Juho Kusti Paasikivi, ursprungligen Johan Gustaf Hellstén, född 27 november 1870 i Hämeenkoski, död 14 december 1956 i Helsingfors, var en finländsk jurist, bankchef, politiker och statsman som var Finlands president 1946–56. Han var även statsminister 1918 samt 1944–46, chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki 1914–1934, samt Finlands ambassadör i Stockholm 1936–1939 och Finlands sändebud i Moskva 1940–1941. Han tillhörde Samlingspartiet och var dess partiledare 1934–1936, men som statsminister 1944-1946 och som president 1946-1956 var han formellt partilös eftersom det ansågs krävas i förhållande till Sovjetunionen.
I omkring 50 år var Paasikivi en av de mest profilerade politikerna i Finland, med stort inflytande över flera centrala politiska och ekonomiska beslut. Han ledde bland annat den finländska delegationen vid Dorpatfreden 1920 och de finsk-sovjetiska förhandlingarna hösten 1939 som föregick vinterkriget. Under hans presidentskap inleddes den finländska så kallade Paasikivi–Kekkonen-linjen, den realpolitiska utrikespolitiken som betonade goda relationer till Sovjetunionen och som bland annat ledde till VSB-avtalets undertecknande 1948. Han var far till Annikki Paasikivi och farfars far till Joakim Paasikivi.
Biografi
Uppväxt och studietid thumb|left|200px|Paasikivi som student, 1893. Johan Gustaf Hellstén föddes i Koski kommun. Hans föräldrar var handlanden Johan August Hellstén och Karolina Wilhelmina Selin. Hans mor dog när han var fyra år,Minnestal av Tarja Halonen 2006-12-18 Länkat 2011-06-24 och året därpå flyttade familjen (fadern, Johan, hans fem år äldre halvsyster Karolina samt barnens moster, Katarina "Kaisa" Hagman) till Hollola utanför Lahtis, där fadern öppnade en klädbutik. Faderns affärer gick under en tid mycket bra, men drabbades i början av 1880-talet av en konjunkturnedgång. Trots sämre ekonomi beslöt fadern 1882 att skicka den läsbegåvade Johan till Tavastehus normallyceum, Finlands första finskspråkiga läroverk och ett resultat av dåtidens fennomaninska rörelse. Johan blev snabbt en av de bästa eleverna.
År 1884, när Johan var 14 år, dog både fadern och Karolina i en epidemi. Mostern Kaisa försökte driva den då mycket skuldsatta klädbutiken vidare, men misslyckades och tvingades sälja den. Hon hyrde därefter ett rum där hon försörjde sig på ljusstöpning, och där Johan bodde med henne under skolloven. Påverkad av skolans fennomani beslöt sig Paasikivi att förfinska sitt svenska namn 1887. Det nya namnet Juho Kusti Paasikivi var en direktöversättning av det svenska.
År 1890 började han studera vid Kejserliga Alexander-universitetet i Helsingfors, där han studerade historia, ryska och litteratur. Efter filosofie kandidatexamen med ryska och litteratur som huvudämnen 1892 sadlade han om och började läsa juridik. Efter att ha avlagt juris utriusque kandidatexamen 1897 disputerade Paasikivi för juris utriusque doktorsgraden 1901, och tillträdde följande år som adjunkt (biträdande professor) i förvaltningsrätt vid universitetet. Han lämnade den tjänsten efter ett år då han utnämndes till överdirektör för Statskontoret.
Tidiga politiska uppdrag Under studietiden hade Paasikivi kommit att engagera sig i den nationalistiska studentrörelsen i Finland. Han hade redan under skol- och studietiden tillägnat sig en hegeliansk-snellmansk syn på språkets och nationalitetens centrala betydelse i historien, och under påverkan av bland andra J.R. Danielson kom han kring sekelskiftet att ansluta sig till Finska partiet. Danielsons socialreformistiska linje, som till skillnad från G.Z. Yrjö-Koskinens betonade att språkfrågan endast var en del av en bredare samhällelig rättvisefråga, kom att utöva ett avgörande inflytande på den unge Paasikivis politiska uppfattningar. Paasikivi kom samtidigt att betrakta ett socialt reformprogram som nödvändigt för att bevara samhällets enighet, och verkade bland annat inom det finländska kooperativa förbundet Pellervo. Denna övertygelse stärktes av storstrejken 1905, varefter Paasikivi fick ett betydande inflytande i den finländska politiken: han var ledamot av lantdagens reformkommitté 1905–06, samt delaktig i utformningen av den nya enkammarlantdagen. Mellan 1907 och 1913 kom Paasikivi att representera Finska partiet i lantdagen, där han särskilt engagerade sig i jordbruks- och finansfrågor. Då Edvard Hjelt utnämndes till vice ordförande i senatens ekonomiedepartement 1909 blev han chef för senatens finansexpedition (motsvarande finansminister), men fick lämna denna post redan samma år då Hjelts senat föll.
Paasikivi och Finska partiet hade under förryskningsperioderna 1889–1905 och 1908–17 förespråkat en anpasslig eftergiftspolitik gentemot Tsarryssland, för att på fredlig väg försöka rädda något av den finska autonomin. Denna linje kom dock att sättas på prov 1913, då lantdagen antog ett betänkande som förklarade de så kallade militärmiljonerna, som Finland var ålagd att erlägga till den ryska statskassan, för olagliga. Betänkandet ledde till att Paasikivi tappade tron på partiets linje, och avgick som lantdagsledamot och ledamot av Finska partiets centralstyrelse samma år. Året därpå lämnade han även direktörsposten vid Statskontoret och blev chef för Kansallis-Osake-Pankki (KOP, en av de banker som dagens Nordea uppstått ur), en position som han behöll till 1934. Paasikivi satt även i Helsingfors stadsfullmäktige 1915–1918.
Inbördeskriget och självständigheten Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 kom Paasikivi att ingå i en ny grundlagskommitté under ledning av K.J. Ståhlberg, och ledde bland annat förhandlingar med den provisoriska regeringen i Ryssland. Ännu såg han förutsättningarna för ett självständigt Finland som svaga, och fortsatte därmed att verka för utökad autonomi inom det ryska rikets gränser. Först med oktoberrevolutionen senare samma år kom den politiskt konservative Paasikivi att fullt ut förespråka en självständig stat i form av en konstitutionell monarki, till stor del på grund av sin avsky inför bolsjevikerna.
Under det finska inbördeskriget 1918 tog Paasikivi tydlig ställning för de vita, och i maj samma år kom han att efterträda P.E. Svinhufvud som det vita Finlands statsminister (med den formella titeln vice ordförande i senatens ekonomiedepartement). Både han och hans företrädare hade hoppats på att kunna säkra stöd från Tysklands kejsare Vilhelm II mot Ryssland genom att utse en tysk prins, Fredrik Karl av Hessen, till det självständiga Finlands kung. När Tysklands krigslycka i första världskriget vände under sommaren 1918 började Paasikivi tvivla på denna plan. Innan det tyska kejsardömet slutligen kollapsade i november samma år hann senaten fatta ett antal ekonomiska och inrikespolitiska beslut, däribland den så kallade torparlagen i oktober 1918, som byggde på de riktlinjer som jordlegokommittén under Paasikivis ledning hade utarbetat 1912–1914. När kejsardömet kollapsade omöjliggjordes grunden för planen på en tysk kung, och hans regering tvingades avgå. I december deltog han vid Samlingspartiets grundande.
Efter att planerna på en allians med Tyskland omintetgjorts kom Ryssland för Paasikivi att framstå som den mest betydelsefulla världsmakten i Finlands geopolitiska sfär; han ansåg det därför som viktigt att bygga upp goda relationer till den vita sidan, som förutsågs gå segrande ur det ryska inbördeskriget. I det sammanhanget stödde Paasikivi, liksom Gustaf Mannerheim, tanken på att Finland skulle delta i den vita sidans erövring av Sankt Petersburg, med Östkarelen som belöning. Tillsammans med statsminister Lauri Ingman krävde Paasikivi dock precisa specialvillkor för att en finländsk offensiv skulle bli av, och planen föll när dessa villkor inte uppfylldes. Efter att krigslyckan vänt till bolsjevikernas fördel hoppades man istället kunna sluta ett fredsfördrag med det nya Sovjetryssland, för att få slut på de gränskonflikter som uppstått mellan länderna efter det finska inbördeskrigets slut. Detta resulterade i de finsk-sovjetiska fredsförhandlingarna i Dorpat i oktober 1920, där Paasikivi kom att leda den finländska delegationen. Paasikivi utmärkte sig här för sin kompromissvilja i förhållande till de många gånger ideologiskt betingade kraven, till skillnad från flera av hans borgerliga medförhandlare.
Mellankrigstiden Från 1920-talet kom Paasikivi därefter att prioritera sitt chefsuppdrag för KOP, även om han för den sakens skull inte lämnade politiken. Under hans ledning växte KOP:s omsättning snabbt, och banken började utvecklas till den största affärsbanken i Finland. Han kom dock att hamna i konflikt med resten av bankens ledning för sin hårda ledarstil, och fick avgå som chefsdirektör 1934.
Parallellt med bankkarriären fortsatte Paasikivi att forma sin syn på Finlands säkerhetspolitiska läge. Sedan Finland hade misslyckats med att säkra militära garantier bedömde han det som viktigt att bibehålla någorlunda goda relationer till Sovjetunionen. Inrikespolitiskt stödde Paasikivi en stark regeringsmakt och menade att socialdemokraterna borde hållas utanför regeringen och kommunisterna utanför riksdagen; det var först mot slutet av 1930-talet han började acceptera socialdemokraterna under Väinö Tanners ledning. Vid 1930-talets början uttryckte han ett visst stöd för den antikommunistiska och fascistiskt inspirerade Lapporörelsens krav på hårdare juridiska åtgärder mot vänstern. Efter den alltmer radikaliserade rörelsens kidnappning av den förre presidenten K.J. Ståhlberg och dennes hustru 1930, samt Mäntsäläupproret 1932, så övergav Paasikivi sina sympatier för Lapporörelsen. Som partiordförande för Samlingspartiet 1934–36 drog han en tydlig gräns mot Fosterländska folkrörelsen, Lapporörelsens politiska arvtagare.
thumb|Paasikivi (andre fr. v.) återvänder till Helsingfors efter förhandlingar med Sovjetunionen i Moskva, 16 oktober 1939. Vid 1930-talets mitt skedde ett skifte i den finländska utrikespolitiken under ledning av Svinhufvud, T.M. Kivimäki och Antti Hackzell; efter att tidigare ha sökt allierade bland de så kallade randstaterna (Polen och Baltikum) lades den utrikespolitiska linjen nu om till för att satsa på ett nordiskt samarbete med Sverige i fokus. Enligt Paasikivis geopolitiska uppfattning var Sverige den enda utländska staten som skulle ha ett naturligt intresse av att försvara Finlands självständighet, och dessutom det enda landet genom vilket Finland skulle kunna få materiellt stöd i en potentiell krigssituation. Efter att Paasikivi motvilligt utnämnts till Finlands ambassadör i Stockholm 1936 blev hans viktigaste uppgift därför att försöka övertyga svenskarna om att båda länderna gemensamt skulle gynnas av ett stärkt säkerhetspolitiskt samarbete. Man ville även övertyga Sverige om uppriktigheten i landets nya utrikespolitiska inriktning, bland annat genom att inta en moderat ställning i språkfrågan och genom att inkludera Svenska folkpartiet i politiken.
I början av oktober 1939 föreslog Sovjetunionen förhandlingar med Finland om "konkreta politiska frågor". Regeringen gav Paasikivi i uppdrag att sköta dessa, då han hade erfarenheter från de finsk-sovjetiska förhandlingarna 1920 och ansågs ha Sovjetunionens respekt. I förhandlingarna efterfrågade Sovjetunionen landavträdelser av vissa finländska områden, samt att man skulle få upprätta militärbaser på finsk mark. Paasikivi ansåg att en kompromiss med vissa eftergifter var nödvändig för att undvika ett fullskaligt krig mellan länderna, trots att detta skulle innebära en kursändring bort från den nordiska utrikespolitiken. Paasikivi fick stöd för sin linje av marskalk Gustaf Mannerheim, men regeringen och utrikesminister Eljas Erkko motsatte sig kompromisser. Trots Paasikivis och Mannerheims övertalningsförsök bröt förhandlingarna samman i mitten av november, vilket följdes av vinterkrigets utbrott den 30 november.
Vinterkriget och fortsättningskriget