Det finska kallblodet, även kallad finnhäst eller finsk häst (finska: suomenhevonen) är den enda hästras som härstammar helt från Finland. Dess kända historia är cirka tusen år gammal. Den har använts inom de flesta områden, bland annat som militärridhäst, körhäst, arbetshäst och på senare tid även som travhäst. 2007 blev finnhästen officiellt vald till Finlands nationalhästras.
Den finska hästen används i dag främst inom travsporten men dess popularitet har hela tiden ökat, även som ridhäst och hobbyhäst. Förutom att den finska hästen är en av världens mest mångsidiga hästraser är den också en av de snabbaste kallblodshästarna i världen inom travsporten. I förhållande till sin storlek kan den dra tyngre lass än många av de större arbetshästarna. Det finns idag fyra grundtyper av finnhästen, vilket gör att det är lätt att hitta en finnhäst som passar för olika sorters ändamål. Den vanligaste färgen är en gyllene fuxfärg med flax dvs. ljusare man och svans, men även brunt och svart förekommer.
Historia mini|De gamla finnhästarna var oftast inte mer än 140 cm i mankhöjd men var starka nog att dra tunga lass. Den finska kallblodshästen är liksom den norska dölehästen och svenska nordsvensken en ras med gamla anor, mer än 1 000 år tillbaka i tiden. Det finska kallblodets hemtrakter sägs vara Savolaks i mellersta Finland, ett område som är rikt på skog, och de första dokumentationerna om finnhästen som distinkt ras är från slutet av 1300-talet. På grund av det isolerade området har finnhästen hållits relativt ren från blod utifrån.
mini|Gamla typer: en liten häst, en robust konstantskimmel från Karelska näset, fotograferad 1909. Mankhöjd 130 cm. mini|Gamla typer: en större häst, en linfux med mer finskuren form från Mellersta Finland, fotograferad 1910. Mankhöjd 141 cm.
Det finns idag många teorier om hur de första hästarna kom till Finland. Oavsett var hästarna kom ifrån har arkeologiska fynd av bland annat bett i gamla gravar visat att hästarna fanns i Finland så tidigt som på mellersta järnåldern. Det finns inga bevis för att det har funnits vildhästar i Finland, utan hästarna var importerade. De hästar som fördes till Finland var troligen ättlingar till de primitiva, numera utdöda skogshästarna från norra Europa då finnhästen har mycket gemensamt genetiskt med andra hästraser från norra Europa och Norden med samma härkomst. Framförallt anses det av forskare att finnhästen är nära besläktad med den estniska hästen, nordsvensken och dölehästen, som alla tre har sitt ursprung i skogshästen.
Dösfynd i Finland har innehållit hästtillbehör från mellersta järnåldern. Hästskor från folkvandringstiden har hittats på många olika ställen. Man tror att den finska hästen har samma anfäder som den estniska hästen, den norska nordlandshästen, det svenska gotlandsrusset, den ryska mezenhästen från Archangelsk och den litauiska zemaituka-ponnyn.
En annan teori utgår från att några av de första hästarna fördes västerifrån till Finland med vikingar mellan 800 och 1050. Dessa hästar skulle då vara små, av lanttyp och härstamma från den tatariska ponnyn som levde i Norden för flera tusen år sedan.
En tredje teori, som har stöd även i dag, säger att hästarna fördes med migrerande folkslag från Ryssland. Denna teori lades fram redan under 1700-talet av naturalisten Pehr Adrian Gadd, och under 1800-talet av en professor i arkeologi, Johannes Reinhold Aspelin, som publicerade sitt verk om finnhästens ursprung 1886–1887. I verket skrev han att de finska hästarna mest sannolikt härstammade från hästar som förts från området runt floden Volga i Ryssland, samt mellersta Ryssland till Finland av finsk-ugriska vandringsfolk.
Bevis som stärker alla teorierna är att de dokumenterade hästtyperna i Finland var väldigt olika varandra, till och med under en ganska lång tidsperiod. Hästarna i östra Finland, i Karelen, var mycket mer kompakta och robusta med kort nacke och stort huvud, medan de hästar som kom från västra och centrala Finland var noblare med längre kroppstyp, lättare hals och mer finmejslat huvud.
Den svenska professorn Eric Åkerblom publicerade en teori på 1930-talet att de finska hästarna spreds ända till Norge där de ingick i utvecklingen av den norska nordlandshästen. Finnhästen av ponnytyp användes så sent som 1980 i aveln av nordlandshästar, men Åkerblom använde denna teori i ett försök att motbevisa möjligheten att den östra och den västra typen härstammade från samma hästar. Men den genetiska likheten mellan de nordiska raserna pekar tydligt på samma ursprung, och nutida forskare är överens om att finnhästen har ett brett inflytande. De tidigaste dokumentationerna om importerade hästar till Finland härstammar dock från 1229 då man importerade riddarhästar, så kallade palfreyhästar, från norra Europa.
Svenskt inflytande mini|Anfäder till den moderna frieserhästen hade ett viktigt inflytande på den tidiga finska hästen. De första dokumentationerna av importerade hästar till Finland är dock från 1299 då påven Gregorius IX skickade ett brev med en reprimand till Gotland i ett försök att få gotlänningarna att bryta all handel av hästar med Finland då finnarna ännu inte blivit kristna. Men då finnarna trots detta lyckades få upp sin hästavel, ändrades finnarnas handel från import till export. En rysk krönika från 1338 nämner ”Tamma-Karjala” som grovt översatt betyder ”Stonas Karelen”, där krönikören berömmer finnarna för sin goda hästavel, vilket betydde att de finska uppfödarna bedrev handel med ryska hästuppfödare istället för de svenska. År 1347 satte den svenska kungen Magnus Eriksson därför upp gränser för hur många hästar som fick exporteras till Ryssland från Karelen. Mycket senare, under 1500-talet, skrev ärkebiskopen Olaus Magnus om den höga kvaliteten på de hästarna som användes i Finland vilket gjorde de finska hästarna ännu mer eftertraktade.
När Finland var under svenskt styre togs många hästar till det finska kavalleriet och där utgjorde de troligtvis det mest markanta inflytandet i aveln av finskt hästen. Selektiv avel av hästar förekom i Finland under 1500-talet när den svenska kungen Gustav Vasa, som var mycket intresserad av hästavel, upprättade avelsstationer med avelsston på sina marker i västra Finland. Han beordrade import av större och tyngre hästar från centrala Europa, framförallt från Friesland i Nederländerna till Sverige. Dessa hästar var troligen föregångarna till frieserhästen. En del av dessa hästar fördes sannolikt in i Finland också.
Enligt dokumentation från 1556 fanns det under den här tiden 231 avelsston i Gustav Vasas stationer. Man vet inte om dessa ston var rasrena frieser eller friesierkorsningar men frieserhästar användes för att öka storleken på de finska hästarna ända fram till slutet av 1500-talet. I kungsgården användes de fram till år 1650.
Gustav Vasa fann dock att de finska uppfödarna exporterade hundratals hästar via båt till Lübeck i norra Tyskland och satte därför ett totalförbud på export av hästar under sju år. Gustav Vasa genomförde även stora reformationer i sitt kavalleri. Under senare medeltiden bytte man från de stora och tunga hästarna till lättare kavalleri och med det ändrades även hästaveln. 1550 gav Vasa order om att speciella avelsstationer skulle hållas på kungsgårdarna i hela Sverige, också i alla finska landskap. Varje station skulle hålla 20 ston och några hingstar. Avkommorna skulle sedan användas i kavalleriet. Man använde sig både av de finska hästarna och hästar som importerats från Sverige i aveln. Vasas mål med denna avel var att öka storleken på de finska hästarna. Gustav Vasas efterträdare, kung Erik XIV förbjöd även exporten av de finska hästarna vilket visade hur viktiga de var för de kavallerierna som upprättades i Finland. Användandet av dessa stationer pågick i ungefär 100 år innan Gustav Vasas efterträdare avvecklade programmen. Den sista av dessa avelsstationer fanns i Björneborg (fi: Pori) och stängdes 1651. De statsägda hästarna som stått där skeppades istället över till Gotland.
Utavel med andra raser Under början av 1600-talet utsattes finnhästen för mycket utavel bland annat med fler frieserhästar och oldenburgare. Under 1700-talet utvecklades även många av dagens europeiska varmblodshästar som importerades till Finland och korsades med de tyngre finnhästarna för att göra lättare kavallerihästar. Även ädlare och lättare raser som arabiska fullblod och spanska andalusier importerades och korsades sannolikt in i en del av kavallerihästarna.
Under första halvan av 1800-talet korsade man finnhästarna med ryska hästar som donhäst och orlovtravare som ökade hästens storlek och gjorde dem mer ridbara och ädlare. En hästtyp som blev känd som ”fürstenbergisk ras” avlades fram i området Norra Savolax var korsningar mellan finnhästar och orlovtravare, framavlade av ingenjören Fürstenberg under början av 1800-talet. Utavel med Donhästar pågick så sent som på 1920- och 1930-talet men då främst på de svarta och bruna finnhästarna som användes av kavalleriet. Dragonförbundet i Nyland vid Finska viken hade bland annat många exemplar av bruna och svarta finnhästar. På stuterierna Hali och Sarrkila i norra Karelen hade man även utavel med tunga ryska arméhästar, men även lättare och ädlare raser. ”Halihästarna” hade influens på en hel del av våra nutida framgångsrika travhästar.
Utavel användes även för att förbättra de privata arbetshästarna då bättre väger och modernisering av jordbruken gjorde att oxar ersattes med hästar. Man utavlade nu finnhästarna med större och tyngre raser för att få bättre och starkare arbetshästar. Importerade percheronhästar från Frankrike och tunga lanthästar från Norge användes i aveln. I södra Finland, då främst Södra Österbotten och Södra Finlands län, använde man sig mycket av riktigt tunga ardennerhästar. I Södra Savolax använde man sig av många olika raser och typer av hästar. Då aveln av de finska hästarna nu skiljde sig så mycket fanns ingen enhetlig rasstandard för de finska hästarna förrän man startade stamboken under 1900-talet. Några av de första hingstarna som registrerades fick till och med kritik för att de hade ett alldeles för ”norskt” intryck.
Travsportens influenser mini|En av de första stamhingstarna inom travet, Kirppu, cirka 1890. År 1863 var den svenska veterinären G. W. Sjöstedt på besök i Finland för att lansera sina idéer om hur aveln på finnhäst skulle främjas genom travsport. Travsporten hade existerat sedan 1817 då de absolut första travtävlingarna hölls på isen på Aura å utanför Åbo. Men Sjöstedts idé var att få fram en lättare typ som inte funnits förr som skulle kunna tävlas internationellt. Hästavelsföreningar bildades i landet och anordnade travtävlingar och snart började även finska staten att delta i arrangemangen. Det första statsfinansierade travloppet gick i Tavastehus redan år 1865. Då var det dock inte bara renrasiga finnhästar som startades. De enda kriterierna som fanns var att hästarna skulle vara födda i Finland och minst 141 cm i mankhöjd.
Det växande intresset för travsporten ledde till att många finnhästar avlades ut med bland annat ryska hästar som orlovtravaren som skulle ge en lättare och snabbare travtyp. Detta satte föreningarna stopp för då man 1907 startade en stambok för finnhästen och stängde den helt och hållet för inblandning med andra raser. De första reglerna för registrering i stamboken utgick från en bedömning av hästarnas exteriör och enbart renrasiga hingstar. Först 1917 öppnades stamboken för ston under kravet att hon hade minst två generationer med renrasiga finska hästar i sin stamtavla. År 1922 ändrade man detta till tre generationer. En del lokala föreningar hade fört stambok över den lokala aveln vilket gav ett bra underlag för att registrera ston. 1919 startades den första föreningen för finska kallblodiga travare, ”Suomen Ravirengas ry”, som även blev centralförbund för andra finska privata travföreningar.