miniatyr|Greta Garbo är en av de internationellt mest berömda svenska skådespelarna. Här i Gösta Berlings saga (1924) tillsammans med Lars Hanson. Det var Garbos första stora filmroll och blev avstampet för hennes kommande karriär i Hollywood. Svensk film inbegriper såväl svensk filmproduktion som visning av svensk och utländsk film på biografer, i television, via filmklubbar och genom annan distribution sedan slutet av 1800-talet. Utöver vanlig spelfilm, TV-film och dokumentärfilm (kortfilm och långfilm) finns animerad film, musikfilm / musikvideo, konstfilm / videokonst och så kallad lågbudget–, independent– och nollbudgetfilm.
Inledning Svensk filmverksamhet har i olika omgångar väckt internationell uppmärksamhet och ibland betraktats som själva födelseplatsen och symbolen för filmen som rent konstverk (till exempel ägnade den europeiska TV-serien till filmens 100-årsjubileum, Cinema Europe; The Other Hollywood/Filmens Europa 1995, ett helt avsnitt åt Svensk film – filmen som konst).IMDb, om "Cinema Europe: The Other Holywood"/"Filmens Europa" Sedan stumfilmens dagar, via andra halvan av 1900-talet, till 2000-talet har mängder av svenska filmer, regissörer, skådespelare, filmfotografer, dokumentärfilmare etc skapat uppståndelse, vunnit priser och haft framträdande roller även i utländsk filmproduktion, i framför allt Europa och Hollywood, där vissa till och med ingår bland dess filmhistorias största namn. Begrepp som "Den svenska synden", vänstervågens film, "konstfilm", "det svenska tungsinnet", svensk barnfilm och "Det svenska deckarundret" har blivit internationella begrepp i filmhistorien på olika sätt. Den svenska filmfinansieringsmodellen sedan 1963, med det så kallade filmavtalet mellan filmbranschens parter och med en 10% avgift på all filmvisning för stöd till ny svensk filmproduktion, har varit tämligen unikt i världen.Dagens Nyheter 25 september 2011, "Svensk filmpolitik står inför ett sammanbrott" I maj 2015 meddelade dock kulturminister Alice Bah Kuhnke att bruket av filmavtal avskaffas från och med 2017, då det sista avtalet löpt ut. Filmfinansieringen ersätts i stället av en statlig budgettilldelning och höjd moms för biografvisning.Dagens Nyheter 8 maj 2015, "Filmavtalet sägs upp 2017 – ersätts med ny filmpolitik"
Den första svenska filmen var en journalfilm som gjordes 1897.Svenska Filmarkivet, Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897) Några år senare började korta spelfilmer produceras. Svensk film blev internationellt uppmärksammad åren runt 1920 genom verk av regissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Både Sjöström och Stiller, samt Greta Garbo, flyttade i slutet av 1920-talet till USA och Hollywood, där redan tidigare andra, såsom Anna Q. Nilsson, etablerat sig som några av dess främsta tidiga stjärnor.
Den första svenska ljudfilmen spelades delvis in i en ljudstudio i Paris. Den hette När rosorna slå ut, regisserades av Edvin Adolphson och hade stockholmspremiär den 30 juli 1930. Det svenska filmutbudet på 1930- och 1940-talen dominerades av dramer och komedier med sånginslag, pilsnerfilmer och beredskapsfilmer.
Svensk film vann åter internationellt erkännande på 1940- och 1950-talen. Nils Poppes film Pengar – en tragikomisk saga (1946) vann bland annat Guldmedalj vid Filmfestivalen i Venedig och Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad (1947) belönades med Oscar, Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951) och Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) vann priser i bland annat Cannes. Under 1960-talet blev även Mai Zetterling, Vilgot Sjöman och Bo Widerberg uppmärksammade utomlands.
Ingmar Bergman har behållit sin plats som den store mästaren inom svensk film även efter sin död. Men där finns andra svenska regissörer som också gjort sig bemärkta internationellt. De mest namnkunniga är Jan Troell, Stefan Jarl, Lasse Hallström och Roy Andersson. Under 2000-talet har regissörerna Lukas Moodysson, Thomas Alfredson, Mikael Håfström och Daniel Espinosa blivit engagerade för filmproduktioner i USA och England.
Förutom dessa har nationell press och media uppmärksammat en rad regissörer, som med ett eget filmiskt uttryck berikat svensk film: Marie-Louise Ekman, Agneta Fagerström-Olsson, Björn Runge, Ruben Östlund, Lisa Aschan, duon Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius, Måns Månsson och Gabriela Pichler.
Tidig svensk film miniatyr|stående|Filmdistributören Numa Peterson. miniatyr|stående|Filmdirektören Charles Magnusson. miniatyr|stående|Komediskådespelaren Edvard Persson (vänster) talar med stuntmannen Allan Waldner. Filmkonsten kom tidigt från Europa till Sverige. Den första filmvisningen i Sverige äger rum på Pilstorps Sommar-Teater i anslutning till Industri- och slöjdutställningen i Malmö 28 juni 1896, året efter att den första visningen någonsin ägt rum i Paris.Bakom visningarna i Malmö, vilka kom att pågå till slutet av september, låg Koncertpalæet i Köpenhamn som med hjälp av författaren Adolf Langsted i Paris lyckats skaffa filmer och projiceringsapparat till malmövisningarna. Ett år senare, 18 maj 1897, öppnar Sveriges första biograf vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm med namnet Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm, även kallad Kinematografen i Gamla Stockholm. Förutom pionjärerna bröderna Lumières filmer från Paris visas upptagningar med Oscar II.Svenska Filminstitutet, Filmhistoriskt kalendarium Bakom Kinematografen i Gamla Stockholm och de tidigaste filminspelningar i Sverige samt deras distribution stod apotekaren och affärsmannen Numa Peterson och hans bolag Numa Petersons Handels- och Fabriks-AB.Att saluföra Modernitet. Numa Petersons handels- och fabriksaktiebolag av Maria Dahlquist.
Den första filmen som spelades in på svensk mark var den tyska produktionen Komische Begegnungen im Tiergarten zu Stockholm, som Max Skladanowsky spelade in utanför Novilla på Djurgården i Stockholm 1896. Den första svenska produktionen var Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan, en journalfilm upptagen av fotografen Ernest Florman av Kung Oscar II som välkomnar kung Chulalonkorn av Siam, nuvarande Thailand, vid Logårdstrappan i Stockholm, 1897. Även filmupptagningar av Alexandre Promio med bland annat Oscar II gjordes vid denna tid.
De tidiga filmerna utgjordes framför allt av kortare scener, men år 1907 bildades AB Svenska Biografteatern i Kristianstad och under direktören Charles Magnussons ledning vågade man sig år 1909 på Värmlänningarne, Bilder ur Fänriks Ståls sägner och Bröllopet på Ulfåsa. Skådespelarna i dessa filmer var amatörer, men 1910 påbörjades inspelningsarbetet av Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf och Järnbäraren med Gustaf Linden som regissör och kända skådespelare som Carl Barcklind, Anna Hoffman-Uddgren, Sigurd Wallén och Gösta Ekman d.ä. i rollerna, samt aktörer från Kungliga Teatern.Svensk uppslagsbok, Malmö 1932 Denna Sveriges första spelfilmateljé finns i dag bevarad som Filmmuseet i Kristianstad.
Det var dock först sedan man 1911 flyttat verksamheten från Kristianstad till Lidingö som de svenska filminspelningarna verkligen tog fart. Victor Sjöström skapade år 1913 debatt om fattigvården med Ingeborg Holm, den första film som fick internationellt erkännande, och inledde med Terje Vigen (1917) den svenska filmens första guldålder som varade fram till år 1924. Bland Sjöströms övriga filmer under denna tid märks Tösen från Stormyrtorpet, Berg-Ejvind och hans hustru, Ingmarssönerna, Hans nåds testamente, Klostret i Sendomir och inte minst Körkarlen. Mauritz Stiller tog snart upp tävlan med filmer som Sången om den eldröda blomman, Herr Arnes pengar, Johan, Erotikon och Gösta Berlings saga. Ivan Hedqvist hade även stora framgångar som regissör med bland annat Dunungen och Carolina Rediviva.
Under tiden arbetades det också på andra fronter. Hasselblads Fotografiska AB vid Otterhällan i Göteborg företog inspelningar. Likaså Pathé frères svenska filial. De sammanslogs 1917 till AB Skandia i Stockholm med ateljé i Långängen på Lidingö. Där spelade John W. Brunius in de första av sina filmer, bland vilka märks Mästerkatten i stövlar, Synnöve Solbakken , Thora van Deken, Gyurkovicsarna och En lyckoriddare. AB Skandinavisk filmcentral började 1919 inspelningar i Sverige och Danmark. Båda dessa bolag gick 1920 respektive 1922 upp i AB Svenska biografteatern, som 1920 antog namnet AB Svensk filmindustri och öppnade sin stora produktionsanläggning i Råsunda, Filmstaden, som under drygt fem decennier skulle komma att bli centralpunkten för svensk filmproduktion därefter.
Mauritz Stiller var ansvarig för Greta Garbos tidiga popularitet, i synnerhet genom filmen Gösta Berlings saga (1924). Många av de filmer som gjordes av Svenska Biografteatern hade en betydande påverkan när det gäller tyska stumfilmsregissörer och tidiga ljudfilmsregissörer, mycket beroende på att Tyskland stod utan påverkan från fransk, brittisk och amerikansk film under första världskriget.
I mitten av 1920-talet flyttade Sjöström, Stiller och skådespelare som Greta Garbo och Lars Hanson till USA, och i Hollywood gjorde Sjöström flera filmer, däribland en av hans mest kända, The Wind (1928). Utflyttningen av de två regissörerna skapade ett vakuum i svensk film. Sjöström återvände till Sverige 1928, där han gjorde två till filmer som regissör, men även var verksam som skådespelare. Hans mest kända roll är i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).
Under 1920-talet hamnade svensk filmbransch i återkommande finansiella kriser. Detta följde bland annat på efterkrigsdepressionen och börskraschen 1929, som gjorde att arbetslösheten ökade kraftigt och biobesöken i sin tur minskade. Vidare gick exporten sämre än förväntat, dels på grund av att de krigsdrabbade länderna hade hunnit återuppbygga sina filmindustrier och dels på grund av att marknaden dumpades av den amerikanska försäljningen. Svensk Filmindustri, som hade kommit till i decennieskiftet genom fusionen mellan AB Svenska Biografteatern och Filmindustri AB Skandia, blev därför tidigt ett företag med "våldsamt accelererande problem".
Trettiotal och talfilmens genombrott Under etableringen av talfilm i början av 1930-talet stabiliserades den svenska filmproduktionen. Publiken återvände i stora skaror och efterfrågan på den svenska filmen ökade. Många lantliga komedier producerades, i vilka Edvard Persson och Dagmar Ebbesen var populära ansikten.
Edvard Persson medverkade som skånsk, trygg centralfigur i totalt 46 filmer, varav några stumfilmer han själv regisserade på 1920-talet. Han blev ett begrepp inom svensk film under 1920-1950-talen med sin speciella huvudbonad och sång till luta i filmer som Söder om landsvägen (1936), Skanör-Falsterbo (1939), Nils Holgerssons underbara resa (1939), Kalle på Spången (1939), den första svenska färgfilmen Klockorna i Gamla sta'n (1946), Jens Månsson i Amerika (1948), med stora framgångar hos svensk-amerikaner på rundresa med Stig Olin, samt Vart hjärta har sin saga (1948) och Flickan från Backafall (1953).
Under 1930-talet var filmen fortfarande till stor del mer eller mindre som en förlängning av den folkliga teatertraditionen, skådespelarna talade och agerade mycket som man gjorde på teaterscenen och många filmmanus byggde på folklustspel och "buskiskomedier". Däribland fanns populära verk som Gideon Wahlbergs Söderkåkar (1932) och Pensionat Paradiset (1937), båda regisserade av Weyler Hildebrand. Med denna sistnämnda föddes den föraktfulla benämningen pilsnerfilm och det mer seriöst inriktade Kultursverige startade en upprörd kulturdebatt, där bland annat den svenska kritikerkåren arrangerade ett allmänt möte i Stockholms Konserthus för att få stopp på denna sorts "lågkulturella" underhållning, som dock mycket uppskattades av en bred publik. De folkliga framgångarna fortsatte till exempel med Sigurd Walléns Anderssonskans Kalle (1934) och Ebberöds bank (1935).
Några populära filmpersonligheter under denna tid var även komikern Fridolf Rhudin och Adolf Jahr med en mängd folkliga filmer.