Regalskeppet Vasa, eller Vasaskeppet i vardagligt tal, var ett svenskt örlogsfartyg som kantrade och sjönk utanför Beckholmen i Stockholms inlopp på sin jungfruresa, den 10 augusti 1628, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen. Efter några tidiga misslyckade försök att bärga henne på 1600-talet, glömdes Vasa i stort sett bort. Skeppets ungefärliga position förblev känd in på mitten av 1800-talet, men inga allvarliga försök gjordes för att bärga det. År 1956 lyckades amatörforskaren och ingenjören Anders Franzén, tillsammans med dykaren Per Edvin Fälting, åter fastställa Vasas exakta position och efter flera år av marinarkeologiska utgrävningar och förberedelser lyftes Vasa över vattenytan 24 april 1961. Sedan 1990 ingår fartyget i en permanent utställning i Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Fram till 1988 förvarades vraket i Wasavarvet, en tillfällig byggnad som förutom att vara en kombinerad konserveringslokal fick fungera som ett tillfälligt museum. Vasa är ett unikt och välbevarat vrak och det enda 1600-talsskeppet som har blivit bärgat i så gott som komplett skick. Vasa har blivit en av Sveriges mest populära sevärdheter och lockade mellan 1961 och 2011 över 29 miljoner besökare.11 miljoner på Wasavarvet 1961-88 and 18 miljoner på nya museet sedan 1990. Totalsumma baserat på Vasamuseets webbplats: "Museets besökare" , 2011(?); "Vasas sista färd?" , 2000(?).
När Vasa byggdes var hon avsedd att bli en symbol för Sveriges militära och politiska makt, vilket även inbegrep Gustav II Adolfs auktoritet som krigarkung. Stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. Hon var även ett av landets största och tyngst bestyckade krigsfartyg när hon byggdes och hon var utsmyckad med hundratals skulpturer i bjärta färger. Vasa kallas i regel för ett "regalskepp", en term som menade att skeppen var namngivna efter Sveriges riksregalier, symboler för kungaätten. Senare har ordet fått en vidgad betydelse och syftar rent allmänt på "kungliga skepp" (royal eller real skepp), alltså de fartyg som tillhörde Kronan. Vasa fick den beteckningen redan på 1600-talet.
Den direkta orsaken till att Vasa förliste var att hon var för instabil för att kunna segla i hårdare vind. Trots att hon inte klarade ett vanligt stabilitetstest när hon låg vid kaj, lät man henne segla därför att Gustav II Adolf utövade påtryckningar för att kunna sätta in henne i sjökriget mot Polen, där Sigismund III var kung. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått kunde ingen dömas som ansvarig för förlisningen.
Inuti och kring skeppet hittade man tusentals föremål samt kvarlevor av 16 människor. Bland fynden finns kläder, vapen, kanoner, verktyg, mynt, mat och dryck och sex av Vasas tio segel, varav merparten genomgått omfattande konservering. Föremålen och skeppet har varit ovärderliga genom att ge insikt i vardagslivet till sjöss, sjöstrid och skeppsbyggnadsteknik under tidigt 1600-tal. Sedan bärgningen har Vasa blivit en välkänd symbol för den svenska stormaktstiden och ett prestigeprojekt inom svensk och internationell marinarkeologi. Vasa har i media och hos den svenska allmänheten blivit en allmänt erkänd standard för att beskriva den historiska betydelsen av kända skeppsvrak.
Historisk bakgrund miniatyr|vänster|stående|Historisk karta över Sveriges expansion 1560-1815. När Vasa byggdes tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Sverige innehade dagens Finland och Estland, samt Ingermanland och Karelen. Under 1600-talet gick Sverige från att vara ett litet, fattigt kungarike i den nordeuropeiska periferin utan större inflytande till att bli en av de viktigaste stormakterna i europeisk politik och, från 1611 till 1718, att vara den mäktigaste staten kring Östersjön. Perioden går under namnet stormaktstiden och möjliggjordes av en rad skickliga monarker och etableringen av en starkt militariserad centralmakt med en effektiv krigsmakt. Processen används av svenska historiker som en av de mest extrema exempel på hur ett land utnyttjat så gott som alla sina resurser till att föra krig; det lilla nordiska kungariket hade genom ett enormt skatteuttag förvandlats till en militärstat.Fred Hocker, "Catastrophe" i Cederlund (2006), s. 36–39
Gustav II Adolf var en av de mest ansedda och krigiska av Sveriges kungar och hade regerat i mer än ett decennium när Vasa byggdes. Den svenska flottan var i dåligt skick och Sverige var i krig med Polen sedan 1625 och man var bekymrad över hur trettioåriga kriget gick i Tyskland. Kriget hade rasat sedan 1618 och läget såg dystert ut för den protestantiska sidan. För att säkra Sveriges intressen och för att kunna föra effektivt krig mot Polen krävdes en stark östersjöflotta.Se bland andra Oredsson (2007). Förutom Polen var den främsta konkurrenten om sjöherraväldet Danmark vars kung Kristian IV, precis som Gustav II Adolf, engagerade sig personligen i arbetet med att bygga upp en slagkraftig flotta med hjälp av inhyrda utländska experter från bland annat Nederländerna och Tyskland. Den tyskromerske kejsaren Ferdinand II var en av ledarfigurerna på den katolska sidan och var allierad med Spanien under Filip IV. Båda tillhörde den mäktiga adelssläkten Habsburg och hade intressen av att få kontroll över handeln på Östersjön och därmed försvaga Nederländerna, som dominerade handeln i regionen.
Flottan drabbades av flera svåra bakslag under 1620-talet. 1625 råkade en flottstyrka utanför Rigabukten ut för en svår storm och 10 skepp gick på grund och förstördes. I slaget på Danzigs redd 1627 blev en svensk blockadstyrka utanför Danzig utmanövrerad och besegrad av en större polsk styrka, och man förlorade två mindre skepp. Tigern, den svenske amiralens flaggskepp, tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning efter att hon äntrats och nästan tvingats till att stryka flagg. 1628 förlorade man ytterligare tre stora skepp på mindre än en månad: amiral Clas Larsson Flemings flaggskepp Kristina förstördes i en storm utanför Danzig, Riksnyckeln gick på grund utanför Viksten och, kanske mest förargligt för den svenska kronan, sjönk Vasa under sin jungfrufärd. Situationen förvärrades ytterligare för flottan av att Gustav Adolf förde krig på flera fronter. Förutom kriget mot Polen var man tvungen att ingripa mot katolska styrkor som hade ockuperat hela Jylland och hotade Köpenhamn. Även om den svenske kungen hade föga sympati för Kristian IV och arvfienden Danmark var det ännu värre om den strategiska passagen från Östersjön till Nordsjön skulle kontrolleras av katolska intressen.Fred Hocker, "Catastrophe" i Cederlund (2006), s. 36–39; Matz (2007), s. 9–10
Fram till början av 1600-talet hade den svenska flottan främst utgjorts av små skepp, ofta pinasser och andra mindre fartyg med endast ett batteridäck utrustat med relativt lätta kanoner samt mindre galärer, segelfartyg som även kunde manövreras med åror. De tyngsta pjäserna var främst 12-pundare, kanoner som avfyrade kulor som vägde runt 12 pund (ca 5,2 kilo).Hocker (2011), s. 29-30 De små fartygen var billigare än stora skepp, bättre lämpade för eskort och för att patrullera viktiga farleder och väl anpassade för Östersjön. En flotta med stora skepp kunde däremot ingjuta mer respekt och kunde vara ett effektivt sätt att etablera auktoritet över såväl fiender som allierade, även utanför Östersjön. För den ambitiöse krigarkungen Gustav II Adolf var en flotta med en kärna av stora och slagkraftiga krigsskepp ett alternativ som inte fick gå förlorat. Vasa var det första av fem skepp som var avsedda att vara sin tids största och mest praktfulla fartyg. Tre av de fyra övriga skeppen Kronan, Scepter ("Spiran") och Göta Ark fyllde framgångsrikt rollen som kärnan i den svenska flottan fram till 1660-talet. De skepp som var namngivna efter riksregalierna kallades regalskepp och var i praktiken också de största och tyngst beväpnade.Fred Hocker, "Catastrophe" i Cederlund (2006), s. 39 Vasa benämndes regalskepp först efter att hon sjunkit, även om hon idag är välkänd under den termen i anslutning till namnet. Begreppet användes endast under 1600-talet och beskrev inte någon specifik typ av fartyg.
Fartygets namn miniatyr|stående=0.5|Den kungliga Vasaättens släktvapen, som Vasa blev uppkallat efter. Fartyget var uppkallat efter vasen, den heraldiska symbol som ingick i Vasaättens släktvapen. Som andra skepp uppkallade efter symboler, föremål eller djur på 1600-talet var namnet därför i bestämd form, det vill säga "Vasen". Eftersom ett enhetligt skriftspråk ännu inte fanns på 1600-talet förekom olika former som "Wasen", "Wasan" och "Wassen".Nationalencyklopedin på internet (prenumerant). Sökord : Vasa; se även förhörsprotokollet från det rättsliga efterspelet till förlisningen från 5 september 1628: "Sädhan inkalladhes Petter Gierdsson Leutenampt opå Wasan, som Skipet uttaklat hadhe, och war der opå när de skulle gå till Segels, Och blef av fiscalen anklagat hwarföre han icke hadhe gifwet tilkenna att Skipet War så Rankt, der till han swaradhe sigh icke wetta der uthaf, uthan han hadhe allenast medh uttaklingen haft att bestella, eij heller sedt hwardh barlast der har inne warit..."; citerat i Landström (1980) s. 145. Först på 1900-talet började skeppet kallas "Wasa" efter den kungliga Vasaätten, något som på 1990-talet moderniserades till "Vasa". Namnet hade tidigare använts för två andra skepp: ett som byggdes på 1570-talet och som blev mer känt som Smålands Lejonet, samt ett som byggdes 1599 och förliste 1623 men i modern tid blivit känd som Riksvasa.Glete (2009), s. 36-38
Bygget Vasa beställdes 1625, tillsammans med tre andra fartyg. Arbetet på Stockholms skeppsgård på dåvarande Skeppsholmen (idag Blasieholmen) leddes av Antonius Monier, med nederländaren Henrik Hybertsson som skeppsbyggmästare, och efter Henrik Hybertssons död 1627 slutfördes bygget under ledning av hans hustru Margareta. 16 januari 1625 tog Henrik och Arendt de Groote över skeppsgården och skrev under ett kontrakt för att bygga fyra skepp; två större med en köllängd runt 41 m och två mindre på 33 m.Sandström (1982) Vasa byggdes av ek, som är ett starkt träslag.
Efter ett par år fick skeppsgården ekonomiska problem, som försenade byggandet av de beställda skeppen. Samtidigt förlorade den svenska flottan 10 skepp i en storm och kungen skickade ett brev till amiral Clas Fleming, där han insisterade på att han skulle se till att Henrik snabbade på bygget av de två mindre skeppen. I brevet skickade kungen mått på skeppet, som skulle ha en köllängd på 120 fot (37 m). Det här orsakade Henrik problem, eftersom de nya måttangivelserna nu låg mellan de tidigare angivelserna för de större och mindre fartygen och stockar till kölen hade redan huggits. I ytterligare ett brev 22 februari 1626 krävde kungen återigen att de nya måtten skulle följas.Fred Hocker, "Catastrophe" i Cederlund (2006), s. 43–44 Hybertsson fick aldrig se Vasa färdigbyggd. Han blev sjuk i slutet av 1625, när byggnationen pågått i ett år, och dog våren 1627. Ansvaret för bygget föll på Henriks assistent, Henrik "Hein" Jacobsson, även han en nederländsk invandrare.Fred Hocker, "Catastrophe" i Cederlund (2006), s. 41
Vasa hade en köllängd på 135 fot och var således ett av de större skeppen.Borgenstam & Sandström (1995), s. 76 Hon byggdes enligt det holländska manéret, vilket innebar att fartygen gjordes grundgående med en relativt flat botten. Detta förde med sig svårigheter att få plats med en tillräckligt stor och tillräckligt lågt placerad barlast. Vasa var också det första skepp byggt enligt det holländska manéret som försågs med två genomgående batteridäck samt plats för ett antal kanoner på övre däck.Schoerner (1964), s. 52–53
miniatyr|En modell som visar Vasas skrovprofil och den huvudsakliga däckstrukturen.