thumb|Traditionella svenska dialektområden enligt Elias Wessén, med norrländska mål i blått. Norrländska mål är ett av det svenska språkområdets sex olika traditionella dialektområden. Det omfattar svenska dialekter i huvudparten av Norrland utom i Gästrikland och södra Hälsingland, där sveamål talas. Undantag är också traditionella folkmål från Härjedalen och nordvästra Jämtland (Frostvikens socken), som traditionellt brukar räknas som varianter av den norska dialekten trönderska, medan jämtskan i övrigt betraktas som norrländskt mål präglat av att vara mellanled mellan de dialekter som talas vid den norrländska kusten och trönderskan i Trøndelag i Norge.Nationalencyklopedin, Norrländska mål

De traditionella norrländska målens sydgräns mot sveamålen går genom Hälsingland, så att de nordhälsingska målen räknas till de norrländska dialekterna och de sydhälsingska till de uppsvenska målen, bland annat eftersom mellersta Hälsingland ungefär utgör sydgräns för den vokalbalans som karaktäriserar norrländska mål. En alternativ dragning följer Medelpads sydgräns.

Svenskans gamla nordgräns i Norrbottens kustland följde i stort sett den östra och norra gränsen för Nederkalix och Överkalix socknar. I lappmarkerna gick en ungefärlig språkgräns från nordspetsen av Överkalix socken i en båge mot söder till Porjus, varefter den följde Stora Luleälv till gränsen mot Norge.

De svenska dialekter som har sitt ursprung i fornnordiskan ska inte förväxlas med de finsk-ugriska språk (nord- och sydsamiska samt meänkielidialekter) som funnits mycket längre i åtminstone de nordligaste delarna av Norrland. Dessa språk har många lånord från nordiska språk, medan det finns få exempel på det omvända. Dock finns några studier som diskuterar möjligheten att vissa särdrag i nordskandinaviska dialekter, inklusive finlandssvenska, tornedalssvenska, norrländska och nordnorska mål, härrör från assimilering av finsk- och samisktalande personer i nordisktalande kultur.Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historiaKusmenko, Jurij. 2000. “Varifrån kommer konsonantförlängningen i öppen stavelse i svenska och norska dialekter?” Kors och tvärs i nordistiken. Föredrag från det 4:e studentkollokviet i nordisk språkvetenskap, hrsg. v. Jurij Kusmenko och Sven Lange, 120–132. Kleine Schriften des Nordeuropa-Instituts 20. Berlin: Humboldt-Universität.Michael Rießler (2002), Samiskt och finskt substrat i nordskandinaviska dialekter, Philosophische Fakultät II.Kusmenko, Jurij; Rießler, Michael (2000), “ Traces of Sámi-Scandinavian Contact in Scandinavian Dialects”, Languages in Contact, Amsterdam – Atlanta, Studies in Slavic and General Linguistics, Vol. 28, pp. 209-224, Editions Rodopi B.V.Pinomaa, Mirja, 1974: ”Finsk interferens i tornedalssvenskan“. I: Språk och Samhälle 2. Språket i Tornedalen. Loman, Bengt (red.) Lund. 80–108.

Historiska rötter De norrländska målen har uppkommit genom påverkan från dels det norska (västnordiska) Tröndelag, dels det uppsvenska (östnordiska) området i söder. Det västliga inflytandet verkar ha varit särskilt starkt under århundradena före och i början av vikingatiden. Växelverkan mellan västnordiskt och östnordiskt fortsatte sedan under hela medeltiden. När det norrländska området alltmer kom under centralsvensk påverkan under nya tiden försvann många västliga drag. Det starka västliga inflytandet lever kvar bland annat i de många ortnamn som slutar på -ånger (vik). Även sockennamn som Skön och Indal har västligt ursprung. Norrbottensmålen är i mindre utsträckning än övriga norrländska dialekter påverkade västerifrån. Störst västlig/norsk - eller, om man så vill, minst sydlig/uppsvensk - påverkan finns i Jämtmålen.

Vissa norrländska mål, i synnerhet de mellan Umeå till Kalix, skiljer sig mer än rikssvenska gör i förhållande till norska och danska. De har till exempel behållit kasusformerna dativ och ackusativ, i likhet med till exempel färöiska och isländska, samt många av de diftonger som användes i fornnordiskan.

Kännetecknande särdrag Precis som när det gäller andra folkmål är det svårt att dra några skarpa gränser för de norrländska målen. Utbredningsområdena för olika karaktäristiska företeelser har olika gränser (isoglosser), vilket framgår av nedanstående sammanställning av fenomen som anses typiska för de norrländska målen.

Vokalbalans och apokope

thumb|Karta över apokope (vokalbortfall) i traditionella norrländska dialekter, där mörkare grön innebär bortfall i fler språkliga kontexter.

Till skillnad från dagens standardsvenska där alla betonade stavelser är långa, kunde stavelser i fornsvenskan vara både långa och korta. I norrländska dialekter utvecklades dessa stavelsetyper på olika sätt, vilket ledde till olika ljudförändringar. I ord med en ursprunglig lång stamstavelse, reducerades ändelsevokalen eller föll bort helt (apokope). Reducering är det vanliga i sydnorrländska dialekter, t.ex. i infinitiven av verb ( > eller ), t.ex. kaste ‘kasta’. Apokope är det vanliga i nordnorrländska dialekter och i Jämtland, t.ex. kast eller vanligare kaast, med bevarad tvåtoppig ordaccent (så kallad cirkumflex accent). I ord med en ursprunglig kort stamstavelse skedde inga sådana reduceringar eller bortfall, t.ex. taḷa ’tala’ (< fornsvenska tăla). Detta stavelselängdsbetingade ändelsesystem kallas inom dialektologin för vokalbalans.

Vokalbalansen genomsyrar hela det grammatiska systemet. Utöver verbens infinitivändelser återfinns vokalbalansen också i substantivböjningen, där den påverkar så kallade svaga maskuliner och svaga femininer, t.ex. i lulemålet bääkk ’backe’ (< oblika bakka kontra po:sa ‘påse’ (med förlängd stamvokal, från fsv. pŭsa); kḷookk ‘klocka’ (< fsv. klokku) kontra lö:do ‘lada’ (< fsv. lăþu)

Utbredning Vokalbalans finns i ett stort sammanhängande område i Nordskandinavien som täcker hela det norrländska dialektområdet (förutom norra Hälsingland), i Härjedalen och i övre Dalarna. Utanför Sverige återfinns det i Österbotten i Finland och i Østlandet, Trøndelag och del av Nordland i Norge. Det finns även i flera östsvenska dialekter i södra Finland och i Estland. Dialekterna i Hälsingland bevarar i regel äldre -a, t.ex. kasta. Det finns belägg för att vokalbalansen tidigare varit mera spridd, t.ex. finns spår av vokalbalans i uppsvenska dialekter och i fornsvenska texter där vokalbalans finns så långt söderut som i östra Småland.

Apokope

Den norrländska apokopen har en liknande utbredning som vokalbalansen, men återfinns längre norrut i ett område ungefärligt motsvarande Lappland, Norrbotten, Västerbotten större delen av Jämtland, delar av norra Ångermanland. I Norge finns den i Trøndelag, delar av Nordland och i Finland i norra Österbotten. Den finns även i andra områden såsom norra Värmland, på Öland och på Jylland i Danmark. Allmän försvagning av ändelsevokaler är dock ett mera spritt fenomen som även finns i Östergötland och Småland samt bokmål och standarddanska.

Tilljämning

Bland de dialekter som har vokalbalans uppvisar vissa dialekter även tilljämning, en sorts vokalharmoni.

Tilljämningen påverkar ord med en äldre kort stamstavelse, och innebär att vokalerna i stammen och ändelsen assimileras, d.v.s. närmar sig varandra. Tilljämningen är vanligtvis regressiv, d.v.s. det är stamvokalen som närmar sig ändelsevokalen, men progressiv tilljämning finns även i dialekter i Norge och Dalarna.

Tilljämningen har sitt intensitetscentrum i Östnorge, Trøndelag och övre Dalarna, men finns även i norrländska dialekter. Till exempel har stamvokalen i den fornsvenska oblika formen lăþu ’lada’ i många dialekter höjts och rundats och därmed närmat sig ändelsevokalen, t.ex. i lulemålet till : lödo, i jämtska dialekter med full assimilation till : ludu.

I sydvästerbottniska dialekter är det vanligt med tilljämning till , t.ex. i supinumformer såsom lissi ‘läsit’ (< fsv. læ̆sit) och skyri ‘skurit’ (< fsv. skŭrit, skŏrit)..

Bibehållet före I de flesta norrländska dialekter har fornsvenskt bibehållits före konsonantklustret (vilket i sin tur har övergått i s.k. tjockt l , en retroflex flapp).

Detta skiljer sig från standardsvenska samt sydligare dialekter, där har övergått i (d.v.s. å) i denna kontext.

Ett exempel på detta är aḷ ’årder’ (< arþer) samt svaḷ ‘svål’ (< fsv. svarþ) från Torp i Medelpad.. Jämtland saknar detta drag, och har deltagit i övergången från till (eller diftongerat ), t.ex. jämtska vååḷ ‘varda, bli’ (< fsv. varþa); jämför östra Ångermanland vaḷ(e).

Det finns vissa ord som utgör undantag till denna regel, framför allt ordet gård, vilket är gåḷ i större delen av Norrland (< fsv. garþer), sannolikt på grund av påverkan från standardspråket.

Bibehållet delas också med dialekterna i Österbotten i Finland i öst, och med dialekterna i övre Dalarna och i Norge i (syd)väst.

Norrländsk förmjukning

I nästan alla dialekter av svenska genomgick de fornsvenska konsonanterna , , och klustret palatalisering (”förmjukning”) framför främre vokaler i början av ord. Till skillnad från i standardsvenskan inträffade samma förändring i norrländska dialekter, men även i mitten av ord, vilket ledde till > ((även ingående i klustret ); > ; > , e.g. Arnäs (Ångermanland) rôjjen ‘rågen’ (< rŭgin); Älvsbyn (Norrbotten) fåḷtje ‘folket’ (< fsv. folkit); Burträsk (Västerbotten) fissjen ‘fisken’ (< fsv. fiskin).

Norrländsk förmjukning är i synnerhet vanligt i bestämd form av maskulina och neutrala substantiv, såsom i exemplen ovan. I många norrländska dialekter har dock förmjukningen varit på tillbakagång på grund av analogi från oförmjukade (opalataliserade) besläktade former i samma böjningsparadigm, således är bestämd form av ’fisk’ på burträskmål antingen förmjukat fissjin eller oförmjukat fisken. I ord där det inte finns några oförmjukade besläktade former är palataliseringen mera robust, t.ex. myttje ’mycket’ (< fsv. mykit).

Den norrländska förmjukningens södra gräns går genom Uppland, Västmanland och Värmland i Svealand. Förmjukningen är också vanlig i dialekter i större delen av Norge utom i sydöst, samt i dialekter i Svenskfinland främst i Österbotten, östra Åland, Åboland (utom Nagu och Pargas) samt östra Nyland (Pernå till Pyttis). Det finns också indikationer på att förmjukningen tidigare sträckt sig mycket längre söderut ner i Södermanlands och Östergötlands skärgårdar.

Betoning i sammansatta ord I många norrländska dialekter ligger huvudbetoningen i sammansatta ord på den senare leden, t.ex. i Ångermanland neverˈtak ’nävertak’ eller veaˈkast ’vedkast’. Denna typ av betoning återfinns främst i Ångermanland och Norrbotten, men finns även längre söderut i Uppland och på Södertörn, samt på västra Åland. Liknande betoningsfenomen finns även i västra Nyland i Finland, samt i Skåne och södra Halland.

Användning av bestämd form Norrländska dialekter är kända för att använda bestämd form i högre utsträckning än vad standardsvenska gör, där motsvarande form ofta är ett s.k. naket substantiv.

Ett av de huvudsakliga användningsområdena för bestämd form är med oräknebara substantiv, pluraler och singularer som betecknar en obegränsad mängd. Lars-Olof Delsing kallar av denna anledning bruket för ”partitiv” artikel eftersom användningen har i princip samma funktion som den partitiva artikeln på franska. Östen Dahl kallar i stället användningen för ”non-delimited use” (ung. ”oavgränsad användning”).

Exempel på denna användning är t.ex. soddä svejjrôgen ’sådde svedjeråg’ (Arnäs (Ångermanland), väärm mjölka ’värma mjölk’ (Skellefteå, norra Västerbotten). Denna utvidgade användning av bestämd form är vanlig i dialekterna i Västerbotten, Norrbotten, Ångermanland, Jämtland och i de så kallade nybyggarmålen i Lappland. Det finns även belagda exempel från Medelpad. Utöver Norrland är användningen också vanlig i Ovansiljan i övre Dalarna, och i Österbotten i Finland.