miniatyr|Ruiner av Guernica, förstörda under spanska inbördeskriget. Ett inbördeskrig, borgerligt krig Nationalencyklopedin, borgerligt krig. (hämtad 2016-07-25) och även kallat icke-internationell väpnad konflikt, är ett krig i vilket de stridande parterna tillhör samma land eller rike, i stället för traditionellt krig, där land slåss mot land. Det handlar ofta om en gerilla som kämpar mot regeringens polis och militär. Ett inbördeskrig kan vara en fas i en statskupp eller revolution, där parterna strider om att regera landet. Det kan också vara ett separatistkrig eller frihetskrig där en del av ett land strävar efter självständighet. Inbördeskrig brukar ofta medföra stora förluster för de båda stridande parterna och krigen brukar även medföra många civila dödsoffer. Resurstillgångar brukar också ta stor skada. Ett blodbad eller en massaker är inte samma sak som ett inbördeskrig. En mindre konflikt som ett uppror eller ett upplopp är inte heller ett inbördeskrig.Hironaka, s. 3
Inbördeskrig har sedan slutet av andra världskriget pågått, i genomsnitt, i fyra år, som är en hög ökning från den medellängden på ett och ett halvt år som var medellängden på ett inbördeskrig mellan åren 1900 och 1944. Alla inbördeskrig efter 1945 har sammanlagt lett till att 25 miljoner människor har dött. Många inbördeskrig har haft följd till att landet där kriget utspelar sig har hamnat i en ekonomisk kris. Mellan åren 1816 och 1997 utkämpades 213 stycken inbördeskrig, 104 av dem inträffade mellan åren 1944 och 1997. 120 inbördeskrig mellan åren 1816 och 2007 har krävt mer än tusen dödsoffer.
Definition miniatyr|Slaget vid Tewkesbury (1471) i England. James Fearon, som är en forskare vid Stanford University, har beskrivit inbördeskrig som "en våldsam konflikt inom ett land som utkämpas av organiserade grupper som strävar efter att ta makten i antingen en del av landet eller hela regionen. Det kan även vara ett försök att ändra regeringens politik".James Fearon, "Iraq's Civil War" i Foreign Affairs, Mars/April 2007. Akademiker har olika uppfattningar om när inre oroligheter blir till ett inbördeskrig. Vissa politiska forskare definierar ett inbördeskrig som ett uppror som har mer än 1000 dödsoffer, medan andra forskare anser att minst 100 dödsoffer måste komma från båda stridande parter.
Ytterligare definitioner Genèvekonventionerna definierar inte specifikt termen 'inbördeskrig'. Däremot beskriver de kriterier för handlingar som klassificeras som "väpnad konflikt som inte är av internationell karaktär", som då innefattar inbördeskrig. Bland de kriterierna finns fyra krav för att det ska kallas inbördeskrig:Sista utgåvan av Fjärde Genèvekonventionen, (Utgåva II-B, p. 121)Internationella Rödakorskommitténs kommentar om den tredje Genèvekonventionenon, artikel III, Sektion "A. Cases of armed conflict"
Gruppen i uppror måste vara i besittning av en del av det nationella territoriet. Den revolterande civila myndigheten måste ha en de facto kontroll över befolkningen inom viss del av det nationella territoriet. Gruppen i uppror måste ha en viss mängd erkännande som krigförande. Den rättsliga regeringen är "skyldig att använda sig av vanliga militära styrkor mot rebeller organiserade som militära."
Orsaker till inbördeskrig miniatyr|vänster|Ett ekonomiskt beroende av råvaror, såsom på denna bild, där diamanter blir utgrävda av barn i Sierra Leone, ökar risken för ett inbördeskrig.
En omfattande studie av inbördeskrig utfördes av en grupp från världsbanken under tidigt 2000-tal. Studien, som kom att kallas The Collier-Hoeffler Model, undersökte 78 stycken femåriga steg då inbördeskrigen inträffade mellan åren 1960 och 1999 samt 1167 stycken femåriga steg hos "vanliga" krig för jämförelse. De faktorer som visat sig ha en stor effekt på risken för att ett inbördeskrig skulle uppstå i en period på fem år var:Collier, Hoeffler och Sambanis, s. 17
Tillgång till finansiering En stor del av råvaror i exporten ökar risken för en konflikt. Ett land som har stor risk för ett inbördeskrig på den ekonomiska fronten, är ett land som har råvaror som omfattar 32 % av bruttonationalprodukten. Ett sådant land har då 22 % risk att hamna i ett inbördeskrig i en period på fem år, medan ett land utan primär varuexport har en 1 % risk. Ett land med ett relativt lågt beroende av oljeexport har en något mindre risk för ett inbördeskrig, medan ett högt oljeberoende land leder till en något större risk för ett inbördeskrig. Författarna till studien tolkar detta som ett resultat av den lätthet som råvaror blir framtvingade eller fångade jämfört med andra former av tillgångar, de tog till exempel att det är lätt att fånga och ha kontroll över produktionen av en guldgruva eller ett oljefält jämfört med tillverkning av klädesplagg.Collier, Hoeffler och Sambanis, s. 16
En annan källa till finansiering är nationell diaspora, som kan finansiera uppror och uppror från utlandet.
miniatyr|Beväpnade arabiska frivilliga soldater under Inbördeskriget i Palestinamandatet, 1947. Alternativkostnaderna för uppror Högre manlig gymnasie-intagning, inkomst per capita och ekonomisk tillväxttakt har alla en betydande effekt för minskad risk för inbördeskrig. Mer specifikt så ger en manlig gymnasie-intagning som är 10 % över genomsnittet en minskning på 3 % för risken för att ett inbördeskrig skulle uppstå i landet. Författarna till studien tolkar dessa tre faktorer som tre viktiga saker som gör att befolkningen inte startar uppror. De formulerade det på ett annat sätt: unga män (som utgör majoriteten av soldater i inbördeskrig) är mindre benägna att ansluta sig till ett uppror om de får en hög utbildning och / eller har en bra lön, som kan göra att männen kommer att lyckas i framtiden.
Militär fördel En stor befolkningsspridning och, i lägre omfattning, förekomsten av en bergig terräng ökar riskerna för att ett inbördeskrig ska uppstå. Båda dessa faktorer gynnar rebeller, eftersom en stor befolkningsspridning gör det svårare för myndigheter att kontrollera rebeller som inte är placerade i en enda del av ett land, medan förekomsten av en bergig terräng gör att rebeller kan söka skydd i grottor.
miniatyr|vänster|Kommunistiska soldater under slaget vid Siping, kinesiska inbördeskriget, 1941. Klagomål Teorin om att inbördeskrig börjar på grund av personlighetsfrågor, snarare än ekonomi - var betydelsefull för statistiken, inklusive ekonomisk jämlikhet, politiska rättigheter, rasskillnader och religiösa fanatiker. Endast rasskillnader, de fall där den största etniska gruppen består av majoriteten av befolkningen, ökade risken för ett inbördeskrig. Ett land som kännetecknas av en stor etnisk grupp har nästan dubbelt så stor chans att ett inbördeskrig uppstår. I studien tolkas detta som om att minoritetsgrupper är mer benägna att revoltera om de känner att de är dominerade av en större etnisk grupp, men att uppror är mer sannolikt att inträffa desto mer homogen befolkning och därmed blir rebellerna mer sammanhållna.Collier, Hoeffler och Sambanis, s. 18
Folkmängd Alla faktorer som påverkar riskerna för att ett inbördeskrig skulle uppstå ökar om folkmängden är stor. Risken för ett inbördeskrig ökar ungefär proportionellt med storleken på ett lands befolkning.
Tid Ju mer tid som har gått sedan det senaste inbördeskrig, desto mindre risk är det att en konflikt skulle uppstå. Studien visade två möjliga förklaringar till detta: en möjlighetsbaserad förklaring och den andra var klagomåls-baserad. Den gångna tiden kan representera avskrivningen av vilket kapital som upproret slogs över och ökar därför möjligheten att starta om konflikten. Alternativt så kan den gångna tiden representera en gradvis process för att återfunna gamla hat.
Marxistisk analys Om inbördeskrig - som i Finland 1918 eller i Spanien 1936 - skall beteckna en nations inbördes konflikter är det just klasserna som är förklaringen, menar marxistiska historiker. Uttrycket "Arbetarklassen har ingen nation" svarar mot denna analys: även internationella konflikter är enligt detta perspektiv i grund och botten klassrelaterade konflikter inom det kapitalistiska systemet.
Varaktighet av inbördeskrig miniatyr|Följdeffekterna av slaget vid Gettysburg, amerikanska inbördeskriget, 1863. Under 1800-talet i Europa, sjönk längden på inbördeskrig kraftigt, till stor del på grund av de konflikter som strider om ta över makten över staten minskade men även på grund av att regeringar började regera snabbare på uppror samt att länder med ett uppror fick hjälp av andra stater att slå ner upproret. Efter andra världskriget ökade längden på inbördeskrig från den tidigare medellängden. De flesta inbördeskrig uppstår i så kallade instabila stater.Hironaka, s. 28
Inbördeskrig under 1800-talet och tidigt 1900-tal Inbördeskrig under 1800-talet och tidigt 1900-tal var i allmänhet tämligen korta, medellängden på ett inbördeskrig mellan åren 1900 och 1944 var på ett och ett halvt år.Hironaka, s. 1 Själva staten där inbördeskrigen uppstod var i nästan alla fall en diktatur och inbördeskrigens casus belli var oftast därför att rebellerna försökte erövra staten. Detta betydde att vem som hade kontroll över huvudstaden kunde oftast slå ner ett uppror. Om ett uppror misslyckades att erövra huvudstaden så blev upprorsmakarna oftast dömda till döden.Hironaka, s. 28--29
De två största ideologierna i världen, monarkism och demokrati, har lett till ett flertal inbördeskrig. Men en värld som är delad mellan de två ideologierna utvecklades inte utan monarkismen var den största under den största delen av perioden. Monarkisterna brukade normalt sett ingripa i andra länders försök att införa demokrati, eftersom det sågs av monarkisterna som både farligt och oförutsägbart att införa en demokrati. Stormakterna under denna tidsperiod brukade ofta blanda sig in i andra länders inbördeskrig. På grund av den stora militära makten som stormakterna hade så gjorde dessa ingripanden att inbördeskrigen ofta slutade väldigt snabbt.Hironaka, s. 30
miniatyr|En artilleriskola uppsatt av de vita under finska inbördeskriget, 1918. Det fanns flera undantag från den allmänna regeln av att inbördeskrigen var korta under denna tidsperiod. Amerikanska inbördeskriget (1861-1865) var utstickande för främst två saker: kriget slogs om regionala områden, istället för politiska ideologier, och det slutade genom utnötning, istället för slag om att erövra landets huvudstad, som var vanligast. Spanska inbördeskriget (1936-1939) var utstickande eftersom båda sidorna av kriget fick stöd från andra stormakter, Tyskland, Italien och Portugal gav stöd till landets motståndsrörelse, medan Frankrike och Ryssland gav stöd åt regeringen.Hironaka, s. 31
Inbördeskrig efter 1945 Under 1990-talet pågick ungefär tjugo inbördeskrig under samma år. Dock hade inte det nya antalet inbördeskrig märkbart ökat. Den kraftiga ökningen på pågående krig efter andra världskriget berodde på att varaktigheten på inbördeskrig hade ökat till över fyra år.Hironaka, s. 4-5 Denna ökning berodde bland annat på att antalet stater i världen hade ökat efter 1945 och kalla krigets fientlighet.Hironaka, s. 7, 23
Efter andra världskriget förlorade de största Europeiska makterna sina kolonier mycket snabbt. Efter 1980 ändrades länders utformning och endast några få kolonier fanns kvar.Hironaka, s. 36 Flera stater betydde att fler stater kunde ha längre inbördeskrig.
miniatyr|vänster|Resterna av en T-62-stridsvagn efter en rebellattack i slutet av inbördeskriget i Etiopien, 1991.