Stambanan genom övre Norrland är järnvägen Bräcke–Långsele–Vännäs–Boden–Luleå i Sverige. Den betraktas ibland felaktigt som en del av Norra stambanan. Banan byggdes under perioden 1883–1894, och elektrifierades mellan åren 1939 och 1942. Den är både mycket mer kurvig och har större lutningar än vad som tillåts för nybyggda järnvägar, även om åtskilliga förbättringar av banstandarden har gjorts under åren. Banan är 626 kilometer lång Bräcke–Boden, och nattågen tog runt 7½ timme för denna sträcka.

Historik Stambanan genom övre Norrland är Sveriges längsta stambana, och var på sin tid Sveriges dyraste järnvägsbygge (på grund av längden, den bitvis kuperade terrängen, alla broar över älvar, och andra faktorer). Man byggde 24 militärmötesplatser längs banan, till exempel Storblåliden, och 22 stationer.

Norra stambanan slutar i Ånge. En bit norrut från Ånge, på Mittbanan (ursprungligen Norrländska tvärbanan), ligger Bräcke. Där började Stambanan genom övre Norrland att byggas norrut och 1886 öppnades trafiken på sträckan fram Sollefteå, som ju även kunde nås via ångbåt. Man fortsatte året efter att bygga norrut från Långseele och kunde 1891 öppna trafik till Vännäs. 1894 var hela banan klar ända fram till Boden, där SJ på Malmbanan redan trafikerade sträckan Luleå-Boden-Gällivare som framtill dess varit en fristående bana, utan anslutning till SJs övriga linjenät.

En ny bana närmare kusten, Botniabanan, går via Örnsköldsvik och Nordmaling fram till Umeå Östra. Denna har förbättrat kommunikationerna för ett antal orter i mellersta och norra Norrland. Utöver denna kustnära järnväg som har byggts planeras det även för Norrbotniabanan som är tänkt att vara en fortsättning från Umeå till Luleå via bland annat Skellefteå och Piteå. Stambanan genom övre Norrland från planering till invigning

Riksdagsutredning och argumentation för stambanan genom övre Norrland miniatyr|Edvard von Krusenstjerna, statsråd på Civildepartementet mellan 1883 och 1889 samt mellan 1896 och 1902 Dagens politiska beslut omfattas oftast av komplexa utredningar som analyserar en fråga och visar upp ett resultat. Denna tradition är gammal och vid planerna om Stambanan genom övre Norrland (SBÖN) utreddes förslaget där en argumentation mellan fördelar och nackdelar fördes. Civildepartementet hade under 1800-talets slut ansvar över utredningarna om SBÖN, 1887 var ett antal järnvägar klara och CD statsråd Edvard von Krusenstjerna samt utredare förutspådde att tusentals arbetare skulle tillfället förlora sin inkomst och den inhemska industrin tillfälligt få mindre försäljning på grund av minskat järnvägsbyggande. Det låg alltså i intresse att hålla denna process igång eftersom den var central för landets ekonomi under denna tid. Tankarna om att staten skulle vara en motor i ekonomin och ansvara för ekonomisk utveckling fanns på vissa sätt redan före John Maynard Keynes. Inventarier och material som hade använts vid statsbanebyggnaderna skulle kommas att realiseras och enligt ett dåvarande statsrådsprotokoll innebära en betydlig förlust för riket. Om Riksdagen vid ett senare skede bestämt sig för en utbyggnad hade nytt materiel behövts köpas in vilket skulle bli en extra utgiftspost.  Möjligheten att lagra all materiel och verktyg måste ha varit begränsad eftersom protokollet ansåg att det behövdes köpas nytt. Denna utgiftspost hade varit väldigt kostsam och kunde undvikas om man byggde ut redan 1887. Den erfarenhet som en mängd ingenjörer och rallare hade anskaffat sig skulle också gå helt förlorad om Riksdagen beslutade att stoppa järnvägsbyggandet. Denna kompetens som använts vid de andra stambanorna hade varit en stor tillgång vid bygget av SBÖN.  

Järnvägens dragning planerades dels efter antikustprincipen som var ett militärt intresse, i händelse av konflikt skulle järnvägarna var mer skyddade och funktionsdugliga om den drogs inne i landet. Främmande makts fartygsartilleri skulle inte ha möjlighet att skjuta ner den otroligt viktiga infrastruktur som järnväg är. Eventuella flygbombningar behövde man inte oroa sig över på 1880-talet, den tekniken skulle komma långt senare. I USA hade man utvecklat antikustprincipen med motivering att bryta ny bygd och skapa nya samhällen, detta tillämpades även i Sverige och det uppdraget lyckades staten med. Älvsbyn, Jörn och Bastuträsk är samhällen som nästan enbart uppkom som knutpunkt mellan tvärbana och SBÖN.

Finansiering En stor del av ett järnvägsbygge är finansieringen, järnvägsbygget är ett enormt kostsamt projekt och kräver ofta lån. Finansieringen är nästan alltid det som bidrar till att järnvägsprojekt inte blir av. Under 1800-talet fanns samma problem och i riksdagen handlade diskussion om de kommande projekten var värda den stora kostnaden. I det tidiga skedet av debatten diskuterades till huruvida stat eller privata aktörer skulle finansiera banan. Det fanns flera engelska investerare som var intresserade att ta över det svenska järnvägsnätet inklusive finansiering. 1845 beslutades det att dessa skulle få ensamrätt över järnvägsbyggandet i Sverige. Detta förändrades 1848 då en internationell kris bröt ut och de engelska investerarna drog sig tillbaka. Stora delar av finansieringen och planerandet krympte. Som en reaktion på det privata misslyckandet tog riksdagen beslut att staten skulle bygga stambanor. Staten var beroende att låna för samtliga stambanor. Staten första försök var att låna kapital inom landet via emission av järnvägsobligationer men detta misslyckades. Istället var staten tvungen att försöka hitta investerare utomlands och Riksgäldskontoret fick i uppdrag att bedriva arbetet. Det första järnvägslånet placerades i Tyskland. Detta innebar upptakten till en epok av kapitalimport i Sverige.

Stambanan genom övre Norrland beräknades bli den dyraste stambanan av alla. Anledningen var att banan skulle passera över 10–20 stora vattendrag t.ex. Skellefteälven, Vindelälven, Piteälven och Luleälven. Detta krävde brobyggen som var både tids och finansiellt krävande. SbÖN var också den längsta banan och byggandet av själva banvallen var den största utgiftsposten. Stambanorna hade olika finansieringssätt. Stambanan genom övre Norrlands mark och gruskostnader skulle de berörda landstingen betala medan staten stod för kostnaderna söderut. Kostnaden för grus och mark var högre söderut, främst p.g.a. att marken var bördigare. Alltså var SbÖN dyrare att bygga men vissa byggmaterial var billigare. Anledningen att staten inte täckte mark och gruskostnader berodde på att det fanns motsättningar i riksdagen, det var för kostsamt att betala alla delar till en järnväg som gick i ödemarken. Argumenten mot en fullständig finansiering var att det skulle ta årtionden innan Norrlands inland blev självförsörjande och att persontrafiken skulle hamna på samma nivå som resten av stambanorna. Det skulle ta årtionden innan värdet av allt som köptes och såldes i Norrlands inland översteg kostnaderna för bygget. Kostnaderna var för stora i förhållande till den samhällsekonomiska vinsten. Förespråkarna av en fullständig finansiering menade att råvaror som timmer och malm skulle bidra till en samhällsekonomisk vinst som var betydligt större än kostnaden för bygget. Kompromissen mellan de två blev att landstingen skulle finansiera mark och grus som just var billigare i Norrland medan staten skulle betala övriga kostnader. miniatyr|Generalräkningen för Stambanan genom övre Norrland Under bygget av Stambanan genom övre Norrland fördes kontinuerlig dokumentation om byggets framsteg och även räkenskaper dokumenterades. Under generalräkningen från 1894 och de uppskrivna debet och kredit framkommer det tydligt vilka budgetposter som fanns och vilka som krävde mest kapital. Budgetpost 1887-1893 Under året 1894 Vid slutet 1894 Banvallens bildande 6 632 568, 38 362 914, 81 6 995 483, 19 Broar, kulvertar, trummor och kanaler 4 381 913, 44 178 183, 48 4 560 096, 92 Vägkorsningar och väganläggningar   154 262, 82  20 825, 87   175 088, 69 Bangårdars planeringar, m m   273 465, 81  76 300, 95   350 196, 76 Husbyggnader på bangårdar   812 973, 10 301 458, 55 1 114 481, 65 Järnvägsområdets inhägnande   293 038, 78  43 697, 16   336 717, 94 Jordlösen och ersättningar    31 191, 47       305, n     31  496, 47 Banbevakningens boställen   556 607, 11 175 666, 62   742 273, 73 Öfverbyggnad 5 326 214, 30 692 211, 07 6 018 425, 07 Telegraf och signaler      79 816, 26   28 155, ?9   107 971, 75 Trafikutredning 1 625 036, 84 339 476, 36 1 957 513, 20 Jordområdets uppmätning och värdering       6 159, 30     2 421, 80       8 581, 10 Förberedande järnvägsundersökning   322 729, 35  ----------------   322 729, 35 Förrådskostnader 1 341 552, 37  429 664, 88 1 771 217, 25 Arbetets ledning och förvaltning   978 429, 48  163 389, 92 1 141 819, 40 Diverse arbeten och utgifter  499 839, 18   67 809, 34  567 648, 52 ----------------------- ----------------------- ----------------------- ----------------------- Summa kostnad i kronor:  23 325 797, 99 2 882 893, 30 26 871 822, 57 Från diverse littera återbetalda medel hvilka äro fråndragna ofvanstående konto    554 069, 60   109 061, 68    663 131, 28 Behandling vid 1894 års bokslut: ---------------------- ---------------------- ---------------------- Förrådet     479 759, 74 I kontant och förskott      16 091, 95 Fodran av Westerbottens enskilda bank     345 000, 00 Den totala kostnaden för Stambanan genom övre Norrland är enligt 1894 års generalräkning 27 749 696 kronor. I dagens penningvärde ca 1 896 507 800 kronor. Det är dock svårt att jämföra genom en prisomräknare eftersom det finns många andra faktorer som påverkar än konsumentprisindex.

Rallarna från Småland miniatyr|Ett rallarlag som lägger räls på Stambanan genom övre Norrland När stambanan genom övre Norrland skulle byggas behövdes det en enorm arbetskraft. Vid denna tid hittade en rälsläggare i Småland. Småland hade under svältåren på 1800-talet drabbats hårt av missväxt, den steniga berggrunden försämrade odlingsmöjligheterna. De unga männen var tvungna att emigrera till Amerika eller finna lyckan norrut. Rallarkulturen var på mycket sätt speciell och i Sara Lidmans serie Jernbanan beskrivs de som något ohyfsade men väldigt respekterade.

“Om de var sex så verkade det som en kyrkbänk full. Var det tio så ångade det som från en hel sockenstämma. Int går det att tala om rallare som när du räknar folk”. Detta utdrag är Lidmans personliga tolkning och just denna beskrivning har inte källkritisk precision. Däremot finns fler exempel från Jernbanan där rallare beskrivs en aning överlägsna och ohyfsade för sin tid.

“kvällsbön höllo dem visst aldrig och enligt ryktet gingo dem inte ens alla i kyrkan om söndagen. Den enda gången rallarna visade mans-tukt var när dem följde till graven en förolyckad kamrat. Då kommo dem i storvästar, nitade bälten och kammade skägg, i borstade hattar och stövlar och voro så brusande ståtliga i sång och skick att länsmans knappar tedde sig matta som kokta fiskögon”.