Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan, skräck") kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag, skräck eller stark äckelkänsla som återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot. För att betraktas som en fobi måste den negativa känsla som upplevs vid eller inför exponeringen vara irrationell eller överdriven i intensitet. Det handlar alltså t.ex. endera om att personen reagerar med rädsla eller skräck inför ett objekt eller en situation som vanligtvis inte alls eller inte alltid betraktas som farligt, eller att den rädsla, skräck som uppkommer är överdrivet intensiv. Personer som lider av fobi försöker i stor utsträckning undvika vissa situationer på grund av rädslan eller skräcken att stöta på objektet som personen är rädd, hyser obehag eller t.o.m. skräck inför, till exempel att helt avstå från att röra sig i skogen på grund av rädsla för ormar.
Fobier sorteras kliniskt in under ångestsyndrom, som alla karakteriseras av starka ångestupplevelser som orsakar lidande och i något avseende förhindrar ett normalt fungerande. Fobier kan idag oftast behandlas effektivt, bland annat genom kognitiv beteendeterapi.
Rädsla miniatyr|stående|Höjdskräck är en form av fobi. Alla känsloupplevelser, inklusive rädsla, fyller funktionen att förbereda individen för att agera i enlighet med ett mål. Att känna nyfikenhet får människor att närma sig ett objekt, medan rädsla istället får oss att på olika sätt minska kontakten med det som ger upphov till känslan. Att kunna uppleva rädsla är en viktig del i däggdjurs överlevnad, något som hos människor vanligen utvecklas mellan sex månader och ett års ålder. Att uppleva rädsla är alltså en viktig motiverande faktor, och rädslan får människor att välja beteenden som uppnår det önskade målet, alltså att reducera obehag. Hur beteendet faktiskt ser ut beror på i vilken kontext individen faktiskt befinner sig.
Rädsla är en adaptiv, till och med nödvändig, reaktion, medan fobier betraktas som en överaktiv rädslorespons. Rädsla får individen att reagera undvikande på något som är potentiellt farligt, och därigenom hindra individen från att skada sig, men fobier medför att individen undviker sådant som egentligen är ofarligt, eller där farligheten kraftigt överskattas.
Allmän förekomst Fler kvinnor än män drabbas av ångestsyndrom generellt. Detta gäller även fobier, även om hur mycket större andelen kvinnor är varierar mellan olika studier och beroende på vilken fobi man studerar.
När fobier fick en egen diagnos 1980 i och med tredje upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-III) antogs förekomsten av fobier vara ganska blygsam och att det hur som helst inte skapade så stort problem.Från DSM-III: A study of the general population in a small city found that approximately 0.5% of the population had Agoraphobia at some time ; Social phobia: The disorder is apparently relatively rare. ; Simple Phobias may be common; but since they rarely result in marked impairment, individuals with Simple Phobia rarely seek treatment. Större epidemiologiska studier av ångestsyndrom, inklusive fobier, har använt de diagnoskriterier som publicerades i och med DSM-III-R. Tre studier - från USA, Holland och Norge - baserade på dessa kriterier visar ganska enhetliga resultat, både hur stor risken är att insjukna någon gång under livet, så kallad livstidsprevalens, och hur många som lider av sjukdomen vid ett givet tillfälle, så kallad punktprevalens.
Svårigheterna med att komma fram till den sanna förekomsten av fobiska problem visades med en svensk studie från 1999. I studien av social fobi, med diagnoskriterier från DSM-IV, varierade punktprevalensen mellan 1,7 och 20,4 % beroende på hur man tolkade inklusionskriterierna för diagnosen. Med studiens förutbestämda nivåer beräknades 15,6 % av befolkningen lida av social fobi. Svenska förhållanden rörande specifika fobier visade en total punktprevalens för specifik fobi på 19,9 % i en studie utförd 1996.
Senare amerikanska studier, med samma diagnoskriterier som de svenska studierna, har funnit att livstidsprevalensen är 11,3 % för specifik fobi och 13,3 % för social fobi. En norsk studie från 2001 visade snarlika siffror, 14,4 % av befolkningen drabbas av en specifik fobi någon gång under livet, och motsvarande siffra för social fobi var 13,7 %. I den amerikanska studien (av National Institute of Mental Health) visar också att fobier är den vanligaste psykiatriska diagnosen bland befolkningen, vanligare än både diagnoserna depression och missbruk. Det är tydligt att betydligt fler lider av fobier än vad man inledningsvis spekulerade kring, men siffrorna bör alltså betraktas med viss försiktighet på grund av den stora variationen som kan uppstå på grund av tolkningar av inklusionskriterierna.
Studier har vidare visat att olika fobier vanligen debuterar vid olika åldrar.
Specifika fobier rörande djur och naturliga fenomen brukar debutera i barndomen, omkring sju års ålder. Social fobi uppträder vanligen något senare, omkring 15 års ålder och agorafobiska besvär uppkommer vid samma tidpunkt då personer vanligen utvecklar panikångest, mellan 25 och 29 års ålder. Även hur individens egna fobi har uppstått verkar spela roll för debutålder, där modellinlärning (från till exempel föräldrar) har den lägsta debutåldern.
Orsaker Skälet till att vissa personer utvecklar fobier anses vara en kombination mellan arv och miljö, det vill säga en biologisk sårbarhet kombinerad med händelser under livet. Den amerikanska psykologen Martin Seligman presenterade 1971 en teori om hur organismer lär sig att reagera med rädsla när ett specifikt stimulus presenteras. Teorin kombinerar resonemangen om att fobiska reaktioner kan bero på klassisk betingning, att rädsla är en adaptiv reaktion på hotfulla situationer och att det är vanligare med fobiska reaktioner på objekt som har varit ett viktigt inslag i organismens evolution.
Enligt Seligmans teori är vi mer benägna att utveckla rädslor för saker, som potentiellt kunnat hota individens/artens fortlevnad (till exempel ormar eller höga höjder), än saker som varit ofarliga (till exempel blommor) eller saker som är farliga, men som har dykt upp först under den senaste tiden (till exempel skjutvapen).
Seligmans hypotes har bekräftats i ett flertal studier, däribland en studie av Arne Öhman från 1975, där man funnit att det går betydligt snabbare att lära in en rädsla för ormar, jämfört med att lära in en rädsla för hus. För ormar krävdes bara ett tillfälle innan försökspersonen lärt sig associera bilder på ormar med rädsla, men när man försökte göra samma sak med bilder av ett hus så gav inte ens fem tillfällen en särskilt stark koppling till rädsla.
Ärftlighet Fobidiagnoser i sig självt betraktas inte som ärftliga, i stället anses det att individer kan ärva riskfaktorer för att utveckla fobier. Studier i ärftlighet problematiseras då det kan vara svårt att avgöra om genetik eller modellinlärning är orsaken till att det finns fler personer med fobi inom samma familj. Vad gäller fobi i kategorin blod-injektion-skada under specifik fobi tycks dock ärftligheten vara tydligare än i andra fobier. I fallet blodfobi har så många som 65 % av fallen en nära släkting med samma diagnos, jämfört med klaustrofobi där samma frekvensen är 5 % och bland djurfobiker är siffran 8 %.
Biologiska mekanismer
miniatyr|225px|Amygdala, markerad lila på bilden, spelar en stor roll i uppkomsten av rädsla. Rädsla och andra emotioner är komplexa upplevelser, där flera av hjärnans olika strukturer samverkar och ger ett slutresultat. Det tycks vara så att den mänskliga hjärnan är biologiskt förberedd för att uppleva rädsla i närvaro av vissa faktorer i miljön. Ett sådant exempel är rädsla för höjder, som återfinns hos alla barn utan att detta behövs läras in. Vissa delar av hjärnan spelar en större roll för uppkomsten av rädsloreaktioner än andra delar, men det finns ett stort samspel mellan strukturer i hjärnstammen, limbiska systemet och övriga delar av hjärnan. Locus coeruleus, en del av hjärnstammen, aktiveras när vi upplever stress till följd av vad som uppfattas som ett hot, och frisätter då noradrenalin. Strukturen är också förbunden med många andra delar av hjärnan, som hjärnbark och amygdala.
Amygdala, en del av det limbiska systemet, är en central komponent i hjärnans hantering av emotionella beteenden i närvaro av hot. Aktivitet i amygdala påverkar bland annat aggressivitet och rädsla. Då amygdala får information direkt ifrån våra sinnen, fungerar strukturen ungefär som en larmstation och underlättar därigenom kvicka och kraftfulla reaktioner på hot från omgivningen.
Amygdala bearbetar hotfulla stimuli via två banor, där den ena banan går till talamus och orsakar en automatisk rädsloreaktion och via en långsammare förbindelse till kortikala strukturer för ytterligare hantering. Det är den långsammare kopplingen till hjärnbarken som medvetandegör upplevelsen, vilket gör att reaktionerna på hot i stor utsträckning kan vara omedvetna. Fenomenet har undersökts bland annat med hjälp av funktionell magnetresonanstomografi (fMRI) på personer med fobisk rädsla. I experiment har bilder på ett stimulus som försökspersonen fruktar presenterats så pass snabbt att det inte finns någon medveten upplevelse att ha observerat bilden. Man har då sett att amygdala aktiveras även vid så pass korta exponeringar att personen inte är medveten om att objektet finns i närheten; en omedelbar reaktion på hot ses som en evolutionär fördel. Amygdala är också involverat när vi urskiljer ansiktsuttryck och precis som med andra hot så aktiveras mekanismerna snabbare av ett argt ansikte än ett neutralt eller glatt ansikte.
Psykologiska mekanismer Det finns ett antal olika mekanismer som påverkar att en rädsla utvecklas till en fobi. Gemensamt för dessa är att det krävs någon typ av inlärning, även om inlärningsmekanismen kan se olika ut för olika personer. Klassisk betingning Vid klassisk betingning utgår man från en reflex (alltså en reaktion som inte direkt går att kontrollera med viljan), som är kopplad till en stimulus, t. ex. salivutsöndring till matlukt/smak.
Genom att upprepade gånger presentera denna ursprungliga stimulus tillsammans med en från början neutral stimulus (ljudet av en klocka som ringer) kommer man så småningom kunna utlösa reflexen genom att bara presentera den från början neutrala stimulusen. Begreppet präglades av Ivan Petrovitj Pavlov, en rysk beteendeforskare, som bl. a. gjorde detta experiment med hundar.
En organism kan t. ex. utveckla rädsla för ett objekt genom klassisk betingning. En välkänd studie rörande detta utfördes 1920 av John B. Watson och Rosalie Rayner vid Johns Hopkins University. I studien, som kallas ”Little Albert”, fick den elva månader gamla Albert en vit råtta placerad bredvid sig. Albert reagerade först med nyfikenhet, och visade inget tecken på rädsla. När Albert senare sträckte sig efter råttan för att röra den så skapade Watson och Rayner ett högt ljud genom att slå med en hammare på ett metallrör. Det höga ljudet gjorde Albert rädd och han började gråta. Efter det att råttan presenterats tillsammans med det höga ljudet vid ytterligare några tillfällen började Albert gråta och visa tecken på rädsla så fort han fick syn på råttan. Studien av Albert rör klassisk betingning, där en obehaglig upplevelse kopplas till ett neutralt objekt. Resultat skulle i det här fallet kallas specifik fobi, alltså att Albert reagerar med kraftig rädsla när han ser en råtta. Ett mer vardagligt exempel, där samma principer är inblandade, kan vara då ett smärtsamt getingstick gör personen räddare för getingar.
Operant betingning thumb|225px|B.F. Skinners forskning rörde främst inlärningspsykologiska mekanismer.