Profumoaffären var en politisk skandal i 1960-talets Storbritannien. John Profumo, den 46-årige krigsministern i Harold Macmillans konservativa regering, hade en utomäktenskaplig affär med den 19-åriga modellen Christine Keeler i början av 1961. Profumo förnekade affären i ett uttalande till underhuset 1963. Några veckor senare visade en polisutredning att han hade ljugit. Skandalen skadade allvarligt trovärdigheten för Macmillans regering, och Macmillan avgick som premiärminister i oktober 1963 med hänvisning till dålig hälsa. Konsekvenserna bidrog till att den konservativa regeringen förlorade mot Labourpartiet i valet 1964.
När Profumoaffären avslöjades ökade allmänhetens intresse av rapporter om att Keeler samtidigt kan ha varit inblandad med kapten Jevgenij Ivanov, en sovjetisk marinattaché, och därmed skapat en möjlig nationell säkerhetsrisk. Keeler kände både Profumo och Ivanov genom sin vänskap med Stephen Ward, en osteopat och societetslejon som hade tagit henne under sina vingar. Avslöjandet av affären gav upphov till rykten om andra sexskandaler och drog officiell uppmärksamhet till Wards verksamhet, som anklagades för en rad omoraliska brott. Ward såg sig själv som en syndabock för andras missgärningar och tog en dödlig överdos under slutskedet av sin rättegång, som fann honom skyldig till att ha levt på Keelers och hennes vän Mandy Rice-Davies omoraliska inkomster.
En undersökning av Profumoaffären av en högre domare, Lord Denning, biträdd av en högre ämbetsman, T. A. Critchley, kom fram till att det inte hade förekommit några säkerhetsbrott på grund av Ivanov-förbindelsen. Dennings rapport beskrevs senare som ytlig och otillfredsställande. Den sovjetiska marinattachén kallades tillbaka till Sovjetunionen där han möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin hustru. Den 5 juni 1963 tvingades Profumo avgå som försvarsminister, sedan han erkänt inför underhuset att han ljugit beträffande sitt förhållande till Keeler. Han svor emellertid på att han aldrig under deras möten "läckt" något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien. Profumo arbetade därefter som volontär på Toynbee Hall, en välgörenhetsstiftelse i östra London. År 1975 hade han officiellt rehabiliterats, även om han inte återvände till det offentliga livet. Han dog, hedrad och respekterad, 2006. Däremot hade Keeler svårt att undkomma den negativa bild som pressen, lagen och parlamentet gav henne under hela skandalen. I olika, ibland motsägelsefulla, redogörelser utmanade hon Dennings slutsatser om säkerhetsfrågor. Wards fällande dom har av analytiker beskrivits som en hämndaktion från etablissemanget, snarare än att tjäna rättvisan. På 2010-talet granskade Brottmålsprövningsnämnden hans fall men beslutade att inte hänskjuta det till hovrätten. Dramatiseringar av Profumoaffären har visats på scen och filmduk. Filmen Skandalen från 1989 är baserad på händelserna, likaså dess titelmelodi Nothing Has Been Proved med Dusty Springfield.
Bakgrund Regering och press I början av 1960-talet dominerades de brittiska nyhetsmedierna av flera uppmärksammade spionhistorier: när spionligan i Portland upplöstes 1961, när George Blake greps och dömdes samma år och 1962 när John Vassall, en homosexuell amiralitetstjänsteman som hade utpressats till spioneri av Sovjetunionen.Pincher, s. 65 Vassall dömdes senare till arton års fängelse. Efter antydningar i pressen om att Vassall hade skyddats av sina politiska herrar avgick den ansvarige ministern Thomas Galbraith från regeringen i väntan på utredningar. Galbraith frikändes senare av Vassalltribunalen, varefter domaren Lord Radcliffe skickade två tidningsjournalister i fängelse för att ha vägrat avslöja sina källor för sensationella och obekräftade historier om Vassalls privatliv.Levin, s. 59–60 Fängslandet skadade allvarligt relationerna mellan pressen och premiärminister Harold Macmillans konservativa regering.Levin, s. 62 Kolumnisten Paul Johnson från New Statesman varnade: "Varje Tory-minister eller parlamentsledamot ... som blir inblandad i en skandal under det närmaste året eller så måste förvänta sig – måste jag tyvärr säga – få full behandling".Davenport-Hines, s. 241, quoting Paul Johnson in the New Statesman, 22 March 1963
John Profumo John Profumo föddes 1915 och var av italiensk härkomst. Han kom in i parlamentet första gången 1940 som konservativ ledamot för Kettering medan han tjänstgjorde i Northamptonshire Yeomanry, och kombinerade sina politiska och militära plikter under andra världskriget. Profumo förlorade sin plats i valet 1945 men valdes igen 1950 för Stratford-on-Avon. Från 1951 innehade han en lägre ministerpost i flera konservativa regeringar.
År 1960 befordrade Macmillan Profumo till krigsminister, en hög post utanför kabinettet. Efter sitt giftermål 1954 med Valerie Hobson, en av Storbritanniens ledande filmskådespelerskor, kan Profumo ha haft tillfälliga affärer och använt sena parlamentssammanträden som täckmantel.Davenport-Hines, s. 59 Hans tid som krigsminister sammanföll med en övergångsperiod i de väpnade styrkorna, vilket innebar att värnplikten upphörde och att en helt professionell armé utvecklades. Profumos framträdande sågs med kritiska blickar av hans oppositionskollega George Wigg, en före detta reguljär soldat.Davenport-Hines, s. 66Knightley and Kennedy, s. 93–94
Christine Keeler, Mandy Rice-Davies och Lord Astor
Christine Keeler, född i Uxbridge 1942, lämnade skolan vid 15 års ålder utan några kvalifikationer och tog en rad kortvariga jobb i butiker, kontor och kaféer. Hon strävade efter att bli modell och vid 16 års ålder fick hon ett fotografi publicerat i tidningen Tit-Bits.Irving et al, s. 6–7 I augusti 1959 fick Keeler jobb som topless showgirl på Murray's Cabaret Club på Beak Street i Soho. Denna sedan länge etablerade klubb lockade till sig en framstående kundkrets som, skrev Keeler, "kunde titta men inte röra".Knightley and Kennedy, s. 56Keeler, s. 2
Kort efter att ha börjat på Murray's introducerades Keeler för en klient, societetsosteopaten Stephen Ward. Fängslad av Wards charm gick hon med på att flytta in i hans lägenhet, i ett förhållande som hon har beskrivit som "som bror och syster" – tillgivet men inte sexuellt.Summers and Dorril, s. 88 Keeler lämnade Ward efter några månader för att bli älskarinna till fastighetshandlaren Peter Rachman,Knightley and Kennedy, s. 58–59 och delade senare logi med Mandy Rice-Davies, en två och ett halvt år yngre Murray-dansös. De två flickorna lämnade Murray's och försökte utan framgång att göra karriär som frilansande modeller.Irving et al, s. 35Knightley and Kennedy, s. 80 Keeler bodde också under kortare perioder med olika pojkvänner, men återvände regelbundet till Ward, som hade förvärvat ett hus i Wimpole Mews, Marylebone.Irving et al, s. 13Denning, s. 8 Där träffade hon många av Wards vänner, bland dem Lord Astor, en långvarig patient som också var en politisk allierad till Profumo.Davenport-Hines, s. 100–01 Hon tillbringade ofta helgerna i en stuga vid floden som Ward hyrde på Astors lantegendom Cliveden i Buckinghamshire.Robertson, s. 20
Stephen Ward och Jevgenij Ivanov Stephen Ward, född i Hertfordshire 1912, utbildade sig till osteopat i USA. Efter andra världskriget började han praktisera på Cavendish Square i London, där han snabbt etablerade ett gott rykte och lockade till sig många framstående patienter. Dessa kontakter, tillsammans med hans personliga charm, gav honom betydande sociala framgångar. På sin fritid deltog Ward i konstkurser vid Slade-skolan, och utvecklade en lönsam bisyssla med porträttskisser. År 1960 fick han i uppdrag av The Illustrated London News att göra en serie porträtt av nationella och internationella personer. Bland dessa fanns medlemmar av kungafamiljen, bland dem prins Philip och prinsessan Margaret.Knightley and Kennedy, s. 61–66
Ward hoppades kunna besöka Sovjetunionen för att teckna porträtt av ryska ledare. För att hjälpa honom ordnade en av hans patienter, Daily Telegraph-redaktören Sir Colin Coote, en introduktion till kapten Jevgenij Ivanov (anglifierad som "Eugene"), som var listad som marinattaché vid den sovjetiska ambassaden.Knightley and Kennedy, s. 68–69 Den brittiska underrättelsetjänsten (MI5) visste från dubbelagenten Oleg Penkovskij att Ivanov var underrättelseofficer i det sovjetiska GRU.Knightley and Kennedy, s. 74 Ward och Ivanov blev goda vänner. Ivanov besökte ofta Ward i Wimpole Mews, där han träffade Keeler och Rice-Davies, och deltog ibland i Wards helgfester i Cliveden.
MI5 betraktade Ivanov som en potentiell avhoppare och sökte Wards hjälp för detta ändamål och försåg honom med en handläggare känd som "Woods".Robertson, s. 20–21Summers and Dorril, s. 24 and 123 Ward användes senare av utrikesdepartementet som en bakkanal genom Ivanov, till Sovjetunionen,Robertson, s. 166 och var involverad i inofficiell diplomati under Kubakrisen i oktober 1962.Knightley and Kennedy, s. 105–12 Wards närhet till Ivanov väckte farhågor om hans lojalitet. Enligt Lord Dennings rapport från september 1963 ställde Ivanov ofta frågor till Ward om brittisk utrikespolitik, och Ward gjorde sitt bästa för att ge svar.
Ursprung Cliveden 1961
Mellan den 8 och 9 juli 1961 var Keeler en av flera gäster hos Ward i Spring Cottage i Cliveden.Irving et al, s. 47–48 Samma helg i huvudbyggnaden var Profumo och hans fru Valerie bland den stora samling från politikens och konstens värld som Astor var värdför, för att hedra Pakistans president Ayub Khan. På lördagskvällen minglade Wards och Astors sällskap i Clivedens simbassäng, som Ward och hans gäster hade tillstånd att använda.Knightley and Kennedy, s. 84–85 Keeler, som hade simmat naken, presenterades för Profumo när hon försökte skyla sig med en tunn handduk. Hon var, berättade Profumo för sin son många år senare, "en mycket vacker flicka och mycket söt".Profumo, s. 157–58 Keeler visste till en början inte vem Profumo var, men var imponerad av att han var make till en berömd filmstjärna och var beredd att ha "lite kul" med honom.Keeler, s. 110–11
Nästa eftermiddag samlades de båda sällskapen åter vid poolen och fick sällskap av Ivanov, som hade anlänt samma morgon. Därpå följde vad Lord Denning beskrev som "en lättsam och uppsluppen badfest, där alla var klädda i badkläder och inget oanständigt ägde rum alls".Denning, s. 11–12 Profumo var mycket attraherad av Keeler,Profumo, s. 161 och lovade att ta kontakt med henne. Ward bad Ivanov att följa med Keeler tillbaka till London där de, enligt Keeler, hade sex. En del kommentatorer tvivlar på detta – Keeler var i allmänhet frispråkig om sina sexuella relationer, men sa inget öppet om sex med Ivanov förrän hon berättade det för en tidning arton månader senare.Davenport-Hines, s. 248–49Knightley and Kennedy, s. 86–89
Den 12 juli 1961 rapporterade Ward om helgens händelser till MI5.Robertson, s. 25 Han berättade för Woods att Ivanov och Profumo hade träffats och att den senare hade visat stort intresse för Keeler. Ward uppgav också att han hade blivit ombedd av Ivanov att ge honom information om den framtida upprustningen av Västtyskland med kärnvapen. Denna begäran om militär information störde inte MI5 nämnvärt, utan förväntade sig att en GRU-officer skulle ställa sådana frågor. Profumos intresse för Keeler var en ovälkommen komplikation i MI5:s planer på att använda henne i en spionfälla mot Ivanov, för att hjälpa till att säkra hans avhopp. Woods hänvisade därför frågan till MI5:s generaldirektör, Sir Roger Hollis.
Affären miniatyr|Mandy Rice-Davies