Dop är den övergångsrit genom vilken någon upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ordet är besläktat med dopp, eftersom dopet ursprungligen (se nedan) normalt utfördes, och i många sammanhang fortfarande utförs, genom nedsänkning i vatten. I äldre texter används ordet "döpelse" istället för dop. Dopet är i flera kyrkosamfund ett sakrament, och nödvändigt för att en person skall kunna upptas i kristenheten. Många samfund menar att med dopet blir människan född på nytt i Jesu namn, medan andra ser dopet som en synlig bekräftelse på en persons val att vara kristen, efter en pånyttfödelse.
Det grekiska ord som används för dop i nya testamentets grundtext är βάπτισμα, baptisma, "doppande", avlett från βαπτίζω baptizo, en förstärkt synonym till βάπτω bapto, "doppa i vatten eller färg, dränka, tvätta, sänka fartyg". Enligt Vines Expository Dictionary of New Testament Words syftar det på "neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresande". Seden med dop, som har bibliska förlagor, härrör från rituella tvagningar som också förekommer i andra religioner, och då i första hand judendomen, under nytestamentlig tid kallad βαπτισμός baptismos, "doppande, tvagning".
mini|Dop inom tidig kristen konst. mini|Jesu dop, bild i Daphniklostret, i Grekland. Dopnamn I dagligt tal används "döpa" ofta felaktigt som synonym till att namnge något eller ge en människa ett förnamn. I verkligheten frågar prästen innan dopet föräldrarna vilket namn de givit barnet, Under dopceremonin använder sedan prästen det i frasen "Jag döper dig /namnet/ i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn".
Bruket med dopnamn kommer, menar Catholic Encyclopedia, av att kyrkan så småningom undanträngde hedniska namn som var givna i en annan religion till hedniska gudars ära till förmån för helgonnamn. Detta är dock en senare utveckling. De allra tidigaste kristna hade judiska, romerska och grekiska namnDen tidiga kyrkans historia, Henry Chadwick. 10-915780043X. De allra tidigaste kristna var judar, greker och romerska medborgare i den antika världen. Många namn med biblisk gammaltestamentisk ursprung har blivit traditionellt kristna namn, såsom Jakob, Sara, Markus, Maria, Adam, Johannes (Johan, Jan), Simon, Gabriel eller Tomas (arameiska). Det finns även ett antal romerska och grekiska namn som räknas som kristna namn, till exempel Magnus, Helena, Anders, Dorotea, Stefan, Johanna, Lars, (Laurentius) Sylvia, Viktor, Peter, (från Petrus) eller Paul från apostel Paulus.
Detta hände för att på den tidiga kristendomens tid var det sed i de helleniserade judiska familjerna att ge sina döttrar latinska namn som Junia, Priscilla, Claudia och sina pojkar grekiska namn, som till exempel Stefanos, Nikodemos, Filippos eller Jakob.Leon, Harry J. The Jews of Ancient Rome. Peabody, MA: Hendrickson, 1995 sid. 94. Omkring 75 % av de 517 namn funna i de sex tidigkristna judiska katakomberna i det antika Rom var grekiska namn.Leon, Harry J. "Names of the Jews of Ancient Rome." Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 59, (1928), sid. 205–224. Web: 7 Jan 2009 Names of the Jews of Ancient Rome Namnet Olof är visserligen ett nordiskt mansnamn men också namn på den förste sveakung som döptes, Olof Skötkonung som förblev kristen och bidrog till Sveriges kristnande, och därmed räknas det som ett kristet dopnam.
Den som konverterar till den Östortodoxa kyrkan får ett nytt dopnamn, som konvertiten förväntas använda och uteslutande ha som officiellt namn. Namnet måste härröra från ett ortodoxt helgon. Att namnge den döpta är dock bara sekundärt för dopet; det primära har med dess rituella innebörd att göra. Att gå till tillståndet i kyrkans gemenskap från utanförskap.
Den officiella namnregistreringen i Sverige utförs av folkbokföringen. Tidigare sköttes detta av det lokala pastorsämbetet. Sedan den 1 juli 1991 hanteras det av Skatteverket.
Dopets utförande mini| Augustinus av Hippos dop. För att det kristna dopet skall anses giltigt, skall detta ske med vatten, vilket alla döpande samfund gör, men vattnet är ändå bara en symbol. Vattnet är i regel ett nödvändigt villkor för att dopets innehåll kan vara giltigt, men olika samfund ser olika på hur vattnet skall komma i beröring med den döpte. En del kyrkor praktiserar dop genom nedsänkning av hela kroppen (immersion eller submersion) i vattnet medan andra endast begjuter huvudet (affusion) eller bestänker den döpta. Affusion tilläts som dop redan på 100-talet och föreskrevs i Sverige 1693.Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, Katolska, ortodoxa och orientaliska kyrkor smörjer därtill den döpta med krisma. Oljan har i Bibeln symboliserat Den Helige Ande som enligt Apostlagärningarna kommer över den döpte.
De allra flesta kristna kyrkor kräver att dopet sker i en särskild trinitarisk form: i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn (varav många afrikanska och ortodoxa kyrkor genom trefaldig nedsänkning) men enstaka grupper, främst antitrinitariska, döper enbart i Jesu namn.
Svenska kyrkan erkänner i likhet med andra svenska kristna samfund inte mormonernas dop eller det antroposofiska Kristensamfundets dop som kristna dop. Jehovas vittnen är ett annat samfund där det gäller ömsesidig förkastelse av dop. Antitrinitarer kräver i regel omdop av trinitariskt döpta och ofta vice versa.
De traditionella kyrkorna döper både spädbarn och vuxna, dock endast en gång. Många yngre kristna trossamfund döper dock enbart troende på egen bekännelse (både barn i skolåldern och vuxna, se baptism och anabaptism). Inom Svenska Missionskyrkan har upprepade dop förekommit. Inom vissa vuxendöpande rörelser kan omdop (kallat "själavårdsdop") undantagsvis genomföras på en persons direkta egna önskemål, om personen lämnat tron och sedan återvänt till kyrkan, som bekräftelse av den återvunna tron, medan andra samfund förkastar sådan praxis. Vissa marginella kalvinistiska grupper hävdar att har man en gång blivit frälst och döpt, kan man aldrig falla av, oavsett hur mycket man lever i synd.
Vuxna som undervisas i kristendom i avsikt att döpas och därmed upptas i kyrkan, kallas katekumener eller dopkandidater, för vilka särskilda regler finns i en del samfund.
Tidigare var dopet oftast en del av församlingsgudstjänsten, men numera är det vanligt med särskilda dopgudstjänster. Nöddop är benämningen på ett dop som anordnas i stor hast, vanligen beroende på att dopkandidaten svävar i omedelbar livsfara. I sådana fall tillåter många samfund att lekmän i kyrkan, dvs. vem som helst som själv är döpt, döper. Detta bygger på föreställningen att endast döpta kan komma till paradiset, och förekommer i mest i Romersk-katolska kyrkan. Vissa samfund är mindre presbyterianska och tillåter även andra än ordinerade präster/pastorer utföra dop.
Dopvattnet finns under dopet i en dopfunt eller ett annat kärl eller kar; för dem som praktiserar fullständig neddoppning finns i stället särskilda dopkar eller bassänger ("dopgrav"), men även ute i vattendrag. Jordanfloden är en särskilt populär plats för dop. I extrema fall har även badkar använts. Vid barndop brukar den döpta i många traditioner bära en vit dopklänning, vid vuxendop en vit dopskrud, men även vanliga kläder får förekomma. Dop förrättas i de flesta samfund av en präst eller pastor, men i den katolska kyrkan är det en uppgift som också diakonen brukar utföra. Till dopet utser ofta föräldrar faddrar (gudfäder) till barnet.
Ett sakrament mini|Barndop. mini|Joachim Patinirs målning "Jesu dop", av Johannes döparen. Dopet är ett av den kristna kyrkans sakrament, instiftat av Kristus, där Gud genom jordiska medel ger människan del av det himmelska livet. Det kristna dopet har sina rötter i judiska reningsbad, praktiserade både av den etablerade judendomen och av dess sidogrenar som till exempel esséerna. Enligt Mose lag skulle en person som blivit rituellt oren, bada sig i med total neddoppning, kallat mikvah. Efter babyloniska fångenskapen blev det vanligt att proselyter till judendomen också skulle göra samma bad. Dessa reningsbad är inte begränsade till en gång, utan upprepas efter behov, till skillnad från omvändelsedopet.
Den direkta föregångaren till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop, som Jesus och flera av hans lärjungar hade genomgått. Jesu lärjungar döpte människor som kom till Jesus under hans verksamhetstid utan att detta speciellt relateras till det dop som blev normalt efter Jesu död och uppståndelse, då Nya testamentet anger att apostlarna fick missionsbefallningen.
Dopets teologi Grovt förenklat kan det sägas att det inom kristendomen finns två huvudfåror inom dopteologin. De romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska kyrkorna ser dopet som ett uttryck för Guds villkorslösa nåd, så kallad enkel predestination, och betraktar det nyfödda barnet som i ett tillstånd av synd och skuld, i behov av Guds nåd. Därför är barndop det vanligaste i dessa kyrkor, och nöddop praktiseras på spädbarn i livsfara. Nöddop kan utföras av vem som helst som är själv döpt, men ska anmälas sedan till samfundet snarast möjligt. Inom flera av dessa kyrkotraditioner bekräftas sedan barndopet med konfirmation vid ingången till vuxenlivet. Reformerta kyrkor praktiserar oftast spädbarnsdop men ser inte dopet som frälsningsgrundande. Därför praktiserar man inte heller nöddop. Dopet visar den enskildes samhörighet med Kristus och tillhörigheten till förbundet mellan Gud och människor.
De kyrkor som har en baptistisk dopsyn ser i dopet även ett moment av aktivt ställningstagande, en viljeyttring av dopkandidaten att acceptera nåden och förlåtelsen. Detta förutsätter ett tidigare liv av medveten verksynd, och utesluter dop av spädbarn som inom denna tradition betraktas som utan skuld. Därför tillämpas medvetet dop (troendedop/vuxendop) i dessa kyrkor. I de fall personen är icke-baptistiskt döpt som barn, i vissa fall även som vuxen, praktiserar dessa kyrkor omdop (men betraktar det inte själva som ett omdop). Dopet anses också vara en bekännelse av tro, och en bekräftelse av frälsningen, vilken inom denna tradition anses kräver individens medverkan (så kallad synergism).
Gemensamt för båda synsätten är att dopet anses vara en helig handling instiftad av Kristus, där Gud genom jordiska medel ger människan del av det himmelska livet och förenar den som döps med kyrkan. Det är Gud som tros handla i dopet och skänka människan sin heliga ande som gåva. Inom bland annat traditionell katolsk tradition likställs det kristna dopet med dop i Den Helige Ande, medan man bland annat i karismatisk teologi skiljer på dop i vatten och andedop.
Det kristna dopet skiljer sig från men har, som nämnts, sin bakgrund i Johannes döparens verksamhet, och sannolikt var hans rörelse en av flera judiska döparsekter, exempelvis Esseerna som kan ha låtit omdöpa sig regelbundet. Johannes dop var en bekräftelse på omvändelse inför den stundande domen som han förkunnade. Jesus döptes av Johannes, och flera av hans lärjungar hade tidigare ingått i Johannes lärjungakrets. Enligt Johannesevangeliet (Joh. 3:22) förrättade Jesu lärjungar också dop.
Sin kyrkliga funktion fick dopet dock först efter Jesu död och uppståndelse då det blev en initiationshandling som nya medlemmar av den kristna rörelsen genomgick. Viktig för dopteologin blev Paulus utsaga om dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus (Rom. 6:3-5). Att dö bort från ett gammalt väsende för att uppstå i ett nytt liv i gemenskap med Gud, renad och befriad från den "gamla människans last".