Afghanistans historia kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Redan 9000–6000 f.Kr bedrevs det jordbruk och boskapsskötsel i området och på 4000-talet fanns där en storartad stadskultur. Genom sitt läge mellan Syd-, Väst och Centralasien har området varit viktigt för handeln och mottagit kulturella influenser från många håll. Området har många gånger invaderats av stormakter och mera tillfälliga erövrare men också varit centrum för riken som varit mycket större än det nuvarande Afghanistan. Landet Afghanistan som vi känner det grundades år 1747 under namnet Durraniimperiet, var under en del av 1800-talet brittiskt protektorat och blev självständigt år 1919. År 1979 invaderades landet av Sovjetunionen till stöd för en svag kommunistisk regering. Sedan dess har det ständigt pågått krig mot invasionstrupper och mellan inhemska styrkor, och 2001–2021 hade USA stora militära styrkor i landet. Sedan de dragits tillbaka våren 2021 tog terroristorganisationen Taliban makten över hela landet i augusti 2021.
Forntiden–antiken Det område som nu är Afghanistan har varit befolkat redan under äldre stenåldern. I den norra delen av landet har man hittat 50 000 år gamla lämningar av en människa tillsammans med verktyg. I samma område fanns under yngre stenåldern (9 000–6 000 f.Kr) en kultur baserad på jordbruk och boskapsskötsel. Vid Helmandflodens delta i Sistanbäckenet, som idag delas mellan Iran och Afghanistan, uppstod på 4000-talet f.Kr. stadskulturen Shar-e Sokhta, belägen i Iran, som utvecklades till en av de största stadsbildningarna mellan Persien och Indien.
En del av den iranska världen De indoeuropeiska arierna bosatte sig i Afghanistan någon gång under 2000-talet f.Kr. och sedan dess är områdets historia nära sammanknuten med den övriga iranska världen. 529 f.Kr. erövrades området av perserkungen Kyros den store och kom att ligga under det akemenidiska riket under 200 år. Riket var uppdelat i relativt självständiga provinser, varav fem i nuvarande Afghanistan. Under denna tid utvecklades handelsnätverket Sidenvägen, och en av dess leder gick över Balkh, huvudstaden i den persiska provinsen Baktrien. Balkh anses också i Irans nationalepos Shahnameh vara Vishtaspas hemstad, beskyddaren av filosofen Zarathustra, vars religion zoroastrism kom att prägla det akemenidiska riket.
Erövrare från Grekland, Indien och Centralasien År 330 f.Kr. erövrades området av Alexander den store, som grundade flera grekiska kolonistäder, bland annat nuvarande Herat. Han stannade några år i Balkh och gifte sig med dottern till ståthållaren (satrapen) i Baktrien. Alexander strävade efter att åstadkomma en sammansmältning mellan erövrarna och de erövrade folken och uppmanade sina soldater att också gifta sig med baktriska kvinnor. Detta lade grunden för en hellenistisk kultur med både grekiska och österländska influenser.
miniatyr|stående|vänster|Seleukos rike (grönt) år 301 f.Kr. höger|miniatyr|stående|Mauryariket cirka år 265 f.Kr. Riket sträcker sig från Afghanistan till Bangladesh/Assam och från Centralasien (Afghanistan) till Tamil Nadu/södra Indien. Efter Alexanders död 323 f.Kr. bröts hans stora rike sönder och hans general Seleukos tog kontroll över den östra delen. Samtidigt växte Mauryariket fram i den norra delen av den indiska subkontinenten och lyckades snart ta kontroll över det seleukiska rikets sydöstra delar, inklusive nuvarande Afghanistan söder om Hindukush. Med Maurya-erövrarna kom den indiska kulturen till området, bland annat introducerade de buddhismen.
miniatyr|stående|Det grekisk-baktriska kungariket i sin största utsträckning cirka 180 f.Kr. Området norr om Hindukush erövrades inte av Mauryariket utan stannade inom det seleukiska riket tills det år 230 f.Kr. bröts loss och bildade det självständiga Grekisk-baktriska kungadömet. Riket expanderade snabbt åt alla håll och nådde sin största utsträckning kring 170 f.Kr. Kungarna omvändes till buddhismen, och det skedde ett fruktbart kulturmöte mellan hellenism och buddhism. Det ideal som uttrycks i de flesta avbildningar av Buddha utvecklades i Baktrien och spreds så småningom till andra buddhistiska folk.
miniatyr|stående|vänster|Kushanriket i sin största utsträckning, c:a 200 e.Kr. Kring 100 f.Kr. invaderades området av centralasiatiska stamfolk. De upprättade Kushanriket som hade sin höjdpunkt under kung Kanishka på 200-talet e.Kr. Under 300- och 400-talen e.Kr. blev Bamiyan en vallfärdsort för buddhister och ett par av världens största buddhastatyer höggs ut ur klipporna.
Under 200-talet till 500-talet var kontrollen över området instabil, med strider mellan det iranska sasanidimperiet, kushanriket och det centralasiatiska nomadfolket heftaliterna. År 565 etablerades en buddhistisk turkdynasti som bestod till 871 e. Kr.
Medeltiden
Arabisk invasion Den islamiska expansionen nådde år 663 Kabul, som intogs av arabiska styrkor. Kungen fick dock behålla sin position efter att för stadens räkning ha övergått till islam och lovat betala årliga skatter. När erövrarna dragit vidare återgick befolkningen till buddhismen och man betalade inte heller de utlovade skatterna. Först 871, efter en ny arabisk ockupation, konverterade stadens invånare slutgiltigt till islam, och nästa år besegrade araberna det lilla kungadömet Bamiyan. Därmed blev området en del av den islamiska världen. Med den nya religionen följde ny byggnadskonst och diktkonst.
Islamiska dynastier miniatyr|Karta över det ghaznavidiska imperiet vid tiden för dess största utbredning kring år 1000. Mellan 977 och 1186 regerades området av den turkisk-persiska Ghaznavid-dynastin. Mahmud Ghaznavi (regeringstid 998–1030) erövrade stora områden och under hans tid sträckte sig riket från Amu Darja till Indusdalen och Indiska oceanen, inklusive en del av det som idag är östra Iran. Vid sitt hov i huvudstaden Ghazni samlade Mahmud diktare och vetenskapsmän, bland andra den stora persiske diktaren Abul-Qasem Ferdowzi och vetenskapsmannen Abu Raihan al-Biruni. Ghazni blev ett centrum för litteratur på persiska och arabiska och för islamisk konst och arkitektur varav idag mycket litet finns kvar.
miniatyr|stående|vänster|Karta över det khwarezmitiska riket 1190–1220. Efter upprepade krig mot ghaznaviderna lyckades de persisktalande och muslimska ghoriderna inta Ghazniriket år 1186. Den mest kända ghorhärskaren var Mohammad av Ghor. Med utgångspunkt från sin bas i Ghazni erövrade han norra Indien. Efter hans död 1206 lät en av hans generaler utropas sig till sultan i Delhi och grundade Delhisultanatet som fortlevde till 1526. Ett minnesmärke från Ghordynastin är den numera världsarvsförklarade minareten i Jam.
Västra delen av nuvarande Afghanistan behärskades 1190–1220 av det turkisk-persiska khwarezmitiska riket.
Mongolisk invasion miniatyr|Det mongoliska imperiets utbredning från tiden för grundandet 1206 till uppdelningen i fyra khanat 1294.
I början av 1220-talet invaderades området av de mongoliska stammar som enats av Djingis khan. På kort tid erövrades, plundrades och förstördes Balkh, Bamiyan, Kabul, Ghazni och Herat. Efter Djingis Khans död delades riket upp i flera khanat, som först hölls samman under en stor-khan men efter Kublai Khans död 1294 blev självständiga riken. Större delen av Afghanistan hörde till Ilkhanatet, och den östra delen inklusive Kabul till Tjagataikhanatet som på 1300-talet delades i två. Ilkhanatets härskare hade ursprungligen en shamanistisk religion men påverkades av både tibetansk buddhism och kristendom. 1295 konverterade de till islam, som var den dominerande religionen bland deras undersåtar, och påbjöd extra pålagor för undersåtar som inte var muslimer. Den därpå följande kulturella utvecklingen i Persien, inklusive nuvarande Afghanistan, brukar kallas islamisk renässans. Även den västra delen av Tjagataikhanatet övergav så småningom mycket av den mongoliska kulturen till förmån för islam. Båda khanaten försvagades och upplöstes under 1300-talet.
På 1380-talet erövrades området av den turk-mongoliske härskaren Timur Lenk. Med utgångspunkt från sin huvudstad Samarkand skapade han ett sammanhängande rike från Indus till Svarta havet. Efter hand död 1405 splittrades hans välde genom strider mellan hans ättlingar, timuriderna. Den västra delen hade under 1400-talet sin huvudstad i Herat.
Både Djingis Khan och Timur Lenk var mycket grymma i sin krigföring och genomförde stora massakrer mot befolkningen i de erövrade områdena. Under Timur Lenks son Shah Rohk (regeringstid 1405–1447) blev timuridrikets huvudstad Herat ett centrum för persisk litteratur och konst. Den mest framstående poeten var Abd al-Rahman Jami. I början av 1500-talet erövrades timuridriket av det persiska safavidiska iimperiet.
Mellan Mogulriket och Persien
Babur bildar Mogulriket miniatyr|Mogulriket omfattade 1707 större delen av nuvarande Afghanistan. Östra delen av nuvarande Afghanistan erövrades år 1504 av mogulfursten Babur, som härstammade från både Djingis Khan och Timur Lenk. När han 1526 erövrade Delhi blev området kring Kabul en del av Mogulriket. Perserna behärskade västra delen kring Herat medan kontrollen över Kandahar växlade mellan de båda imperierna. Området norr om Hindukush behärskades av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara.
miniatyr|stående|vänster|Hotakiriket i sin största utsträckning 1722–1729.
Hotakiriket 1709–1738 I april 1709 ledde Mirwais Khan Hotak (1673–1715) i Kandahar ett framgångsrikt uppror mot det av safaviderna styrda Persien och utropade provinsen Kandahar till ett självständigt kungadöme. Han tillhörde det största pashtunska stamförbundet Ghilzai. Riket utvidgandes under hans son Mahmud Hotaki som 1722 utropade sig till shah över Persien. Hans efterträdare förlorade Persien till Nadir Shah, ledare för afshariderna, och drog sig tillbaka till vad som nu är västra Afghanistan. 1738 intog Nadir Shah Kandahar, och Hotaki-dynastins tid var över.
Persiskt styre 1738–1747 Persiens härskare Nadir Shah fortsatte sitt fälttåg och erövrade 1738–1739 Ghazni, Kabul och Lahore från Mogulriket. De inbördes fientliga pashtunska stammarna i nuvarande Afghanistan enades för att bekämpa honom, men upproret slogs ned och Nadir Shah tvångförflyttade en del av de upproriska stammarna till områden som än i dag bebos av deras ättlingar. 1747 dödades Nahir Shah av sina egna officerare. Därefter bröt Ahmed Durrani loss Afghanistan som ett självständigt rike.
Durraniimperiet 1747–1818 miniatyr|Ahmed Durranis afghanska rike under sent 1750-tal.. Ahmed Durrani tillhörde den pashtunska stammen Abdali. Han var bara 25 år gammal när han efter Nahir Shahs död blev utsedd till överhuvud för sin stam och fick hederstiteln Durr-e Dauran ("Pärlornas pärla"). Abdali-stammen tog då namnet Durrani. Ahmed Durrani räknas idag som den afghanska statens grundare. Han byggde det stora men kortlivade Duranniimperiet, gjorde sju erövringskampanjer mot Nordindien och plundrade Delhi, Amritsar och Agra. Han dog 1772 och efterträddes av sin son Timur Shah Durrani som 1775 flyttade huvudstaden från Kandahar till Kabul.
Under 1700-talets senare del var Durraniimperiet det näst största muslimska riket i världen. Kring 1800 började riket falla samman, och utan stark överhet förvandlades stam- och klanhövdingar till självsvåldiga krigsherrar. År 1818, efter ett par decennier av oro och tronstrider, upphörde det afghanska riket under några år att existera som en sammanhållen enhet.
Den stat som grundades av Ahmed Durrani och senare utvecklades till dagens Afghanistan befolkades av olika folkgrupper med sinsemellan olika språk och kultur. Den dominerande folkgruppen var pashtuner, vilket återspeglas i att landet så småningom började kallas Afghanistan, som betyder "pashtunernas land".
"Det stora spelet" mellan Storbritannien och Ryssland