miniatyr|Geografisk utbredning av persiska som modersmål Persiska (persiska: , fārsi, /fɒːɾsiː/), är ett iranskt språk inom den indoiranska grenen av de indoeuropeiska språken. Det talas främst i Iran (där kallat fārsi eller pārsi), Afghanistan (där kallat dari sedan 1964 av politiska skälAsta Olesen, "Islam and Politics in Afghanistan, Volume 3", Psychology Press, 1995, s. 205: "There began a general promotion of the Pashto language at the expense of Farsi – previously dominant at the educational and administrative level – and the term 'Dari' for the Afghan version of Farsi came into common use, being officially adopted in 1958"), Tadzjikistan (officiellt kallat tājik av politiska skäl av Sovjetunionen) och andra länder som historiskt varit under persiskt inflytande. Ur ett genetiskt språkligt perspektiv delar persiska cirka 78% av sina ord med luriska, 75% med sorani, 52% med baluchiska och 32% med mazenderani.http://www.elinguistics.net/Compare_Languages.aspxKezer, Zeynep (2014). «Spatializing Difference: The Making of an Internal Border in Early Republican Elazığ, Turkey». Journal of the Society of Architectural Historians. 4. 73: 507–527. ISSN 0037-9808. doi:10.1525/jsah.2014.73.4.507. Besøkt 16. juni 2024. «Dersim has Persian origins (Kurdish and Persian are closely related languages)....22. The Kurdish language spoken in the broader region comprises a number of dialects, including Kurmanc and Zaza.»
Persiska är ett av världens äldsta levande språk och omfattar tre historiska faser: fornpersiska (500 f.Kr.–200 e.Kr.) medelpersiska (200–900 e.Kr.) nypersiska (800 e.Kr.–nutid).
Språket kallades ursprungligen pārsi; namnet fārsi tillkom som en följd av den arabiska erövringen av Persien eftersom ljudet [p] saknas i arabiska. Termen fārsi är en endonym och bör allmänt sett inte användas om persiska på andra språk. Den är dock bruklig för att skilja mellan persiskans högspråksvarieteter – främst iransk persiska (fārsi) och afghansk persiska (dari) – vid till exempel tolkning och modersmålsangivelse.
Fornpersiskan uppstod i södra Iran och spreds från akemenidiska riket till Främre Asien och Centralasien. Dagens nypersiska utvecklades under medeltiden i städerna Bukhara och Samarkand och blev tidigt ett handelsspråk längs Sidenvägen.
Persiska är statsbärande språk i Iran och modersmål för ungefär 70 procent av befolkningen i landet. Persiskan har influerat och påverkat många av de språk som talas i andra asiatiska länder, såsom Pakistan, Indien, Turkiet och Armenien. Även i europeiska språk återfinns persiska lånord, till exempel sjal, schack, kebab och paradis.
Den högspråksvarietet av persiska som talas av en betydande del av befolkningen i Afghanistan kallas dari (fārsi-ye dari) och är så nära besläktad med iransk persiska att den betraktas som en persisk dialekt.Ashk Dahlén, Modern persisk grammatik, Stockholm: Dragoman bokförlag, 2023, s. 12. Skillnaden mellan språkformerna kan liknas vid skillnaden mellan rikssvenskan och finlandssvenskan. Dari talas som modersmål av cirka hälften av den afghanska befolkningen och är även det dominerande språket i huvudstaden Kabul.
I Tadzjikistan är tadzjikiska officiellt språk. Även denna språkform står persiskan mycket nära och betraktas emellanåt som en persisk dialekt. Tadzjikiskan skrivs dock med det kyrilliska alfabetet och har en något annorlunda struktur, i synnerhet när det gäller vokalerna. Skillnaden mellan språkformerna kan liknas vid skillnaden mellan svenska och norska.
Vidare talas persiska (inklusive dari och tadzjikiska) av minoriteter i många av grannländerna, såsom Uzbekistan, Irakiska Kurdistan, Qatar, Förenade arabemiraten och Irak, liksom av mycket stora grupper av utvandrade iranier och afghaner i framför allt USA (närmare 3 miljoner), Kanada och Västeuropa. I Sverige talas (2023) persiska av omkring 170 000 personer. Språkets markanta utbredning utanför Iran och Afghanistan beror till stor del på att persisktalande under de senaste decennierna har emigrerat från dessa länder av sociala, politiska och ekonomiska skäl.
Persiska var 2004 det fjärde vanligaste språket bland bloggar; det beräknades samma år finnas mer än 75 000 persiskspråkiga bloggar.
Geografisk fördelning miniatyr|Persiska verser, Röda fortet i Agra, Indien Förutom i Iran talas persiskan i Centralasien, Afghanistan, och Pakistan. Som folkspråk sträcker det sig över hela gamla Persien (men har dock i norra Azerbajdzjan undanträngts av turkiskan och i norra Khorasan av turkmenskan) samt västkusten av Kaspiska havet upp till Baku.
Bland de moderna språkvarianter som närmast sammanhör med persiska gruppen av de iranska språken kan nämnas följande grupper: De kaspiska språken (Mazenderani i Mazenderan och Gilaki i Gilan), nära besläktade med medelpersiskan. De centrala, motsvarande den centrala fornpersiskan (i bland annat Jesd, Kirman) Andra med de persiska parallella språkgrupper: Kurdiska språk De nordvästiranska språkvarianterna, till denna hör en art av medelpersiska (se de kaspiska ovan), och moderna nordiranska dialekter samt den gamla sogdiskan med det moderna yaghnobi, eventuellt ossetiskan De nordöstiranska dialekterna eller pamirspråken De östiranska (pashto samt baluchi).
Historia Persiska språket tillhör den iranska grenen av de indoiranska språken och delar sig efter sin historiska utveckling i tre skeden: forniranskan som omfattar avestiskan och fornpersiskan, medelpersiskan (även kallad pehlevi eller pahlavi) och nypersiskan (nutida persiska). Fornpersiskan har bevarats åt eftervärlden i de akemenidiska kilinskrifterna (520–350 f.Kr.) i Persepolis ruiner, på klippväggarna vid Behistan, Naqsh-e Rostam (nära Susa) och på andra ställen. Efter akemenidernas fall (331 f.Kr.) finns inga lämningar på persiskt språk under fem århundraden. Dessa uppstår först igen under arsacidernas och sassanidernas tid, dåmedelpersiskan uppträder med eget alfabet, först i inskrifter, sedermera i den så kallade pahlavilitteraturen.
Efter att Persien underkuvats av araberna (650) följde åter en nästan litteraturlös period på över 200 år, varefter nypersiskan som skrivs med arabiska bokstäver uppstår med Hanzala Badghisi, Rudagi, Balami och Ferdousi. Nypersiskan har behållit ungefär samma grammatiska formbyggnad sedan dess.
Språkets utveckling Den språkliga utvecklingen från forn- till nypersiska karakteriseras i fonetiskt avseende huvudsakligen av slutvokalernas bortfall jämte följande ljudskridningar: Tonlösa k, t, p, c (tch) blir tonande g, d, b, z (lent s). Till exempel:
fornpersiska medelpersiska nypersiska modern persiska död mahrka mark marg marg själv xvato xvat xud- xod- vatten api ap ab âb dag raucah rojj roj, roz ruz
Vidare har f och stundom d blivit h. Till exempel:
fornpersiska medelpersiska nypersiska modern persiska berg kaufa kof koh kuh plats gaðué1 gås gäh jâ jag ger dadämi mihdam mi daham fot pāða2 päy, pah pâ 1I stället för -tus. 2På avestiska.
I formläran står fornpersiska ungefär på samma nivå som sanskrit. Nomen (men ej verb) har dualis, och av sanskrits åtta kasus saknas endast dativ. Verbet har både konjunktiv och optativ, samma rika utbildning av presensstammen och ungefär samma tempora som sanskrit. Medelpersiskan visar en total ombildning, och dess formbyggnad är redan i allt väsentligt identisk med nypersiskans med mindre skillnad än mellan forn- och nysvenska. Fornpersiska skiljer sig mot nypersiska ungefär så som fornisländska från svenska.
Från början hade nypersiskan de korta vokalerna a, i, u, och de långa ä, i, u, e (ursprungligen ai) och ö (ursprungligen au). I nutida persiska uttalas a som öppet e (eller ä), ä som svenskans å, samt e och ö som i och u. Till exempel hette det förr Eran, nu Iran och förr kõh och rõz, nu küh och rüz. Denna fonetiska förändring är, utöver det arabiska språkets inflytande på språkbruk och ordförråd, nästan den enda utveckling nypersiska genomgått under de senaste 900 åren.
Skriftens utveckling Det persiska språket har haft ett antal olika icke-iranska eller iranska alfabet genom historien. Ett av de äldsta är kilskriftstecken som återfunnits i olika delar av Iran, bland annat i Behistun, och som användes under akemenidiska dynastin. Persiskan som språk har förändrats och utvecklats och med expansionen av det persiska riket har olika kulturer och folk påverkat det persiska alfabetets natur. Bland de viktigaste är följande:
Medelpersiskan (Pahlavi): Alfabetet utvecklades från arameiskan och blev officiellt under sassaniderna (224–651 e.Kr.). Kännetecken: Skrevs från höger till vänster Vokalerna hade en mängd olika uttal De röda bokstäverna i tabellen nedan användes för att skriva lånord från arameiska.
Parthiska alfabetet utvecklades cirka 200 f.Kr. Den senaste inskriptionen dateras år 292 e.Kr. Fil:Parthiska.GIF
Psalter är en variant av det persiska alfabetet som mestadels användes för att skriva på papper. Davidspsalmerna skrivna på psalter-alfabetet har bland annat hittats i nordvästra Kina. Fil:Psalter.GIF
Ljudlära (Fonetik och fonologi) Betoning Betoningen ligger i huvudsak på ordets sista stavelse. Vissa ändelser utgör en integrerad del av ordet och blir därmed betonade. Detta gäller bland annat ändelserna för bildning av plural, infinitiv och perfekt particip, liksom samtliga ordbildningsändelser, till exempel -i i ett ord som irâni iransk. En rad andra morfem är alltid obetonade (enklitiska), till exempel -i som anger obestämd form, râ (-o/-ro) som anger bestämt objekt, e som utgör attributmarkör, liksom de olika personändelserna som fungerar som verbens personändelser samt som objekt- och possessivmarkörer.
För verben bör det särskilt påpekas att betoningen inte ligger på personändelserna, betoningen alltid flyttas från själva verbet till prefixen mi- (anger utsträckning i tiden; presens och upprepad/utdragen imperfekt) och be- (anger en ej förverkligad handling; konjunktiv/imperativ/futurum), betoningen i sammansatta verb (bestående av ett huvudord och ett betydelsesvagt verb) flyttas till huvudordets sista stavelse, även från prefixen mi- och be-, betoningen alltid flyttas till verbnegationen na-/ne-, både från själva verbet, från prefixen mi- och be- samt från ett eventuellt föregående betydelsemässigt huvudord i ett sammansatt verb.
Vokaler + Vokaler främre bakre hög /i/ /u/ medel /e/ /o/ låg /a/ /â/
Följande detaljer bör observeras: /u/ låter som svenskans o. /o/ låter som svenskans å. /â/ låter som svenskans a i till exempel far. /a/ låter som svenskans a i till exempel hatt, men många gånger även som i eng. hat; uttalet av /a/ varierar helt enkelt en aning.
Vokallängd är inte av någon betydelse i den modern persiskans ljudsystem. Att man ändå ofta refererar till /i, â, u/ som långa vokaler och till /e, a, o/ som korta beror på att den språkvetenskapliga traditionen utgår från förhållanden i klassisk arabiska, samt möjligheten att med "långa" referera till vokaler som skrivs ut med bokstäver, medan "korta" refererar till vokaler som normalt inte markeras i skrift.
Konsonanter + Konsonanter labialer alveolarer palataler velarer gutturaler glottaler tonlösa klusiler /p/ /t/ /č/ /k/ /’/ tonande klusiler /b/ /d/ /dž/ /g/ /q/ tonlösa frikativor /f/ /s/ /š/ /x/ tonande frikativor /v/ /z/ /ž/ /h/ nasaler /m/ /n/ likvidor /l/, /r/ glidljud /j/ /w/
Följande detaljer bör observeras:
När de tonande konsonanterna /b/, /d/, /dž/, /g/, /z/, /ž/ uttalas sist i ord (och inget annat ord följer) är konsonanten många gånger mer eller mindre tonlöst och kan därmed komma att låta som /p/, /t/, /č/, /k/, /s, /š/. /č/ uttalas med tydligt t-förslag som c i italienskans ciao, ciabatta. /dž/ uttalas med tydligt d-förslag som j i eng. journalist, jam, jeep. /x/ uttalas som ett tyskt ach-laut, men som regel med ännu starkare friktionsljud. /h/ uttalas sällan sist i ord. /q/ uttalas på lite olika sätt beroende på individuella vanor och ljudets position i ordet.