetet som ett sätt att bana väg för ett presidentskap likt de i Irland och Indien. Å andra sidan har monarkin och dess representant generalguvernören sina tillskyndare i organisationer som Monarchist League of Canada (’Kanadas monarkistiska förbund’). Sedan misslyckandena med Meech Lake-avtalet 1987 och Charlottetownavtalet 1992 har konstitutionella frågor fått en undanskymd plats i den kanadensiska politiken. Frågan om monarkins vara eller inte betraktas som polariserande och har hamnat i skymundan bakom mer allvarliga konstitutionella problem som Québecs självständighetsrörelse. Republikanerna i Kanada har därför mindre inflytande än i till exempel Australien.
Tillsättning Monarken tillsätter generalguvernören i enlighet med premiärministerns önskemål. Från 1867 till 1952 var alla generalguvernörer brittiska medborgare och hämtades ur den brittiska aristokratin. Den siste brittiske generalguvernören i Kanada blev Harold Alexander (1946–1952). Han efterträddes av den förste kanadensiske generalguvernören Vincent Massey och efter honom har alla generalguvernörer varit kanadensare. Av tradition alternerar engelsk-kanadensare respektive fransk-kanadensare på posten. Från och med tillsättningen 1967 har premiärministern överräckt ett enda namn till monarken istället för den lista som tidigare framlades.
Generalguvernörens roll är opolitisk men har ofta innehafts av före detta politiker. Sedan 1952 har tidigare diplomater, kabinettsmedlemmar och talmän i underhuset besuttit posten. Adrienne Clarkson (generalguvernör 1999–2005), tidigare författare och TV-ankare, var den första på posten utan vare sig politisk eller militär bakgrund. Hon var också den första asiatiska kanadensaren och den andra kvinnan på posten efter Jeanne Sauvé (1984–1990). Den tredje kvinnan på posten blev Michaëlle Jean som tillträdde 2005 som den första svarta kanadensaren.
Sedvänjan påbjuder att generalguvernörens ämbetstid inte ska understiga fem år, men monarken kan på premiärministerns begäran förlänga tjänsten. Detta har också skett vid några tillfällen, till exempel skulle Clarksons ämbetstid utlupit 2004 men premiärminister Paul Martin ansåg att situationen i underhuset med en minoritetsregering gjorde det önskvärt att ha en erfaren generalguvernör på posten varför Clarkson fick sitta kvar. Tidigare har George Vanier och Roland Michener fått sina ämbetsperioder förlängda under liknande omständigheter. Generalguvernörer kan också avsäga sig uppdraget, vilket bland annat skedde då Roméo LeBlanc avgick av hälsoskäl 1999.
Om generalguvernören dör eller lämnar landet under mer än en månad övertar det justitieråd som är Högsta domstolens ordförande (Chief Justice of Canada/juge en chef du Canada) generalguvernörens befogenheter och plikter eller, om även domstolschefsposten är vakant, det äldsta biträdande justitierådet (Puisne Justice/juge puîné). Detta har skett vid två tillfällen då generalguvernörer avlidit: 1940 övertog chefsdomare Lyman Poore Duff generalguvernörens roll och 1967 gjorde Robert Taschereau detsamma.
Politisk roll miniatyr|vänster|Rideau Hall i huvudstaden Ottawa är generalguvernörens officiella residens. Generalguvernörens makt är i teorin omfattande men i praktiken begränsad. Generalguvernörens ämbete regleras av författningen och konstitutionella konventioner och ämbetets makt är rent symbolisk och nominell. Generalguvernören tillämpar bara sitt kungliga prerogativ på anmodan från premiärministern eller någon av dennes ministrar som i sin tur står ansvariga inför underhuset vars makt utgår från folket.
När så krävs är det generalguvernörens plikt att utnämna en ny premiärminister. En oskriven konvention säger att generalguvernören vid parlamentets öppnande ska utnämna den person som har störst stöd i underhuset. Om något parti har egen majoritet utnämner generalguvernören dess partiledare. Om inget parti har egen majoritet kan ett antal partier bilda en koalition varpå generalguvernören utnämner den av koalitionen utsedda ledaren. Koalitioner är emellertid ovanliga i kanadensisk politik och i en situation med ett underhus utan vare sig ett parti med egen majoritet eller en existerande koalition utnämner generalguvernören vanligen, om än inte nödvändigtvis, ledaren för kammarens största parti.
Generalguvernören tillsätter även ministrarna i regeringen, men bara i enlighet med premiärministerns önskemål. I praktiken är det alltså premiärministern som utövar den reella makten över regeringsbildandet och generalguvernörens befogenhet att avsätta premiärministern har aldrig tagits i bruk.
Konstitutionella uppgifter miniatyr|höger|Citadellet i Québec är sedan 1872 generalguvernörens sekundära residens. Som representant för Kanadas monark kan generalguvernören utöva all makt som kronan av hävd åtnjuter. Då monarken personligen är närvarande i landet kan denne dock personligen utöva den makten. Några befogenheter ligger dock exklusivt på monarken, till exempel rätten att ändra antalet platser i senaten.