thumbnail|höger|Färöiskan har en rik tradition av folkvisor. Frimärke från 1982 med en vers från visan Harra Pætur og Elinborg.
Färöiska (føroyskt mál , uttalas [ˈføːɹɪst] eller [ˈføːɹɪʂt]) är ett västnordiskt språk som talas av ca 75 000 människor, främst av de 53 000 invånarna på Färöarna men även av färöiska utvandrare och deras ättlingar, framför allt i Danmark. Färöiska är sedan 1937 officiellt språk på Färöarna, även om danska fortfarande spelar en betydelsefull roll på den delvis självstyrande ögruppen.
Färöiska tillhör de nordiska språken, som i sin tur är en del av den germanska gruppen inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Färöiskan har, liksom isländska och det numera utdöda språket norn, utvecklat sig från de gammalnorska dialekterna som nybyggarna under vikingatiden hade med sig från västra Norge. Skriven färöiska har många likheter med skriven isländska, medan de talade varianterna av de båda språken skiljer sig mer åt.
Historia Senast på 900-talet ska språket ha varit relativt likt i hela Norden, även om vissa dialektvariationer fanns. Dessa blev mer och mer distinkta, och man kunde börja att dela in dialekterna i tre huvudgrenar; västnordiska i Norge och Island och de övriga öarna i Nordatlanten; östnordiska i Danmark, Sverige och i vissa områden på den östra sidan av Östersjön, samt gutniska på Gotland. Övergången mellan de olika grupperna efter geografi var inte klart markerad, och följde inte de politiska gränserna.
Det gamla norska skriftspråket gick under, och blev länge ersatt av danska, och även färöiska blev i många hundra år bevarat endast genom muntligt tal. Husaviksbrevet, daterat till år 1407, är den sista färöiska skriften på över 300 år. Historiskt är färöiska ett mellanting mellan isländska och västnorska dialekter, som från mitten av 1800-talet utvecklades till ett skriftspråk. Under den första halvan av 1000-talet blev Färöarna underlagda den norska kronan som ett län. År 1380 inlemmades Färöarna i Danmark-Norge. Danskan blev ganska snart administrationsspråket. Färöiska förblev en talad dialekt, medan skriftspråket förblev danska. I avsaknad av skriftliga källor vet man inte riktigt hur färöiska utvecklades under denna period, men man vet att språket började att gå skilda vägar från det norska språket, och blev därmed distinktare.
Då Jens Christian Svabo (1746–1824) från 1770-talet och utöver gjorde sina nedteckningar av färöiska dikter, och skrev ett utkast för en ordbok, så fanns det inte något skriftligt material mellan åren för Svabos arbete och 1407. I nationalromantiken som började strax efter, började man, som på många andra platser i Norden, att samla in den lokala folkkulturen, som på Färöarna bestod av dikter, folksånger och sagor. Viktiga namn i denna period var Henrik Schröter (1771–1851) och V. U. Hammershaimb (1819–1909). Ortografin förbättrades och en språkinlärning skapades. En färöisk dikt trycktes i en svensk tidskrift 1814. Det var den första gången en färöisk text trycktes, tidigare uppteckningar av färöiska var handskrivna.
Skolplikten som infördes 1844 försvagade det färöiska språkets ställning ytterligare, och det saknades fortfarande färöiskt material.
Som skriftspråk thumbnail|höger|Hammershaimb var en av pionjärerna bakom utvecklingen av det färöiska skriftspråket.
V.U. Hammershaimb utgav en skriftlig standard för färöiska 1854. Även om detta kunde ha varit en möjlighet att skapa en ljudnära ortografi, som i walesiska, valde han att lägga fram en ortografi liknande en obruten skriftlig tradition från det gamla fornnordiska språket. Exempelvis är bokstaven "ð" inte knuten till något fonem (den är stum eller uttalas j eller w beroende på ljuden omkring den). Och även om bokstaven "m" hör till de bilabiala nasala konsonanterna, som den gör på svenska, så uttalas den i dativsuffixet -inum som den alveolara nasala konsonanten "n" på grund av assimilation (framåtverkande assimilation, dvs. att "n" gör att det efterföljande "m" också uttalas som "n").
Hammershaimbs grammatik möttes av en del motstånd, på grund av att den var så invecklad, och en rivaliserande ortografi skapades av Jakob Jakobsen. Jakobsens version låg närmare det talade språket, men togs aldrig i bruk av majoriteten av färingarna.
På 1880-talet krävde färöiska studenter i Köpenhamn att färöiska skulle vara huvudspråk på ögruppen.
Utgivningen av den första färöiska tidningen startade på 1890-talet. Dikter och pjäser skrevs, till och med antologier, men den första romanen utgavs inte förrän 1909. Ett tidigt exempel på färöisk litteratur är dikten Ormurin langi av Jens Christian Djurhuus.
I nyare tid
1900-talets första halva innebar att det färöiska språket vann terräng som myndighetsspråk vid sidan om danskan. I skolorna och i kyrkosamfundet märkte man tydligt att det så kallade hjemmestyret infördes år 1948, då de två språken blev likställda. Färöiska blev huvudspråk men danska användes fortfarande i en stor omfattning. Likaså likställdes färöiskan och danskan som kyrkospråk och samma år beslutade man att avskaffa bestämmelsen angående att danska skulle vara skolornas undervisningsspråk.
Nationalkänslan växte långsamt men säkert, och fick sig ett uppsving på 1920-talet. Politiskt påbörjades inte utbrytningsprocessen förrän under åren 1940–1945, då Färöarna låg under brittisk ockupation (i avtal med lagtinget, för att skydda öarna från Tyskland, och lagtinget hade ansvaret för alla lokala angelägenheter). År 1948 blev Färöarna en autonom del av det danska riket.
Kampen för att färöiska skulle bli ett accepterat språk var dock tidvis bitter, också efter införandet av hjemmestyret. På grund av ett allvarligt färöiskt motstånd mot de danska myndigheterna i den så kallade läkarkonflikten i Klaksvík skickade Danmark 1955 en särskild polisstyrka till öarna. Därefter har färöiska vunnit mer och mer terräng. Färöisk radio fick man 1957, och TV på hela ögruppen kom år 1984 (sist i Europa), även om Tórshavnsområdet haft sändningar redan fem år tidigare. Hela Bibeln var översatt 1961, och färöiska blev officiellt domstolsspråk 1987.
Den kulturella imperialismen syns i många nya danska lånord. Genom ivrigt språkarbete försöker man på Färöarna att skapa ersättningsord för dessa. Dessa förändringar är dock i praktiken mindre effektiva då de flesta färingar idag är tvåspråkiga med mycket goda kunskaper i danska.
Alfabet Det färöiska alfabetet har 29 bokstäver:
A, Á, B, D, Ð, E, F, G, H, I, Í, J, K, L, M, N, O, Ó, P, R, S, T, U, Ú, V, Y, Ý, Æ, Ø
Noteringar:
Ð, ð används aldrig i början av ordet, men kan uppstå i versal form på logotyper och på kartor, som SUÐUROY. Ø, ø kan också skrivas som Ö ö i poetiskt språk, som Föroyar. I handskrift och en del skyltar kan man se Ő ő. Bokstäver som inte finns med i alfabetet kan förekomma i efternamn, till exempel Lützen, Müller och Winther, eller i förnamn, såsom Zacharias. Även x förekom i Hammershaimbs ortografi, som Saxun för byn Saksun. Eftersom man med det färöiska tangentbordet kan skriva med latinskt, engelskt, danskt, svenskt, norskt och finskt tangentbord, så finns inte den fornnordiska och isländska bokstaven þ. I besläktade färöiska ord är bokstaven skriven som t eller som h, och om det är ett isländskt ord som måste transkriberas, används th istället. Enligt IPA (International Phonetic Alphabet) uttalas alla vokalerna i det färöiska alfabetet så här:
Bokstav Vokal Kort Lång Aa [a] [ɛaː] Áá [ɔ] [ɔa:] Ee [ɛ] [e:] Ii [ɪ] [i:] Íí [ʊi] [ʊi:] Oo [ɔ] [o:] Óó [œ] [ɔu:] Uu [ʊ] [u:] Úú [ʏ] [ʉuː] Yy [ɪ] [i:] Ýý [ʊi] [ʊi:] Ææ [a] [ɛaː] Øø [œ] [ø:]
Grammatik Inte helt oväntat är den färöiska grammatiken ganska lik den isländska och fornnordiska.
Böjning Läs:
hvør, hvat? interrogativpronomen "vem, vad?" ein artikel "en" stórur adjektiv "stor" bátur substantiv "båt" ein stórur bátur - "en stor båt" (maskulinum) ein vøkur genta - en vacker jänta (femininum) eitt gott barn - "ett gott/bra barn" (neutrum)
I plural ser du även hur siffran tvey (2) används.
Singular ? Maskulinum ? Femininum ? NeutrumNominativ hvør? ein stórur bátur hvør? ein vøkur genta hvat? eitt gott barnAckusativ hvønn? ein stóran bát hvørja? eina vakra gentu hvat? eitt gott barnDativ hvørjum? einum stórum báti hvørj(ar)i? einari vakari gentu hvørjum? einum góðum barniGenitiv hvørs? eins stórs báts hvørjar? einar vakrar gentu hvørs? eins góðs barns Plural ? Maskulinum ? Femininum ? NeutrumNominativ hvørjir? tveir stórir bátar hvørjar? tvær vakrar gentur hvørji? tvey góð børnAckusativ hvørjar? tveir stórar bátar hvørjar? tvær vakrar gentur hvørji? tvey góð børnDativ hvørjum? tveimum stórum bátum hvørjum? tveimum vøkrum gentum hvørjum? tveimum góðum børnumGenitiv hvørja? tveggja stóra báta hvørja? tveggja vakra genta hvørja? tveggja góða barna
Läs:
(tann/hin) stóri báturin - "(den) stora båten" (tann/hin) vakra gentan - "(den) vackra jäntan" (tað/hitt) góða barnið - "(det) goda/bra barnet"
Singular Maskulinum Femininum NeutrumNominativ tann/hin stóri báturin tann/hin vakra gentan tað/hitt góða barniðAckusativ tann/hin stóra bátin ta/hina vøkru gentuna tað/hitt góða barniðDativ tí/hinum stóra bátinum tí/hin(ar)i vøkru gentuni tí/hinum góða barninumGenitiv tess/hins stóra bátsins teirrar/hinnar vøkru gentunnar tess/hins góða barnsins Plural Maskulinum Femininum NeutrumNominativ teir/hinir stóru bátarnir tær/hinar vøkru genturnar tey/hini góðu børniniAckusativ teir/hinar stóru bátarnar tær/hinar vøkru genturnar tey/hini góðu børniniDativ teimum/hinum stóru bátunum teimum/hinum vøkru gentunum teimum/hinum góðu børnunumGenitiv teirra/hinna stóru bátanna teirra/hinna vøkru gentunna teirra/hinna góðu barnanna
Personliga pronomen De personliga pronomen i färöiskan är: Personliga pronomen Singular 1. 2. 3. m 3. f 3. n Nominativ eg tú hann hon tað Ackusativ meg teg hana Dativ mær tær honum henni tí Genitiv mín tín hansara hennara tess Plural 1. 2. 3. m 3. f 3. n Nominativ vit tit teir tær tey Ackusativ okkum tykkum Dativ teimum Genitiv okkara tykkara teirra Singular Första person: eg [eː] - jag, meg [meː] - mig (ack.), mær [mɛaɹ] - mig (dat.), mín [mʊin] - min Andra person: tú [tʉu] - du, teg [teː] - du (ack.), tær [tɛɹ] - du (dat.), tín [tʊin] - din (gen.) Tredje person maskulinumm: hann [hanː] - han, honom (nom. ack.), honum [ˈhoːnʊn] - honom (dat.), hansara [ˈhansaɹa] - hans (gen.) Tredje person fenininum: hon [hoːn] - hon, hana [ˈhɛana] - henne (ack.), henni [hɛnːɪ] - hon (dat.), hennara [ˈhɛnːaɹa] - hon (gen.) Tredje person neutrum: tað [tɛa] - det (nom., ack.), tí [tʊi] - det (dat.), tess [tɛsː] - dess (gen.)
Plural Första person: vit [viːt] - vi, okkum [ɔʰkːʊn] - oss (ack., dat.), okkara [ˈɔʰkːaɹa] - vår (gen.) Andra person: tit [tiːt] - ni, tykkum [ˈtɪʰkːʊn] - er (ack., dat., pl.), tykkara [ˈtɪʰkːaɹa] - er (gen., pl.) Tredje person maskulinum: teir [taiɹ]/[tɔiɹ] - de/dem (m., nom., ack.), teimum [ˈtaimʊn]/[ˈtɔimʊn] - dem (dat.), teirra [ˈtaiɹːa]/[ˈtɔiɹːa] - deras (gen.) Tredje person femininum: tær [tɛaɹ] - dem (f., nom., ack.) Tredje person neutrum: tey [tɛi] - dem (n., nom., ack.)
Den tredje personen i plural neutrum tey används i alla fall där båda kön är nämnda, som
teir eru onglendingar - "de är engelsmän" (om män) tær eru føroyingar - "de är färöiskor" (om kvinnor) tey eru fólk úr Evropa - "de är folk från Europa" (båda könen)
Fonologi Vokaler + Främre central bakre orundad rundad kort lång kort lång kort lång kort lång sluten () mellanvokal öppen ()