Sydneys centralstation (officiellt Central Railway Station, tidigare även kallad Sydney Terminal) är en järnvägsstation belägen i Haymarket i New South Wales i Australien. Stationen invigdes den 4 augusti 1906 och är den tredje i ordningen att tjäna som Sydneys centralstation, belägen strax norr om de tidigare centralstationerna. De allra flesta av delstatens persontågslinjer utgår från eller passerar genom stationen, vilket gör den till ett nav i delstatens persontrafik. Buss- och spårvagnshållplatser i närheten förstärker dess betydelse för resande. Antalet passagerare per vardag uppgick 2012 till 182 100.
Stationen ritades av Gorrie McLeish Blair, som arbetade under Walter Vernon, och uppfördes i två etapper, 1901–1906 och 1915–1921. En omfattande utbyggnad skedde 1917–1929 (huvudsakligen 1922–1926), då åtta nya perronger byggdes för att sköta stadens växande pendeltågstrafik. 1926 sattes det första eltåget i drift vid stationen och så småningom kom alla spår att elektrifieras. Två nya perronger invigdes 1979 och stationen hade 25 perronger fram till att 3 perronger revs 2018 för att möjliggöra bygget av Sydneys tunnelbana. Sedan 1960-talet har stationen varit föremål för upprustningar och restaureringar, med omfattande arbete utfört på 1980- och 1990-talen inför olympiska sommarspelen 2000. Den senaste restaureringen, som omfattade stationens tornur, slutfördes 2011.
Stationen är kulturskyddad sedan 1999, men har uppmärksammats av National Trust sedan 1980-talet. Utöver själva stationshuset är hela området runt bangården upptaget i kulturskyddsregistret, bland dessa det före detta posthuset Parcels Post Office, som varit av betydelse för stationens posttransporter. Tidigare kulturellt betydelsefulla byggnader och platser, såsom spårområdet Prince Alfred Sidings och vagnhallen West Carriage Shed, har dock rivits.
Bakgrund Järnväg i New South Wales (1831–1855) Järnväg har funnits i New South Wales sedan 1831 då Australian Agricultural Company invigde en kolbana i Newcastle, och förslag på offentliga järnvägar redovisades redan 1842. Trots förslagen kom bygget av en järnväg avsedd för persontrafik att dröja ända till 1850 då bygget av Sydney Railway Companys järnväg mellan Sydney och Parramatta inleddes. Samtidigt som bygget pågick blev företaget beroende av bidrag från kolonin och i december 1854 godkändes ett lagförslag som lät New South Wales köpa företaget och därmed skapa en järnvägsmyndighet.
Sydneys första centralstation (1855–1874)
Den 23 juli 1855 presenterade arkitekten James Wallace sina ritningar för Sydneys första centralstation för regeringen, och den 7 augusti samma år beviljades byggnadstillstånd. Stationen bestod av en perrong i trä som rymdes i en enkel byggnad av korrugerad järnplåt med måtten 30 × 100 fot (cirka 9,1 × 30,5 meter). Det första tåget avgick från Sydney den 26 september 1855. Året efter stationens invigning uppfördes ett lokstall tillsammans med en liknande byggnad för personvagnar samt en godsbyggnad. Samma år förlängdes perrongen till det dubbla genom en tillbyggnad i trä. Längs förlängningens långsida byggdes på andra sidan ett nytt spår som rymde korta persontåg.
Då stationen låg i utkanten av staden behövde resenärer som ville åka till stadskärnan byta till hästdragna fordon eller gå till fots. Detta var fallet fram till den 23 december 1861 då en spårväg invigdes mellan stationen och Circular Quay. Spårvägen lades ned den 31 december 1866 och förbindelsen ersattes av hästdragna omnibussar.
I mars 1869 invigdes Mortuary Railway Station, som på svenska betyder bårhusjärnvägsstation, nära centralstationen som användes för att lasta avlidna på tåg för transport till nekropolen Haslems Creek Cemetery. Stationsbyggnaden, byggd i sandsten och ritad av arkitekten James Barnet i nygotik, väckte stor uppmärksamhet i media då det ofta poängterades att de avlidna fick en ståtlig stationsbyggnad medan resenärer bara fick ett skjul.
När persontrafiken i New South Wales växte visade sig stationen vara otillräcklig och Sydneys första station ersattes 1874.
Sydneys andra centralstation (1874–1906) Sydneys andra centralstation ritades 1871 av arkitekten John Whitton i nyklassisk stil, och bygget påbörjades samma år. När Whitton ritade byggnaden räknade han med att banan skulle förlängas mot stadskärnan, vilket återspeglades i designen. Whittons station byggdes i murtegel, med två genomgående spår inrymda i en banhall, och invigdes 1874. Banhallen försågs med takfönster för att släppa in ljus, men då dessa smutsades ned av föroreningar från ångloken kom banhallen i stället att bli dunkel. Som en del av den nya stationen uppfördes även en två våningar hög administrationsbyggnad väster om stationen.
I samband med världsutställningen i Sydney 1879 anlades en ny spårväg mellan centralstationen och Garden Palace, med järnvägsmyndigheten som operatör. Spårvägen var tänkt som en tillfällig lösning på det transportbehov som skulle uppstå under världsutställningen, men då det allmänna mottagandet av spårvägen blev mycket positivt bestämdes det att anlägga fler spårvägar. Stationen förblev en knutpunkt mellan järnväg och spårväg fram tills att den togs ur bruk 1906.
Även den nya stationen visade sig vara otillräcklig och innan den togs ur bruk kom elva nya perronger att byggas. Möjligheten att bygga ut stationsområdet begränsades av Redferntunneln i söder, godsbanan mot Darling Harbour i väst och gatan Devonshire Street i norr. En ny station invigdes den 4 augusti 1906 och det sista tåget att använda Sydneys andra centralstationen avgick sent på kvällen samma dag.
Historia Förslag på en stor station John Whittons förslag (1857 och 1877) miniatyr|Hyde Park och St James' Church cirka 1870. I december 1856 kom John Whitton till New South Wales, anställd som chefsingenjör på New South Wales Railways. Efter två månader hade det blivit tydligt för Whitton att Sydney behövde en station närmare stadskärnan, vilket han framförde till regeringsutskottet. Whittons förslag omfattade en förlängning med cirka 1,7 kilometer av järnvägen till Hyde Park, där en säckstation skulle uppföras. Förslaget var dock impopulärt då St James' Church och högsta domstolen skulle behöva rivas, vilket tillsammans med den uppskattade kostnaden på 65 000 australiska pund gjorde att Whittons förslag aldrig kom att realiseras. Trots avslaget kom förslag på en station i eller nära Hyde Park att prägla debatten om en förlängning mot stadskärnan i nästan 50 år.
Whitton presenterade 1877 en ny plan för en stor säckstation närmare stadskärnan. Stationen skulle ligga strax norr om hans föreslagna station från 1857, mellan gatorna Hunter och King Street, men krävde fortfarande att St James' Church skulle rivas. Stationsbyggnaden skulle rymma åtta spår och var ritad i renässansstil, med drag av italiensk stil, inspirerad av St Pancras Station i London. Eftersom det hade visat sig impopulärt att bygga järnvägsinfrastruktur ovan jord i Hyde Park skulle en tunnel byggas under parken så att tåg kunde nå stationen. I mars 1879 röstade regeringen emot förslaget, som uppskattades kosta 500 000 australiska pund, då parlamentsledamöter från lantliga områden ansåg att detta skulle bli för dyrt och att pengarna i stället kunde användas för att bygga järnvägar i lantliga valkretsar.
Den första statliga utredningen (1890–1891) Efter att blivit järnvägskommissarie 1888 initierade Edward Miller Gard Eddy en statlig utredning om en förlängning av järnvägsnätet mot stadskärnan. Utredningen inleddes den 1 maj 1890, och vid dess avslutande hade den undersökt hur järnvägen kunde förlängas till stadskärnan, vilka stadsbanor som skulle anläggas och även behovet och utformningen av en broförbindelse mellan Sydney och North Sydney. Bland dem som yttrade sig i utredningen märks Henry Deane, Edward Miller Gard Eddy och Charles Goodchap. Kommissarierna lade fram ett förslag om att förlänga järnvägen till Hyde Park. Förslaget omfattade en station placerad i det nordvästra hörnet av Hyde Park, norr om Park Street, och förutsatte att alla byggnader mellan Park Street och King Street skulle rivas.
Hyde Park-förslaget kom dock inte att röstas igenom och Eddy uppmanades att utarbeta en ny plan. Den 3 juli 1891 presenterade han ett nytt förslag som omfattade två stationer. Den första skulle uppföras strax norr om Sydneys andra centralstation, på den plats där Sydney Benevolent Asylum stod, och var avsedd för fjärrtåg. Förslagets andra station var, likt Whittons förslag från 1877, placerad vid King Street och skulle användas av lokal- och pendeltåg. Enligt förslaget skulle St James' Church och New South Wales högsta domstol rivas för att ge plats åt stationen, medan en del av Hyde Park skulle användas för järnvägsinfrastruktur.
Under utredningens gång hade New South Wales gått in i en lågkonjunktur som varade 1891–1895, och under perioden krympte kolonins ekonomi med 30 procent. Det svåra ekonomiska läget gjorde att kolonin inte hade råd att bekosta en ny centralstation, så som Eddy hade föreslagit 1891.
Den andra statliga utredningen (1896–1897) miniatyr|Ritning av en föreslagen station vid Hyde Park 1898. Under 1890-talet hade det politiska läget i New South Wales förändrats och genom Sydneys växande befolkning fick staden mer politiskt inflytande. Pendeltrafiken hade visat sig vara mer lönsam än fjärrtrafiken och i april 1896 skrev kommissarierna till premiärministern i New South Wales och järnvägsministern och begärde att centralstationen skulle rustas upp i syfte att höja säkerheten och bekvämligheten för allmänheten. De föreslog att en ny centralstation skulle uppföras i Hyde Parks sydvästra del och på så sätt kunde den del av parken minskas som togs i anspråk av järnvägen. Som med tidigare förslag var den allmänna opinionen emot planen, då det inte sågs som önskvärt att förlora en del av parken. Som ersättning för den del av Hyde Park som skulle tas av järnvägen föreslog kommissarierna att begravningsplatsen Devonshire Street Cemetery skulle omvandlas till park. Kostnaden för detta uppskattades till 600 000 australiska pund.
I december 1896 inleddes en statlig utredning för att undersöka det bästa sättet att förlänga järnvägen till stadskärnan. Utredningen tog hjälp av New South Wales Government Railways chefsingenjör Henry Deane, som ritade planer och gjorde kostnadsuppskattningar. Bland planerna som undersöktes av utredningen fanns ett förslag om att bygga en fjärrtågsstation vid Devonshire Street Cemetery, något som järnvägsmyndigheten menade skulle orsaka klagomål och obekvämhet då det skulle innebära att staden skulle ha två centralstationer. Den 1 juni 1897 publicerades utredningsrapporten och i den blev planen St James'-Road Scheme rekommenderad.
St James'-Road Scheme byggde på ett förslag från den tidigare statliga utredningen och uppskattades kosta 650 000 australiska pund. I förslaget låg stationen i Hyde Park, mellan gatorna Park Street och St James Road, och detta skulle kräva att 10 av parkens 40 acre togs i anspråk. I samband med undersökningen av planen hade Henry Deane tillfrågats om att rita en station med elva perronger på 700 fot (cirka 213 meter) vardera, varav 600 fot (cirka 183 meter) skulle rymmas i en tåghall. Stationsbyggnaden skulle ha tre våningar, varav två var avsedda som kontor för kommissarierna.
St James'-Road Scheme lades fram inför regeringsutskottet Parliamentary Standing Committe on Public Works som också godkände planen. Planeringen av Sydneys tredje centralstation drabbades dock av ett bakslag den 27 juni 1897 då chefskommissarien Eddy avled. Trots att planen hade godkänts av regeringsutskottet kom St James'-Road Scheme inklusive övriga planer rörande en station i Hyde Park att överges i september 1899, då en protektionistisk regering bildades.
Sydneys tredje centralstation uppförs (1899–1906) miniatyr|Lantmätare i Devonshire Street Cemetery cirka 1900.