Cancer är en grupp sjukdomar som innebär en onormal celldelning med förmåga att spridas till andra delar av kroppen.
Det finns omkring 200 kända cancersjukdomar som kan drabba människan, de kan vara mycket olika varandra och kräva helt olika behandlingar. Gemensamt är att cellerna tappat respekten för omgivningen. De vanligaste cancerformerna är carcinom, men det finns även cancertyper som inte ger upphov till en tumör, som leukemier. Inte alla tumörer är cancer; det finns godartade tumörer som inte sprider sig till andra delar av kroppen. Sådana kan fortfarande vara skadliga om de blir tillräckligt stora eller sitter olägligt, såsom hjärntumörer.
Exempel på symptom är en eller flera knölar, onormal blödning, långvarig hosta, oförklarlig viktnedgång eller förändrade tarmvanor. Även om de här symptomen kan tyda på cancer kan de också ha andra orsaker. I Sverige överlever 4 av 5 barn och 7 av 10 vuxna. Dödsfall beror vanligen på metastaser (dottertumörer) till andra organ som får sin funktion nedstängd eller så pass förstörd att kroppen inte längre kan fungera. Ungefär ett av sex dödsfall i världen orsakas av cancer.
Utveckling miniatyr|Uppkomsten av cancerceller sker av en rad mutationer i gener som har till uppgift att förhindra onormal celldelning. I cancerceller slås dessa skyddande mekanismer ut.
Cancersjukdomar uppstår som ett resultat av en skada under celldelningen. Vanligen ska en cell dö om den inte kan laga sig själv. Om generna i cellkärnan som styr självregleringen har skadats kan cellen inte laga sig själv. När cancer uppstått har cellerna slutat att fungera som de ska. Dels har de tappat kontakten och samarbetet med friska celler, dels delar de sig okontrollerat. Cancerceller stimulerar sig själva, är okänsliga inför yttre signaler om att sluta dela sig och kan stimulera tillväxt av blodkärl till sin tumör för att få tillräckligt med näringsämnen och syre till cancercellerna som därmed kan fortsätta sin celldelning. Cancertumörer kan oftast tränga in i intilliggande vävnader och organ och fortsätta till andra delar av kroppen.
Tumörbildning sker i flera steg. Dysplasi innebär cellförändringar och är ett stadium där de påverkade cellerna blivit fler och fått annan funktion och utseende än vanligt, vilket kan ses i mikroskop. Dysplasi kan vända till normal cellfunktion igen. Om dysplasi progredierar, kan cancer in situ uppstå, som innebär cancerceller på en begränsad plats. Cellerna har börjat dela sig allt mer och är så pass förändrade både i funktion och utseende att de kallas cancerceller. En tydlig knöl kan ha bildats, men cancercellerna tränger inte in i andra vävnader. Invasiv cancer innebär att cancern börjar tränga in i omgivande vävnader och organ från ursprungsplatsen. Spridd eller metastaserad cancer betyder att sjukdomen sprider sig via blodbanan eller lymfatiska systemet och bildar metastaser på andra platser i kroppen.
Leukemier, blodcancer, är speciella då de inte följer mönstret med tumörbildning. Dessa cancerceller flyter i stället runt i blodbanan tillsammans med friska celler.
Sarkom avser cancer med ursprung i stödjevävnaden, från mesenkymala celler.
Orsaker Cancer är komplexa genetiska sjukdomar, många är trots detta inte ärftliga. I majoriteten av fallen är det slumpmässiga genförändringar under livets gång som ligger till grund för insjuknandet. Förändringarna i generna sker vanligtvis i flera steg och under en längre tid, de flesta som får cancer är äldre. Nio av tio personer är över 50 år och medianåldern är 72 år. Barncancer är ovanligt.
Majoriteten av cancerfallen beror på faktorer som inte går att förebygga men risken att drabbas kan minskas med livsstilsförändringar.
Teorin om cancer som en strikt genetisk sjukdom är underbyggd av starka korrelationsstudier. Dock finns flera observationer som inte stämmer överens med den somatiska mutationsteorin.
Genetik Vissa cancerformer kan vara ärftliga. Vanliga exempel är vissa former av bröst- och äggstockscancer, tjocktarmscancer, prostatacancer och malignt melanom. Det har bedömts att omkring 10 procent av alla cancerfall orsakas av ärftliga genetiska defekter.
Livsstil och miljö Mellan 30 och 50 procent av alla cancerfall kan förebyggas genom att undvika påverkbara riskfaktorer. Påverkbara riskfaktorer innefattar tobaksanvändning, övervikt och fetma, alkoholkonsumtion, lågt intag av frukt och grönsaker, brist på motion och fysisk aktivitet, ultraviolett strålning från solstrålar och solarium. Andra möjliga faktorer är vissa infektioner såsom hepatit och HPV samt exponering för joniserande strålning och miljöföroreningar, såsom luftföroreningar. Vissa infektionssjukdomar kan öka risken för vissa typer av cancer som hepatit B, hepatit C, humant papillomvirus, Helicobacter pylori och Epstein–Barr-virus. Dessa cancerogena faktorer agerar åtminstone delvis genom att orsaka förändringar i cellernas gener. Vanligtvis krävs många sådana genförändringar innan en cancer utvecklas.
Cancerframkallande ämnen Cancerframkallande ämnen, eller karcinogena ämnen, är ämnen som kan påskynda eller framkalla cancer hos människor och djur. Många av dessa ämnen finns i cigarettrök, kost, snus men förutom dessa källor kan även vissa typer av strålning och virus orsaka cancer. Några ämnen som är cancerframkallande:
Symptom Symptomen på en cancersjukdom varierar beroende på vilken det rör sig om. Det finns inga symptom eller tecken som helt säkert betyder att en person har cancer. Tecken betecknar vanligen fenomen som inte känns utan som bara kan iakttas.
Signalsymptom åsyftar de symptom och tecken som är typiska för en viss sjukdom. Exempel på signalsymptom för olika cancertyper är: blödning ur ändtarmen, järnbristanemi och förändrade tarmvanor för cancer i tjock- eller ändtarm; synligt blod i urinen för cancer i urinvägar och njurar; tumörmisstänkt fynd vid ändtarmsundersökning för prostatacancer; blodig upphostning för lungcancer; knöl i bröstet för bröstcancer; sväljsvårigheter (dysfagi) för matstrupscancer; och blödning efter klimakteriet för gynekologisk cancer. Sväljsvårigheter, heshet, tryckkänsla eller en knöl utanpå halsen kan vara tecken på sköldkörtelcancer. Förstorade lymfkörtlar kan tyda på lymfom eller spridd sköldkörtelcancer. Däremot har de personer med signalsymptom för någon cancer vanligen inte cancer vid utredning. Kopplingen mellan signalsymptom och cancer ökar med åldern. Cancer kan också ha mer diffusa symptom som sömnsvårigheter, hosta, trötthet, viktnedgång och smärta, det vill säga symptom som är vanliga vid många andra sjukdomar.
Diagnos och förebyggande miniatyr|stående=0.7|Ett mammogram med en cancertumör (vid pilen i övre vänstra hörnet). Cancer kan upptäckas med hjälp av vissa tecken och symptom eller genom screeningundersökningar. Allmänläkaren har ofta en central och tidig roll i att upptäcka och vidareremittera misstänkta cancerfall. Sjukdomen vidareutreds vanligtvis med medicinsk avbildning och bekräftas med en biopsi.
I Sverige används det nationella arbetssättet standardiserat vårdförlopp (SVF), som är ett snabbspår för undersökningar som inleds vid välgrundad misstanke. Syftet är en jämlik cancervård över hela riket och att minska onödig väntan och ovisshet för personen. Det ger dock en undanträngningseffekt, där personer som inte ingår i snabbspåren får ökad väntetid till undersökningar.
Förebyggande åtgärder
Omkring 30 cancerformer bedöms vara kopplade till faktorer som går att förebygga. Enligt Världshälsoorganisationen kan 30 till 50 procent av alla cancerfall förebyggas. Det är svårt att härleda enskilda cancerfall till livsstil eller miljö. Cancer kan förebyggas genom: avstå från rökning, tobak och vejping hålla normal vikt undvika intag av alkohol äta tillräckligt med grönsaker, frukt och fullkorn samt begränsa intaget av rött kött och undvika bearbetat kött vaccinerar sig mot specifika infektionssjukdomar (hepatit B-virus och humant papillomvirus; HPV) vara fysiskt aktiv i vardagen och minska stillasittande tid använda solskyddsprodukter och undvika för mycket solexponering minska luftföroreningar.
Screening Screening syftar till att upptäcka cancer innan den drabbade upplever symptom. Syftet med tidig upptäckt är att minska dödligheten och andra allvarliga konsekvenser av cancer. Det finns screeningsmetoder för att hitta cancrar innan de ger symptom, exempelvis mammografi för att hitta bröstcancer och gynekologiskt cellprov för att hitta livmoderhalscancer. Screening av cancer är kontroversiellt eftersom det innebär att man diagnostiserar cancerfall som aldrig skulle ha givit symptom under personens liv. En grupp av dem som screenas kommer att få reda på en cancer som aldrig skulle ha påverkat dem. Detta medför onödiga behandlingar som kan innebära risker för dessa personer. Screening medför onödig oro för många av de personer som efter screening återkallas och efter vidare diagnostik inte visar sig ha någon cancer alls. Det går inte att veta vem som genom screening får en cancerdiagnos som aldrig skulle ha givit symptom under personens liv.
Tumörmarkörer är ämnen som kan finnas i ökad mängd vid förekomst av en tumör och som kan mätas till exempel genom blodprov, såsom prostataspecifikt antigen (PSA) som kan vara ett tecken på prostatacancer men också påverkas av godartade orsaker. Det finns ingen tumörmarkör som är helt specifik för eller som kan upptäcka alla fall av någon cancertyp. Flera tumörmarkörer används för att stärka diagnosen för vissa typer av cancer och används också vid uppföljning av konstaterad cancer, men ingen tumörmarkör används för screening i Sverige.
Socialstyrelsen rekommenderade år 2019 att landstingen och sjukvården i Sverige bör erbjuda screening för följande cancerformer: Bröstcancer, screening med mammografi, för kvinnor 40–74 år. Screening med mammografi är kontroversiellt. Livmoderhalscancer, screening med cytologi och HPV-test, för kvinnor 23–64 år. Tjock- och ändtarmscancer, screening med test av blod i avföringen, för kvinnor och män 60–74 år.
Socialstyrelsen rekommenderar att det i Sverige inte bör erbjudas screening för: Prostatacancer, screening med enbart PSA-prov, för män 50–70 år.
Fördröjd diagnos I regel antas gälla att ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre är behandlingsmöjligheterna och prognosen.
Fördröjning av diagnos kan delas in i patientorsakad fördröjning, vilken innebär att personen själv väntar med att söka vård; läkarorsakad fördröjning, som innebär att läkaren inte ställer rätt diagnos inom rimlig tid; och organisationsorsakad fördröjning, som exempelvis innefattar långa väntetider.
Patientorsakad fördröjning har många orsaker, till exempel att man uppfattar inte symptomen som allvarliga, att man inte vågar söka av rädsla för att det är allvarligt, eller att man inte litar på sjukvården. Okunskap om vad symtom och tecken innebär och vad man ska göra är ett övergripande problem, exempelvis har undersökningar visat att upp till en tredjedel inte söker läkare i direkt anslutning till blod i avföringen. Andra faktorer som påverkar är tumörtyp, lägre socioekonomisk status, högt alkoholintag och annan allvarlig sjuklighet. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor i hur ofta man söker vård.
Genom att minska antalet fördröjda diagnoser vill man förbättra behandlingsmöjligheterna. Detta görs genom att utbilda allmänheten om cancersymptom och när man bör söka, genom att vidareutbilda vårdpersonal, samt inrättandet av snabbspår för vissa cancerformer där behandling och diagnos skall utföras på ett systematiskt sätt.
Behandling miniatyr|Strålbehandling är en vanlig metod. Vilken eller vilka metoder som är effektiva varierar kraftigt beroende på vilken sjukdom det rör sig om. Det kan röra sig om botande eller symptomlindrande (palliativt syftande) behandling.