page=201|mini|Handelsbalken 3 kap. 1 § ur 1736 års lagbok
Burskap (från , ”borgarskap”) var fram till tiden för näringsfrihetens tillämpning i Sverige 1864 den lagliga rättigheten att utöva ett yrke i en stad och åtnjuta de förmåner som tillkom borgare.
Den som hade blivit borgare i en viss stad och alltså hade vunnit burskap där, hade vissa lagstadgade rättigheter såsom rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk eller handel men även skyldigheter, som att betala skatt till staden (se borgerlig tunga), delta i brandvakthållning och upplåta husrum åt soldater.Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 41 Burskap förekom i Sverige (där institutet fortfarande finns kvar) och Finland och i andra länder under annat namn (se regionala variationer nedan).
I Sverige har burskapet idag främst ett statusvärde och ger möjlighet att få understöd från vissa stiftelser och fonder. Beslut om burskap fattas av kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige bestämt. Behandling av frågor om burskap har ansetts utgöra myndighetsutövning, och rätten till burskap har, av professorer och domstolar, ansetts vara en civil rättighet enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.Burskap: ett obsolet rättsinstitut eller en mänsklig rättighet?, Förvaltningsrättslig Tidskrift, 4/2008, s 432 Detta innebär att en sökande har rätt att få tvist om burskap prövad i en rättvis rättegång i domstol,Se Europakonventionen i svensk översättning varvid såväl en laglighets- som lämplighetsprövning skall göras. Ett kommunalt beslut om burskap överklagas som förvaltningsbesvär och inte som kommunalbesvär,I förvaltningslagen (1986:223) står (i 3 §) att "[b]estämmelserna om överklagande i denna lag tillämpas dock alltid om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna." i varje fall om "det till burskapet i kommunen är knutet tydliga verkningar av ekonomisk karaktär".Kammarrättens i Jönköping yttrande 2010-10-14 i ärende med dnr. AD 20/2010-427, s 3
Etymologi Burskap är ett historiskt svenskt uttryck, belagt sedan 1300-talet. Det svenska ordet kommer i sin tur från medellågtyskans bûrschap (där bûr, hus, betydde borgare) – jämför med latinets burscapium och tyskans Bürgerschaft .
Historik Vinnande av burskap Borgare var de som ägde burskap som handlande, hantverkade eller andra näringsidkare. Burskap var i allmänhet endast tillgängligt för myndiga män. En änka som drev verksamheten vidare kunde emellertid överta sin avlidne makes burskap,Ann-Sofie Ohlander: Staten var en man...? sidorna 14 och 16 och i 1720 års skråordning stadgades att "Mästare Enkia må uppehålla Handtvärcket och Wärckstaden, så länge hon sitter Enkia och sig ährligen förhåller, utan något Ämbets-Beswär; och Åldermannen wara förplichtad at skaffa henne folk efter som lägenheten och tilfället medgifwer" (13 §). Det krävdes fordom att man ägde mark i staden, för att man skulle kunna vinna burskap. Den som var född i en borgerlig familj kunde i regel vid viss ålder automatiskt erhålla burskap. Likaså kunde burskap meddelas den som gift sig in i en borgarfamilj.Sofia Gustafsson, Svenska städer i medeltidens Europa, Universitetsservice US-AB, Stockholm 2006, s 98 Det fanns även s.k. kontingentborgare, som efter att ha erlagt s.k. genant, under kortare tid idkade handel med magistratens tillstånd, utan att äga burskap.
De nya burskapsägande borgarna svor, jämlikt Magnus Erikssons stadslag, en borgareed, att de skulle vara kungen trogna, fullgöra skyldigheterna mot staden efter sin förmåga, hjälpa sina medborgare inom och utom landet, och inte förtrycka eller fördärva den som inte begått brott.
Sedermera svor de burskapsvinnande borgarna tro-, huldhets- och borgareed. Borgareeden kom ur bruk på 1870-talet, och eder för borgare avskaffades slutligt genom lag år 1896.Elin Malmer, De försvunna ederna: Samhällets rationalisering och avskaffandet av tro- och huldhetseden samt befattaningsederna, Scandia 1996 (62), s 258, 263
thumb|300px|right|Burbrev utfärdat 1854 av magistraten i Landskrona, för färjemanen Jacob Nyman. Fotograf: Bengt Nyman Inom olika näringsgrenar var kraven för burskap olika. För fabrikörer fanns inga lagstadgade krav på yrkesskicklighet. Några krav på genomgångna läro- och tjänsteår fanns inte heller för manufakturister, men dessa skulle uppvisa att de lärt sig det hantverk de ämnade bedriva.Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 40 Bland hantverkare söktes burskap i regel efter en period som lärling och därefter en gesälltid på tre år, varefter personen blev mästare. Det fanns dock undantag och urmakaren Johan Barkman, som bland annat arbetade med urverket till Gustavi domkyrka, är ett sådant. Enligt en undersökning från Malmö, av hantverket där, tjänstgjorde lärlingar i genomsnitt i 4,2 år (skråförordningen stadgade 3-5 år), men betydande variationer fanns, och kortare tid än tre år räckte ibland.Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 78, not 11 Inom handeln, där kraven på genomgången läro- och tjänstgöringstid var som högst ställda,Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 78 skulle en handlande, för att vinna burskap, vara minst 27 år gammal och under tolv år tjänat som lärling och "köpsven". Det hände att lägre tjänstgöringstider, som 10 år, godtogs.Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 80 För den som önskade idka utrikes sjöfart, krävdes "förutom god frejd att den sökande vid förhör visat sig ha nödvändiga kunskaper i navigering".Förordningen 3 juli 1816 angående vad iakttagas bör, vid meddelande av burskap och rättighet att idka utrikes sjöfart
Då någon önskade burskap, bilades till ansökan den sökandes betyg samt intyg om den sökandes frejd, vilket utfärdades av en präst.Enligt Nationalencyklopedin utfärdades sådana s.k. frejdebetyg, som krävdes för att utöva vissa yrken, fram till 1918. Den sökande skulle ha god frejd (gott renommé), för att vinna burskap. Den hantverkande sökanden utförde även ett arbetsprov omnämnt "mästerstycke" (se även mästarbrev), som bedömdes av en skådemästare. Om skådemästaren ogillade provet, kunde detta leda till att personen ej blev mästare, och att burskap därmed ej beviljades.
Stadens borgerskap (före 1846 års näringsreform skrået, och därefter hantverksföreningen) skulle höras angående ansökningar om burskap, och personer som utövade samma yrke, som den sökande önskade utöva, önskade sällan konkurrens. Burskap beviljades av magistraten genom att den nye borgaren erhöll ett burbrev.Borgare och borgerskap Ett avslag på en ansökan om burskap, kunde, åtminstone i Stockholm, överklagas först till magistraten som sådan (efter att ha fattats av handelskollegium, som var ett domstolsliknande organ inom magistraten), sedan till Kommerskollegium och sist till Kungl. Maj:t. Den sistnämnde kunde genom kunglig nåd ge någon burskap, vilket även skedde. Magistraten och Kommerskollegium ändrade inte borgerskapets bedömning.Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 81 Magistraten var inte formellt bunden av borgerskapets bedömning, men tillstyrkte borgerskapet hade magistraten inga skäl att gå emot dess önskemål.E-brev från Erik Lindberg 2008-09-10
Vid en jämförelse mellan handläggningen av ett burskapsärende före och efter näringsfrihetsreformen (1849 respektive 1875) fann Landsarkivet i Visby att "behandlingen av de två ansökningarna [är] nästan identisk" men att den ansökande 1875 "inte behövde avlägga något prov för att bevisa sina yrkeskunskaper", dvs. mästarprov, vilket landsarkivet spekulerar kunde bero på att "han två år tidigare, för fabriks- och hantverksföreningen avlagt gesällprov".Landsarkivet i Visby, Ang burskap, dnr. ViLA 421-2008/837 Idag finns inga allmängiltiga bestämmelser som stipulerar att den som önskar burskap måste ha några speciella kvalifikationer, förutom att den idkar näring, handel eller hantverk. Särskilda bestämmelser kan dock finnas i kommuner som antagit burskapsreglementen, som i Uppsala, där endast den "som gjort sig känd för redbarhet och yrkeskunnighet" kan vinna burskap.2 § i Reglemente för burskapsägande borgare i Uppsala, återgiven i Länsstyrelsens i Uppsala län resolution i ärende angående fastställelse av reglemente för burskapsägande borgare i Uppsala, given Uppsala slott i landskansliet den 25 januari 1965 Länsrätten i Kalmar har i en av kammarrätten senare undanröjd dom den 5 februari 2009 funnit att "det ligger i sakens natur och att det är förenligt med [burskaps]bestämmelsernas ordalydelse och dess syfte, att en person som ska beviljas burskap inom handel, näring eller hantverk måste kunna visa upp en dokumenterad mångårig erfarenhet samt skicklighet inom det aktuella området".Länsrättens i Kalmar län dom 2009-02-05, i mål 1798-08
Juridisk reglering Vinnandet av burskap (att någon "winder bwrskap") fanns reglerat redan i den allmänna stadslagen, som utarbetades under 1350-talet, och fastställdes av kungen 1618. Reglerna i konungabalkens femtonde kapitel stadgade bland annat att den som önskade bli "byaman" (dvs. borgare) skulle erlägga fem öre till "foghaten ok borghamestarana" och borga för att han skulle vara borgare under minst sex års tid. En borgare skulle svära bland annat trohet till konungen (se ovan). Alla burskapsägande borgare skulle skrivas in i "stadzens book", den så kallade tänkeboken.Magnus Erikssons stadslag, KgB 15, ingressen, 1 § och 3 § thumb|En daler, den valutaenhet som anges beträffande böter, i burskapskapitlet i handelsbalken
Vinnande av burskap regleras sedan 1734 års lag trädde i kraft i 3 kap handelsbalken. Enligt handelsbalken beviljas burskap av "borgmästare och råd", varmed avses magistraten. Särskilda föreskrifter om ålder, läro- och tjänstgöringstid etc., inom olika burskapsgrundande yrken, fanns i särskilda författningar, och finns idag i kommunala burskapsreglementen (se nedan). Även burskapsavgifter reglerades i allmän lag.
Enligt lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m.(i kraft sedan 1965) är numera kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige bestämmer, ansvarig för ansökningar beträffande burskap och kommunstyrelsen i en kommun kan anta ett reglemente, att gälla istället för handelsbalkens regler. Länsstyrelsen skulle fram till 1977 fastställa sådana reglementen.Se prop. 1976/77:1, s 47 Fram till 1896Lag d. 29 maj 1896 om upphäfvande af föreskrifterna ang. borgareed svor den som önskade bli borgare en särskild borgared. Den burskapssökande skulle enligt handelsbalken ställa borgen för "att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla". Enligt ett kungligt brev av den 19 maj 1806, har regeln om borgen endast avseende på "borgerliga utskylder" (avgifter) en borgare skall betala till staden, så att han inte är förhindrad att flytta ifrån den innan det gått sex år. Detta lagrum torde idag ha förlorat sin betydelse, eftersom inkomstskatt numera inte erläggs i förväg.Burskap: ett obsolet rättsinstitut eller en mänsklig rättighet?, Förvaltningsrättslig Tidskrift, 4/2008, s 438 En borgare skall, minst sex månader innan han slutar utöva sin borgerliga näring, eller flyttar från staden, säga upp sitt burskap. Har borgaren inte fått bevis om att han fullgjort sin borgarplikt, kan han inte dessförinnan vinna burskap i annan stad; flyttar han från staden ändå, skall han böta 50 daler. Ingen får vara borgare i två städer samtidigt, vid 50 dalers bot. (Om ett lagrum om daler ska tillämpas idag, motsvarar 1 daler 50 öre.NJA 1914 s 60, NJA 1957 s 539) En utländsk undersåte, med hemvist i utlandet, fick inte vinna burskap. Burskap skrevs in i stadens tänkebok.Det som sagts framgår direkt av handelsbalkens tredje kapitel . I Finland upphävdes handelsbalkskapitlet om burskap 31 mars 1879.
Reformer och fram till nutid