Jom kippur-kriget eller yom kippur-kriget (; translitteration: Milẖemet Yom HaKipurim; , Milẖemet Yom Kipur), även kallat oktoberkriget (; translitteration: ħarb Aktoobar; , ħarb Tishrin) och fjärde arabisk-israeliska kriget, utkämpades mellan den 6 och den 25 oktober 1973. Kriget stod mellan Israel och en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien.
Kriget började när koalitionen inledde ett gemensamt överraskningsanfall mot Israel under Jom kippur, den heligaste dagen i judendomen, som sammanföll med den muslimska fastemånaden Ramadan. Egyptiska och syriska styrkor korsade sina respektive vapenstilleståndslinjer mot Israel och avancerade in i Sinai och Golanhöjderna, som hade blivit erövrade och ockuperade sedan sexdagarskriget 1967. Egyptiska styrkor bröt igenom den israeliska Bar-Lev-linjen, korsade Suezkanalen och etablerade positioner, medan de syriska styrkorna erövrade territorium i Golanhöjderna. De egyptiska styrkorna fortsatte framryckningen in i Sinai den 14 oktober för att avlasta den syriska fronten, som utsattes för ökande press av Israel. Efter tre dagar stoppade Israel den egyptiska framryckningen och drev tillbaka de flesta syriska styrkorna. Israel inledde därefter en motattack mot Syrien och besköt förorterna till Damaskus med artilleri.
Israels styrkor utnyttjade den misslyckade egyptiska framryckningen för att bryta igenom Suezkanalen och avancerade norrut mot Ismailia och söderut mot Suez för att skära av den egyptiska andra och tredje armén, med mindre försök att avancera västerut. Den israeliska framryckningen mötte dock hårt motstånd på alla fronter. Båda sidor accepterade ett FN-medlat eldupphör den 22 oktober,; även om det kollapsade dagen därpå efter ömsesidiga anklagelser om överträdelser. Under den förnyade striden lyckades Israel avancera söderut och hota tredje arméns försörjningslinjer, men misslyckades med att inta Suez. Ett andra eldupphör den 25 oktober avslutade officiellt konflikten.
Konflikten ledde till en nära konfrontation mellan de två kärnvapenväpnade stormakterna USA och Sovjetunionen, som båda inledde massiva ansträngningar för att förse parterna med krigsmateriel. Den arabiska världen, som kände sig förödmjukad efter nederlaget 1967, upplevde sina tidiga och sena framgångar i kriget som en psykologisk seger. Israel, trots framgångar på slagfältet, insåg att deras militära dominans var osäker. Dessa omständigheter ledde till Camp David-avtalen 1978, ett bilateralt fredsavtal där Israel återlämnade Sinaihalvön till Egypten, och därmed blev Egypten det första arabiska landet att erkänna Israel som stat.
Historik
Bakgrund Efter att Egyptens president Nasser avled i en hjärtattack den 28 september 1970 blev Anwar Sadat ny president. Av omvärlden ansågs Sadat sakna egen profil och förväntades fortsätta Nassers politik av panarabism och samarbete med Sovjetunionen. Men den 4 februari 1971 förklarade Sadat att han var villig att underteckna ett fredsavtal med Israel om landet drog tillbaka sina trupper från Suezkanalens östra sida. Israels premiärminister Golda Meir var dock inte beredd att låta egyptiska styrkor sätta sin fot på Sinaihalvön och det hela rann ut i sanden.
Sadat begärde därefter mer vapen från Sovjetunionen - bombplan och stridsvagnar - men Sovjet vägrade detta. Sadat lät därför utvisa alla sovjetiska militära rådgivare den 8 juli 1972. Evakueringen av sovjetisk personal skedde under ganska drastiska former, bland annat flögs mer än 700 sovjetmedborgare ut ur Egypten med fraktplan av typ Antonov An-22. Från oktober inleddes planeringen för ett krig i mindre skala mot Israel. Samtidigt skulle Syrien anfalla Golan. Tanken var att om Egypten kunde återerövra en del av Sinaihalvön skulle man kunna återfå resten genom förhandlingar. Trots att länderna försökte dölja sina förberedelser så gott som möjligt anade Jordaniens kung Hussein att något var på gång. Han mötte Golda Meir utanför Tel Aviv den 25 september 1973 och berättade om sina misstankar att ett krig var nära förestående. Vid ett möte den 5 oktober meddelade den israeliska militära underrättelsetjänsten att en attack inte var trolig och att mobilisering inte var nödvändig. Vissa religiösa anledningar fanns också: i den judiska kalendern var 6 oktober 1973 helgdagen Jom kippur då många judar fastar och många israeliska militärer skulle därför vara hemförlovade vid det tillfället, vilket sannolikt var den främsta anledningen till att just detta datum valdes för anfallet.
Krigets inledande offensiv, där egyptiska styrkor bröt igenom den israeliska Bar-Lev-linjen, korsade Suezkanalen och etablerade positioner, fick av Egyptens president Anwar Sadat kodnamnet "Operation Badr". Ett försök att inspirera sina soldater genom att anspela på den historiska islamiska triumfen i slaget vid Badr.John L. Esposito, Islam Den Raka Vägen, Studentlitteratur Lund 2001
Förlopp På morgonen den 6 oktober fick den israeliska underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför att mobilisera. Klockan 14:00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Den egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. De israeliska styrkorna drabbades initialt av svåra förluster eftersom de inte räknat med att de egyptiska styrkorna hade tillgång till avancerade vapensystem som luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar importerade från Sovjetunionen.
När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut blev de tvungna att anfalla utan skydd av luftvärnet, vilket gjorde dem sårbara för israeliska flyganfall. Ett israeliskt motanfall (Operation Gasell) som leddes av Ariel Sharon (som då var chef för 143:e pansardivisionen) lyckades utnyttja ett glapp mellan egyptiska 2:a och 3:e armén som skapades efter extremt hårda strider och stora förluster i slaget norr om Deversoir, och slog sig fram till kanalen som korsades 15 oktober.
Efter att israeliska styrkor korsade Suezkanalen var målet att avancera norrut mot Ismailia och söderut mot Suez för att isolera och kapa den egyptiska andra och tredje arméns försörjningslinjer, samtidigt som vissa enheter försökte pressa västerut. Egyptiska styrkor organiserade ett hårt motstånd på samtliga fronter som effektivt stoppade israelernas framryckningar, och anfallet mot Ismailia misslyckades och därmed även försöket att isolera den andra armén.
Den 22 oktober trädde ett FN-förmedlat eldupphör i kraft, men det kollapsade redan dagen efter på grund av ömsesidiga anklagelser om brott mot vapenvilan. Det är oklart vilken sida som avfyrade först, men israeliska fältofficerare använde sammanstötningarna som motivering för att återuppta attackerna. När Sadat protesterade mot påstådda israeliska överträdelser hävdade Israel att egyptiska styrkor hade skjutit först. Enligt historikern William B. Quandt var det, oavsett vem som avfyrade det första skottet efter vapenvilan, den israeliska armén som avancerade bortom eldupphörslinjerna den 22 oktober. Israel återupptog sin offensiv söderut den 23 oktober. Under den förnyade striden kunde israeliska styrkor uppnå ett genombrott, vilket realiserade hotet mot den tredje arméns försörjningslinjer, men ett flertal försök att inta staden Suez avvärjdes av egyptiska styrkor.
Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna ett andra avtal om eldupphör den 25 oktober. Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet hade kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen avgick i maj 1974.
Vid stridigheternas slut hade Israel ockuperat omkring 1 600 km² väster om Suezkanalen och även kapat vägen mellan Kairo och Suez. Egyptiska styrkor höll en remsa på östra sidan av kanalen på cirka 1200 km². En källa uppskattade att Egypten hade 70 000 soldater, 720 stridsvagnar och 994 artilleripjäser på östra sidan av kanalen.
Trots Israels framgångsrika söderoffensiv för att kapa tredje arméns försörjningslinje hade den egyptiska militären omorganiserats och reformerats. Enligt Gamasy blev Israels militära position därför svagare av flera skäl: Israel hade nu en stor styrka på 6–7 brigader inom ett mycket begränsat område, omgiven på alla sidor av naturliga eller konstgjorda barriärer och egyptiska styrkor, vilket skapade problem med försörjning, evakuering, långa kommunikationslinjer och daglig förslitning av män och materiel. Dessutom var Israels befäl tvungna att hålla ytterligare 4-5 brigader för att försvara ingångarna vid Deversoir, samt 10 brigader för att binda egyptiska brohuvuden i Sinai. Således var Israel tvunget att hålla sina väpnade styrkor, och därmed hela landet, mobiliserade under en lång period, tills kriget officiellt avslutades, eftersom eldupphöret inte innebar slutet på konflikten.
På syriska fronten hade syrierna anfallit Golanhöjderna och flera stridsvagnar förstördes, men syrierna stoppades (bl.a. med insats från Tzivkastyrkan) och sedan fortsatte Israel sin framryckning till dess att de närmade sig Damaskus och en vapenvila inträdde.
Efterspel Kriget orsakade stora omvälvningar i världsekonomin i och med den efterföljande oljekrisen, då Opec stoppade oljeleveranser till främst USA och Nederländerna, och efterkrigstidens stora ekonomiska framgångsepok upphörde.
Den 9 november 1977 förklarade Sadat i det egyptiska parlamentet att han var beredd att förhandla om ett fredsavtal med Israel. Den 19 november kom Sadat till Jerusalem där han inför det samlade Knesset erbjöd sig att inleda fredsförhandlingar. Förhandlingarna gick dock dåligt och USA:s president Jimmy Carter bjöd parterna till presidentens lantställe Camp David där de svåra frågorna kunde lösas i september 1978. Då hade Egypten släppt kravet på ökat palestinskt självstyre och Israel släppte kravet att judiska bosättningar i Sinai skulle få vara kvar. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten skrevs under den 26 mars 1979. Sadat och Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin tilldelades Nobels fredspris 1978. Sadats separatfred med Israel var dock impopulär bland egyptierna och han mördades av islamister 1981.
Se även Oljekrisen 1973
Referenser
Noter
Tryckta källor
"Shattered Heights: Part 1", Jerusalem Post, September 25, 1998.
Externa länkar
Kategori:Krigsåret 1973 Kategori:Egyptiska krig Kategori:Irakiska krig Kategori:Krig under 1970-talet Kategori:Israeliska krig Kategori:Jordanska krig Kategori:Syriska krig