Demokratiska Kampuchea var det officiella namnet för Kambodja från den 5 januari 1976, sedan Röda khmererna tagit makten i landet från den USA-stöttade presidenten Lon Nol den 17 april 1975, till och med januari 1979 då den vietnamesiska ockupationsarmén insatte en ny regering som då döpte om landet till Folkrepubliken Kampuchea.
Statens grundande Den 17 april 1975 tågade Röda khmererna in i huvudstaden Phnom Penh. USA hade varit i kontakt med prins Norodom Sihanouk för att försöka förhandla fram en lösning för hans återinträde på tronen utan Röda khmererna, men han tackade nej. De avgörande striderna mot Lon Nols styrkor hade inletts i början av januari, när Röda khmererna intog huvudstaden var det med 60 000 från deras armé och än fler bönder som var gerillasoldater. De mänskliga förlusterna var stora; 500 000 döda i av republiken (Lon Nol) kontrollerade områden och 600 000 i de "befriade" områdena.
Direkt efter intagandet av staden började stadsbefolkningen att evakueras. Flera bedömare, bland annat Kampucheakännaren Malcolm Caldwell, ansåg att detta utgjorde ett rimligt agerande.Caldwell, Malcolm Kampuchea: Rationale for a Rural Policy från Malcolm Caldwell's South-East Asia (South East Asian monograph series) Committee of South-East Asian Studies, James Cook University of North Queensland, 1979, också som särtryck utgiven av Janata Prachuranalu, Hyderabad, 1979 Landet hade ett konstant risunderskott. De inhemskt odlade grödorna räckte inte för att försörja befolkningen med föda och stora mängder åkerareal låg i träda efter USA:s bombmattor. Phnom Penh hade tidigare försetts med risleveranser av USA, organiserad som välgörenhet genom USA:s ambassad, vilket var nödvändigt för att kunna upprätthålla Lon Nols styre. Dessa leveranser slutade i samma stund som Lon Nol flydde till exil på Hawaii med amerikansk militärhelikopter från USA:s ambassad. USAID rapporterade att Kampuchea gått från att vara en stor risexportör till risimportör på bara några år och landet hotades av massvält. Först på senare år har den beskrivits som en dödsmarsch men det behövdes inte tvång för att få folk att lämna staden. A world to win; What went wrong with the Pol Pot Regime? RIM 2001 Evakueringen var ideologiskt motiverad. Redan på en KKP-kongress två år tidigare hade det beslutats att alla städer skulle avvecklas. De sågs som ett kapitalismens och den utländska dekadensens centrum. Privategendomens ställning i städerna, sågs av röda khmererna som ett hot mot deras inflytande. Privat ägande, handel och religion avskaffades. KKP såg sin revolution som unik. Kambodjaner som återvände hem från studier i utlandet och liknande undervisades i "khmerrevolutionens överlägsenhet". Överlägsenheten bestod enligt KKP i just evakueringen av städerna och avskaffandet av pengarna. De vände sig mot den kinesiska socialismen där statsanställda hade lön då lön ledde till privat ägande och genom att spara pengar kunde man skaffa ägodelar. Röda khmererna satte likhetstecken mellan privat ägande och personliga ägodelar. Det slog lika hårt mot godsherrarnas ägande som mot böndernas och arbetarnas.
De som evakuerades från Phnom Penh och andra städer kallades, när de blivit utplacerade i byarna, för "det nya folket", i motsats till bönderna som redan bodde där och som betecknades "det gamla folket". "De nya" som anlänt hade ofta mist anhöriga i den långa marsch evakueringen innebar. Många familjer var splittrade och de sjuka som inte hade någon anhörig som eskorterade dem lade sig vid vägrenen för att dö. När de väl kommit till byarna behandlades de ofta illa. Det var känt att gamla godsherrar och Lon Nol-anhängare flydde från KKP-kontrollerade områden in till städerna under inbördeskriget varför det fanns en stor skepsis mot stadsbefolkningen. Denna skepsis riktade sig ofta mot alla stadsbor. "De gamla" var "fullvärdiga medlemmar" av kooperativen och fick bland annat ställa upp och rösta i val till församlingar, de nya skulle "skolas" innan de blev fullvärdiga medlemmar. De nya delades upp i två olika grupper "provmedlemmar" och "förvarade". I behandlingen av "de nya" värderades inte bakgrunden hos personerna. Om någon var handelsman, liten eller stor rentiér, radikal student eller arbetare kvittade lika, personen var lika suspekt som potentiell antirevolutionär som stadsbo oavsett om den var anhängare eller motståndare till KKP. "De nya" behandlades ofta sämre än "de gamla". Det fanns regionala skillnader, på vissa ställen fanns det en vänlig inställning till nykomlingarna, men på andra ställen fick de mindre matransoner och dåliga bostäder. Ofta sågs "de nya" som en belastning av "de gamla", då de skulle utföra samma arbete som de och var ovana vid jordbruk och med det drog ned resultatet. När en "ny" av misstag begick fel, råkade föra en oxe fel så att han bröt benet, eller av utmattning arbetade för långsamt, var det inte ovanligt med anklagelser mot personen för "sabotage". Många "nya" dömdes till straffarbeten av byråden för sådan verksamhet och som grupp stigmatiserades de. Stadsborna var inte vana vid livet på landsbygden, det rådde brist på mediciner och många dog i diarrésjukdomar och av undernäring. De "nya" var inledningsvis utplacerade framförallt i områden där KKP var starka, i sydväst och öst, men ett halvår efter "befrielsen" flyttades de återigen till fots till glesbefolkade områden i norr och nordväst. 800 000 förflyttades till nordväst där befolkningen fördubblades och situationen blev särskilt besvärlig. Det är osäkert hur många som dog under dessa förflyttningar men det rör sig om åtskilliga tusen. Lon Nol inledde under sin tid vid makten pogromer på vietnameser. 300 000 vietnameser fördrevs under hans tid för att de var "thirith", otrogna på Sanskrit, en buddhistisk benämning för icke renläriga som konverterat till kristendomen. Fem månader efter "befrielsen" hade röda khmererna fördrivit och utrotat alla utom 10 000 av de resterande 150 000. KKP såg i sin paranoia verkliga men också inbillade fiender i vietnamesiskättlingar, vilka sades vara inplanterade av Vietnams kommunister som spioner och infiltratörer. Få av de 10 000 återstående överlevde under röda khmerernas styre. Kampanjer inleddes också mot den muslimska cham-befolkningen som tidigare utgjort ett stort stöd till KKP då de utstod buddhistisk diskriminering från de förutvarande regeringarna, men nu sågs de som inte gjort avkall på sin muslimska tro som fiender. De av cham som inte gjorde avkall på sin religion reste sig mot röda khmererna och förde gerillakamp som resulterade i stora förluster för KKP. I kooperativen förbjöds deras klädsel, språk och religiösa symboler som till exempel skägg. I kollektiven testades deras lojalitet genom att ge dem griskött, med kännbara konsekvenser om de inte åt. Alla etniska minoriteter förtrycktes inte. Bergskhmererna som i etnisk bemärkelse skilde sig från majoritetsbefolkningen med sin mörka hud favoriserades som "riktiga" kambodjaner. KKP:s ideologi kan ses som rasistisk eftersom de förespråkade vad som på engelska kallas "khmer supremacy". KKP:s ideologi var inte av ett nytt slag i denna bemärkelse, utan hade rötter i såväl general Lon Nols militärdiktatur som Sihanouks mindre brutala autokrati. Även på andra plan hade ideologin bevarat inslag från de tidigare samhällena, monarkin återuppfördes och Sihanouk var statsöverhuvud, även om hans roll kom att hamna i skymundan 1977 då hans ställning gjordes symbolisk. KKP som organisation var hemlig och verkade under namnet Angkar som inte var uttalat kommunistisk men nu utan inslag av andra organisationer än KKP från den enhetsfront som var verksam under namnet FUNK.
Efter befrielsen avskaffades Kampucheas penningväsende men pengar kom fortfarande att spela en stor roll för det kambodjanska samhället. Emedan befolkningen var förbjuden att handha pengar och tvungna att arbeta för sin utkomst, vilket egentligen kan ses som livegenskap, drev landets ledning handel med de jordbruksprodukter befolkningen skapade genom sitt arbete. Det finns en föreställning om att Demokratiska Kampuchea försökte bli ett självhushållande land, ris och andra grödor skeppades ur landet för att använda vinsten till att investera i maskiner till ett mekaniserat jordbruk. Därför ställdes höga krav på skördeavkastning på byarna. Jordbruket hade återupprustats med omfattande vattenuppsamlande dammar för bevattning, och befolkningen utförde ett mycket tungt arbete. Bondebefolkningens arbetsvillkor hade inte förändrats väsentligen, men för "de nya" var omställningen närmast en övergång till slavarbete. den som inte arbetade fick ingen mat. Uppsamlande av nötter, rötter och fallfrukter var förbjudet. Arbete skulle enbart utföras för den gemensamma saken och livsavgörande aktiviteter för den individuella överlevnaden bestraffades. Matutskänkningen var gemensam och man åt i stora matsalar. All fritidsaktivitet utövades kollektivt.
Svält och "vietnamesisk infiltration" Kvoterna för överskott av risproduktionen var högst i nordvästra Kampuchea, där inflyttningen av "nya" var störst. De som var minst vana vid jordbruksarbete fick de största kraven på ökad produktion medan fattiga byar där KKP var starkt i sydvästra zonen liksom östra zonen där KKP också var starkt, fick mycket mindre kvoter. Bland dessa var det bara 20 procent av skörden som skulle gå till regimen, medan det var 40 procent i nordväst. Att lasta den största bördan på de med minst förmåga hade stora konsekvenser. Många dog av svält och hungersnöden var periodvis konstant. Bondebefolkningen var van vid att äta rå fisk, när detta serverades också de "nya" fick de sjukdomar och diarréer. Sjukdomarna spreds lätt mellan människor, men också vid arbetet på fälten då avföring från människor användes som gödsel.