Den här artikeln behandlar Österrikes historia.
Österrikes historia behandlar Österrike och dess föregångare från och med tidig stenålder till dagens stat. Namnet Ostarrîchi (Österrike) har använts sedan år 996 när det var en del av hertigdömet Bayern och från 1156 ett självständigt hertigdöme och del av det Tysk-romerska riket (962–1806).
Österrike ingick i den habsburgska monarkin 1273–1806 och blev sedan Kejsardömet Österrike innan, som en följd av tysk-österrikiska kriget bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1867. När imperiet kollapsade 1918 reducerades Österrike till de tysktalande områden av imperiet som Republiken Tysk-Österrike. 1919 bildades Republiken Österrike och 1938 anslöts landet till Tyskland. 1955 blev landet åter självständigt och gick med i EU 1995.
Förhistoria miniatyr|180px|Austria Romana - Österrike under romarna. Den första statsbildningen i Alperna och Donaudalen var ett kungarike skapat av kelterna som kallades Noricum omkring 100 f.Kr. Noricum hade skapats genom sammanslagning av olika keltiska och illyriska stammars områden.
Området som idag är Österrike erövrades vid tiden före Kristi födelse av romarna. Romarna skapade olika bosättningar med den största staden Carnuntum.Österreich: Frühzeit Den låg öster om dagens Wien. Den germanska folkvandringen gjorde att romarna trycktes tillbaka och att germanska statsbildningar skapades, bland annat frankernas rike.
Under 500-talet skapade bajuvarerna (bayrarnas förfäder), alpslaverna (slovenernas slaviskspråkiga förfäder) och allemanerna (tyskspråkiga schweizares förfäder) permanenta bosättningar. Merparten av det land som idag utgör Österrike ingick vid denna tid i det alpslaviska furstendömet Karantanien. Fienden utgjordes av avarer. På 740-talet underkuvades bajuvarer, alpslaver och allemaner av frankerna som uppmuntrade fortsatt invandring från Bayern och satte bajuvarisk adel att förvalta området. Den frankiske härskaren Karl den store skapade kring år 800 ett gränsland som försvar i vad som idag är Niederösterreich. Detta låg mellan floderna Enns, Raab och Drau och fick namnet Awarenmark.
Medeltiden Huset Babenberg
År 955 utkämpades ett stort slag, Slaget vid Lech (ty. Schlacht bei Lechfeld), utanför Augsburg där den ostfrankiska kungen Otto I slog tillbaka Ungern som därmed inte längre kunde utgöra ett hot mot frankerna. Under andra hälften av 900-talet kom det bayerska styret tillbaka. 976 blev Luitpold (Leopold) från Huset Babenberg hertig över grevskapet öster om floden Enns som kallades Marchia orientalis. Under Luitpold och hans efterkommande växte grevskapets betydelse. Huset Babenbergs tid som härskare fortsatte framgångsrikt med en målmedveten koloniseringspolitik som konsoliderade dåtidens Österrike. Residenset befann sig till en början i Pöchlarn och senare i Melk. Leopold III intrigerade framgångsrikt då han valde att stå på Henrik V sida och bidrog till dennes seger gentemot Henrik IV. Leopold gifte sig med Henrik V:s syster Agnes von Hohenstaufen. Leopold III grundade många kloster och blev efter sin död för detta helgonförklarad.
Ostarrichi mini|Urkunden från 996 där Ostarrîchi omnämns.
996 räknas som födelsen av dagens Österrike då man kunnat fastställa att namnet Ostarrîchi började användas. Ostarrîchi kom att utvecklas till tyskans Österreich – riket i öster. Man kom länge även att använda namnet Osterland och österrikarna kallades Ostermann och Osterfrau. Den latiniserade formen av namnet, Austria, är känd från 1100-talet. Det liknande Australien har inte samma betydelse, utan kommer ur det latinska namnet för det okända södra/sydliga landet, terra australis incognita, som brukade anges på medeltida europeiska kartor.
Hertigdömet Österrike
Babenbergarna blev 1139 herrar över Bayern, men detta skapade samtidigt en konflikt mellan stuferna och welferna. Striden avslutades då Fredrik Barbarossa gav tillbaka Bayern till welferna. Ett "tröstpris" för Babenbergarna blev att Österrike fick status som hertigdöme 1156 (Privilegium Minus). Den första österrikiske hertigen blev Henrik Jasomirgott år 1156 som var den som utsåg Wien till residensstad. 1186 hamnade så Steiermark hos Babenbergarna. 1192 förvärvade Babenbergarna även Hertigdömet Steiermark.
Stormakt under huset Habsburg
miniatyr|180px|Rudolf IV Huset Habsburg tog – efter en maktkamp – över efter Huset Babenberg som härskare över Österrike. Huset Habsburg blev landets härskare under århundraden och skapare av stormakten Österrike. Sedan babenbergarna dött ut 1246 uppstod en maktkamp, där kungen av Böhmen, Ottokar II (tjeckiska Přemysl Otakar II), kunde ta över rodret. Ottokar II tog över makten 1256 och ville slå tillbaka adeln till förmån för borgerskapet. Men hans vid makten fick snart en utmanare i Rudolf av Habsburg när Ottokar II ville bli tysk-romersk kejsare. Habsburg vann ett avgörande slag mot Ottokar II 26 augusti 1278 på Marchfältet (tyska Marchfeld). Segern etablerade habsburgarna som härskare över hertigdömet Österrike och hertigdömet Steiermark.Brook-Shepherd 1996, s. 6f Rudolf av Habsburg gav delar av Österrike till sönerna Albrekt och Rudolf vilket givit upphov till benämningen de habsburgska arvländerna.
1335 tillkom områdena Kärnten och Krain till habsburgarnas domäner och 1363 kom grevskapet Tyrolen via Margareta av Tyrolen. Den store habsburgaren vid den här tiden var Rudolf IV men konflikter mellan habsburgarna skulle blossa upp vilket ledde till splittringar 1379, 1406 och 1411 varpå tre olika delar skapades:
Ober- och Niederösterreich De inre österrikiska länderna: Steiermark, Kärnten, Krain, Inner-Istrien och Trieste De förösterrikiska länderna: grevskapet Tyrolen, Vorarlberg och de schwabiska och elsassiska länderna
Under 1300-talet fick man framgångar då Österrike låg strategiskt rätt i handeln över alperna och utvecklades ekonomiskt. Österrikes vilja att gå längre västerut misslyckades då man inte förmådde att besegra de schweiziska edsbröderna. Det schweiziska edsförbundet kunde via segrar vid Morgarten 1315 och Sempach 1386 förbli självständiga mot ett distanserat Österrike.
Stridigheter och nya landområden
Den förste habsburgare som nyttjade titeln "ärkehertig" var Rudolf IV av Österrike (1356–65). Allmänt erkännande vann titeln först 1453 på kejsar Fredrik II:s föranstaltande, varefter staten var känd som ärkehertigdömet Österrike som blev ett kärnland i den Habsburgska monarkin.
Under 1480-talet krigade den ungerska kungen Mattias Corvinus framgångsrikt till sig stora delar av Österrike och tog Wien i besittning 1485–1487. När Corvinus avled 1490 kunde huset Habsburg återta sina maktdomäner. Under slutet av 1400-talet inledde huset Habsburg det man blivit berömda för: att genom giftermål framgångsrikt stärka sin makt och bygga ut riket. Bella gerant alii – tu felix austria nube ("Krig får andra föra – du lyckliga Österrike gifter dig") blev mottot.Brook-Shepherd 1996, s. 12f Den framgångsrika släktutbyggnaden hade sin kulmen under Maximilian I:s styre 1493–1519. Genom sin dynastipolitik skapade han förutsättningar för Habsburgs framtida maktställning i Europa. 1477 gifte han sig med Maria av Burgund och kom på så sätt i besittning av Nederländerna och sonen Filip den skönes äktenskap med Johanna den vansinniga ledde till habsburgsk tronföljd i det spanska världsväldet.
1520 blev Ferdinand I ny härskare över Österrike och han inledde de första stegen mot skapandet av en centralmakt med säte i Wien. 1526 ärvde Ferdinand kungariket Ungern och kungariket Böhmen sedan Ludvig II av Böhmen-Ungern dödats vid slaget vid Mohács. Böhmen inkluderade Mähren, Schlesien och Lausitz. Införlivandet av Ungern innebar att man nu ställdes direkt mot det osmanska riket som skulle bli Österrikes nya stora fiende.
Stridigheterna hos habsburgarna skulle fortsätta under 1500-talet med strider om arv vilket försvagade Österrike politiskt och ekonomiskt. Det som löste konflikterna var att alla dog ut utom Fredrik V, som därmed kunde återförena de olika delarna under en och samma härskare.
Konflikt med det osmanska riket thumb|Belägringen av Wien 1683 Under 1500-talet inleddes en långvarig konflikt med det osmanska riket som skulle vara under 200 år. Det handlade till en början om enstaka attacker från turkiska miliser. 1529 belägrades Wien av turkarna under Süleyman I. De kommande 200 åren kantades av små- och storkrig mellan Österrike och turkarna. 1683 skedde en andra belägring av Wien från osmansk-turkisk sida och återigen var det precis att staden inte erövrades av turkarna. Det var först efter att hertig Karl V av Lothringen och Polens kung Johan III Sobieski kommit in i handlingen som belägringen kunde hävas. Johan III Sobieski var ytterst ansvarig för hävandet av den osmanska belägringen och det efterföljande utdrivandet av osmanerna ur Österrike och Ungern. Österrike kom nu att trycka tillbaka turkarna till bortanför Belgrad vid fredsfördrag i Karlowitz (1699) och Passarowitz (1718).
Österrike i 30-åriga kriget
Österrike var en av stormakterna i det 30-åriga kriget som ledande katolsk makt. I Österrike hade det under lång tid funnits en konflikt mellan protestantism och katolicism som stod mellan huset Habsburg och ständerna. Det var först efter religionsfreden i Augsburg 1555 som Österrike blev klart katolskt då det fastslogs att härskaren avgjorde gällande religion i sitt land. Den Westfaliska freden 1648 befäste Österrikes makt över Ungern och Böhmen men försvagade dess roll inom det tysk-romerska riket. Det stod klart att habsburgarna skapat en starkt centralistisk och absolutistisk stat. Residensstaden Wien klarade sig undan erövring av bland annat en svensk här under Lennart Torstenson.
Habsburg-Lothringen-Toscana miniatyr|200px|Maria Theresia 1740 blev Maria Theresia nytt överhuvud sedan hennes far Karl VI fått igenom kvinnlig tronföljd (om ingen manlig tronföljare fanns) och därmed kunnat säkerställa habsburgarnas fortsatta styre. I den pragmatiska sanktionen från 1713 bestämdes även att de habsburgska länderna skulle vara odelbara och oskiljbara.Rockberger 1996, s. 86f Maria Theresia var enda barnet till Karl VI och hon skapade genom sitt giftermål med Franz Stephan von Lothringen den nya dynastin Habsburg-Lothringen.Rockberger 1996, s. 88ff
1742 ledde ett nederlag mot Preussen under Fredrik II till att Österrike förlorade Schlesien. Preussen skulle komma att utvecklas till Österrikes stora rival och utmanare om makten i det tysk-romerska riket som ledande tyska nation. Genom den så kallade alliansernas omvälvning 1756, vilken gjorde arvfienderna Österrike och Frankrike till bundsförvanter, lyckades Maria Teresia skapa en koalition mot Preussen. Sjuårskriget (1756–1763) som därpå följde ledde dock inte till den revansch hon hoppats på, utan Schlesien förblev preussiskt.
Maria Theresia genomdrev en modernisering av Österrike genom flera reformer. Bland annat skilde man förvaltningen från domstolsväsendet och adeln förpliktigades att tjänstgöra för staten. De områden man erövrat (Nebenländer) förlorade sitt självstyre. Nu skapades den österrikisk-ungerska dualismen då Ungern behöll sin gamla författning. 1765 blev Joseph II regent bredvid sin mor Maria Theresia och skulle ta över mer och mer av makten fram till 1790, då modern avled och han helt tog över styret.Rockberger 1996, s. 90f Joseph II fortsatte reformeringen genom att ta bort livegenskapen. Han försökte driva igenom flera reformer, men mötte motstånd från Ungern och de österrikiska Nederländerna. Österrike lyckades heller inte byta Nederländerna mot kurfurstendömet Bayern.
1773 deltog Österrike i den första delningen av Polen. Då Polen delades fick Österrike delar av Galizien och området kring Lemberg (Lviv) varpå kungariket Galizien och Lodomerien skapades. 1775 tillkom hertigdömet Bukovina.Rockberger 1996, s. 91 När Polen delades för tredje gången 1795 tog Österrike den resterade delen av Galizien och Lillpolen.
Kejsarriket