miniatyr|Karta över ön. miniatyr|Stämpel för den svenska guvernören på Sankt Barthélemy. miniatyr|Karta över Sant-Barthélemy år 1801. Saint-Barthélemy (svenska: Sankt Barthélemy, alternativt Sankt Bartalomeus; engelska: Saint Barts eller Saint Barths; franska: även Saint Barth) är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde i Karibien. Den är en del av ögruppen Små Antillerna. Ön var åren 1784–1878 en svensk koloni, varefter den såldes tillbaka till Frankrike. Det svenska arvet på ön består av namngivningen av orter och gator samt öns vapen som bär de tre kronorna.
Från 1963 bildade Saint-Barthélemy tillsammans med den franska delen av grannön Saint Martin ett arrondissement i departementet Guadeloupe. Sedan 2007 benämns Saint Barthélemy som Collectivité de Saint-Barthélemy, och är ett fristående utomeuropeiskt förvaltningsområde (Collectivité d’outre-mer) och har i den egenskapen visst självstyre. Huvudort är Gustavia, namngiven efter Gustav III.
Historia
År 1492 anlände Christofer Columbus till Saint-Barthélemy. Han döpte ön efter sin bror Bartolomeo. År 1648 annekterades ön av Frankrike och koloniserades av 50-60 franska kolonister under Jacques Gentes, som började odla kakao. Bosättningen attackerades dock av kariberna 1656 och övergavs.
Phillippe de Longvilliers de Poincy, som var medlem i Franska Västindiska kompaniet men även i Johanniterorden, överförde ön till Johanniterorden och styrde sedan ön till sin död 1660. Ön köptes 1665 tillbaka av Franska Västindiska kompaniet, och 1674 blev det officiellt en del av Frankrikes kolonier i Västindien och koloniserad.
Ett slavuppror uppges ha ägt rum på ön 1736. Detta år bröt ett slavuppror ut på brittiska Anguilla, och dess guvernör uppgav att upproret "en mycket farlig konspiration ämnad att döda alla öns vita innevånare", spred sig från Anguilla till både S:t Martin och S:t Barthelemy; han nämnde sedan att den franska guvernören på S:t Martin hade slagit ned upproret både på sin ö och på S:t Barthelemy. Detta är det enda slavuppror som ägde rum på S:t Barthelemy, men det råder osäkerhet om hur stort det faktiskt var eftersom denna notis är den enda bevarade informationen som finns om saken. Thomasson, Fredrik, 1965-. - Svarta S:t Barthélemy : människoöden i en svensk koloni 1785-1847 / Fredrik Thomasson.. - 2022 - Första utgåvan. - . s. 215-222 Svenskarna som senare övertog ön tycks inte ha varit medveten om detta uppror.
Ön var för liten och hade för dålig jord för att framgångsrikt jordbruk och ansågs därför ekonomiskt olönsam. Det var också utsatt för pirater, så som Daniel Montbars. Britterna ockuperade ön mellan 1744 och 1764, innan det återgick till fransk kontroll.
Svenska perioden
År 1771 blev Gustav III Sveriges konung. Han ville att Sverige skulle återupprättas som en europeisk stormakt. Han hade blivit inspirerad av Danmarks stora vinster från dess kolonier i Västindien, och ville ha egna kolonier, som på den tiden var en symbol för makt och prestige. Den 23 augusti 1784 höll kungen ett möte med riksrådet och berättade att Sverige nu ägde en ö i Västindien. Detta kom uppenbarligen som en överraskning för många av ledamöterna i rådet. Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln Simon Bérard i den franska staden L'Orient. Han rapporterade att:
"Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans." Enligt Bérard fanns det inga större möjligheter att börja med jordbruk på grund av den dåliga jorden. Öns enda fördel var en bra hamn. Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde. Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes till kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. En annan tanke som Gustav III hade med ön var att använda den som länk för att kunna exportera svenska varor till USA, framförallt järn.
Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande länderna inom slavhandeln i Europa, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter. Slaveriet reglerades genom en lagstiftning Code noir suédois, "svenska svarta lagen", som ursprungligen skrevs på franskaMémoire St Barth | Historia av St:Barth. Vice kommendanten Rosensteins ordonnance de police. sedan på engelska.. Saint-Barthélemy «Code noir» suédois 1787. miniatyr|Vy över Saint-Barthélemy. Kolonins lönsamhet minskade sedan Storbritannien öppnat sina västindiska hamnar för amerikansk handel, samtidigt som de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika och Mellanamerika blivit fria och allmän frihandel införts. När vinsten uteblev måste svenska staten årligen skjuta till pengar för att bekosta öns underhåll, varför det år 1877 slöts ett fördrag med Frankrike om att återlämna Saint-Barthélemy. Efter en folkomröstning, där bara 352 personer röstade och endast en röst var för fortsatt svensk tillhörighet, överlämnades ön den 16 mars 1878 varpå Frankrike löste in svensk egendom på ön.Hildebrand, Ingegerd i Den svenska historien - del 9, s. 96-97. Albert Bonniers förlag AB, Stockholm 1968.
Inför omröstningen bedrev franska präster stark propaganda bland befolkningen att den inte fick försumma tillfället att tillhöra "den enda saliggörande kyrkan", d.v.s. den katolska. Samtidigt hoppades svenskarna att befolkningen skulle få bättre levnadsvillkor under Frankrike genom att knytas närmare franska öar i närheten. Vid det ceremoniella överlämnandet var dock befolkningen starkt berörd. Vid halningen av svenska flaggan hördes verop över hela ön och invånare ryckte till sig flaggor som halats från byggnader m.m. och visade sin vördnad.
Svenska Västindiska Kompaniet På hösten 1786 startades det Svenska Västindiska Kompaniet på ön. Kungen berättade för aktieägarna att de kunde se fram emot stora vinster. Alla som hade råd tilläts köpa aktier men kungen behöll 10 procent av aktierna vilket gjorde honom till den största aktieägaren. Den 31 oktober samma år upprättades ett privilegiebrev för Västindiska Kompaniet. Företaget gavs rättighet att handla med slavar mellan Afrika och Västindien som en del av Triangelhandeln. Paragraf 14 i brevet löd: "Kompaniet är fritt att bedriva slavhandel på Angola och den Afrikanska kusten, där sådant är tillåtet." Vinsterna från Västindiska Kompaniet delades så att kungen fick en fjärdedel och kompaniet tre fjärdedelar, trots att kungen bara ägde 10 procent av bolaget. Den 12 mars 1790 introducerades en ny tullskatt samt en konstitution för ön. Lagarna var utformade för att göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscentrum. De nya lagarna gav mycket stor frihet till handlande från hela världen.
Guvernörer (1784–1878) Svenska Sankt Barthélemys kolonialguvernörer
Namn Årtal Salomon Maurits von Rajalin (1757–1825) 1785–1787 Pehr Herman Rosén von Rosenstein (1763–1799) 1787–1790 Carl Fredrik Bagge af Söderby (1750–1828) 1790–1795 Georg Henrik Johan af Trolle (1763–1824) 1795–1801 Hans Henrik Anckarheim (1748–1814) 1800–1812 Berndt Robert Gustaf Stackelberg (1784–1845) 1812–1816 Johan Samuel Rosensvärd (1782–1818) 1816–1818
Namn Årtal Carl Fredrik Berghult (1794–1834) 1818–1819 Johan Norderling (1760–1828) 1819–1826 James Haarlef Haasum (1791–1871) 1826–1860 Fredrik Carl Ulrich (1808–1868) 1860–1868 Georg Wilhelm Netherwood (1828–1903) 1868 Bror Ludvig Ulrich (1818–1887) 1868–1878
Svenska förbindelser i dag Piteå är Saint-Barthélemys vänort i Sverige. Den 14 maj 1995 invigdes Rue de Piteå vid nyrestaurerade Wall House i Gustavia. miniatyr|Välkomstskylt på tre språk, engelska, franska och svenska. miniatyr|Gatuskylt för Östra Strandgatan. Det svenska kulturarvet värnas varmt på Saint Barthélemy av såväl kommunen som Föreningen Sveriges vänner (L'Association SAINT-BARTH des Amis de Suède, allmänt förkortat ASBAS), vars medgrundare samt hedersordförande var Marius Stakelborough (död 18 juni 2020), som har besökt Piteå åtminstone åtta gånger och inför kommunfullmäktige utropats av kommunfullmäktiges ordförande Axel Bogren som hedersmedborgare i Piteå. Han var den ende på ön med ett svenskklingande efternamn, troligen förvärvat av hans förfäder från den svenske guvernören Berndt Robert Gustaf Stackelberg, som var guvernör på ön 1812–1816. År 1981 samt 2012 förlänades han Nordstjärneorden och 1988 var han en av värdarna när kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte Saint Barthélemy.
I februari 1996 valdes som ny ordförande i ASBAS Arlette Magras i Gustavia.
År 2010 gjorde den kulturhistoriska föreningen Westgiöta Gustavianer ett besök på ön. De förevisade då bland annat hur krigsväsendet såg ut under den gustavianska tiden på ön.
Fram till 2007 var ön en del av det utomeuropeiska departementet Guadeloupe. Det var då en formellt egentlig del av Frankrike, och en del av EU. År 2007 blev ön ett förvaltningsområde med självstyre och lämnade på grund av detta EU den 1 januari 2012 då den övergick till att bli ett utomeuropeiskt territorium.
I Gustavia fanns ett svenskt vicekonsulat mellan 1877 och 1903 (vicekonsulerna Ridderhjerta och Netherwood). Sedan 1997 finns åter ett svenskt konsulat under konsul Magras.
Geografi och klimat miniatyr|Karta över ögruppen. Saint-Barthélemy ligger 250 km öst om Puerto Rico, 230 km nordväst om Guadeloupe och 25 km sydöst om Saint Martin. Öarna Saba och Anguilla i Små Antillerna ligger också i närheten. Ön har en 32 kilometer lång kustlinje och den högsta punkten är Vitet på 286 meter över havet. Öns ekonomiska zon är på 4000 km². miniatyr|Topografisk karta över ön. Ön är kuperad och har en yta på 21 km², inklusive småöarna runtom uppgår ytan till 25 km². Några av småöarna är Île Chevreau, Île Coco, Île Fourchue, Île Frégate, La Tortue, Île le Boulanger, Les Grenadiers, Le Pain de Sucre, Île Pelé, Île Petit Jean och Île Toc Vers.
Saint-Barthélemy har tropiskt klimat. Medeltemperaturen under vintern är 26 °C med temperaturer upp till 33 °C. På sommaren är medeltemperaturen 28 °C med temperaturer upp till 35 °C. Vattnet är en grad varmare än luftens medeltemperatur och på eftermiddagen kan det regna. Det är inte ovanligt att det stormar, upp till orkanstyrka, i perioden mellan september och november.
Politik Administrativt var ön Saint-Barthélemy fram till 2003 en fransk kommun (commune de Saint-Barthélemy) och en del av Guadeloupe, som är en utomeuropeisk region och ett utomeuropeiskt departement, och därmed en del av EU. År 2003 röstade öns befolkning för att inte längre ingå i Guadeloupe och för att bli ett eget utomeuropeiskt område. Den 7 februari 2007 godkände det franska parlamentet ett lagförslag som gick ut på att ge Saint Barthélemy och den franska delen av grannön Saint Martin status som utomeuropeiska områden. Den nya statusen trädde i kraft den 22 februari 2007.legifrance.gouv.fr: Détail d'un texte Saint-Barthélemy fortsatte att vara en del av EU fram till den 1 januari 2012 då området övergick till att bli ett utomeuropeiskt land och territorium. Därmed står territoriet utanför unionen.
Det första lokalvalet på ön hölls den 1 juli 2007, där Bruno Magras och hans parti Saint-Barth d'abord! i samarbete med Union pour un Mouvement Populaire fick 72,33% av rösterna. En andra valomgång avlystes, då ett parti uppnått ensam majoritet. Resultat efter lokalvalet 2007:Reseau France Outre-mer: Elections territoriales : les résultats à Saint-Martin et Saint-Barthélemy
Administrativ indelning