Hedvig Ulrika Taube, född 31 oktober 1714, död 11 februari 1744 i Stockholm, var en svensk hovfröken och grevinna, som 1741 blev tysk-romersk riksgrevinna och 1742 svensk grevinna med namnet von Hessenstein. Hon hade från 1731 till sin död 1744 ett förhållande med kung Fredrik I, och anses vara den första officiella mätressen i Sveriges historia. Förbindelsen väckte mycket kritik och hon har kallats "Riksförargelsen".
Biografi Bakgrund Hedvig Taube var dotter till Edvard Didrik Taube och Christina Maria Falkenberg samt sondotter till Evert Fredrik Taube. Hon hade åtta syskon, bland dem Cathérine Charlotte De la Gardie. Hennes syster Christina Beata blev vid sitt dop 1716 guddotter till den blivande Fredrik I. Genom dåliga affärer och spelberoende var hennes far år 1730 djupt skuldtyngd. Familjen hade till exempel fått flytta från det Bååt-Stenbockska palatset som varit deras bostad i Stockholm. Under 1730 ska Fredrik I ha lagt märke till Hedvig Taube i sällskapslivet och blivit förälskad i henne. Han ska ha mött henne hos Otto Reinhold Strömfelt, vars fru var hennes faster. Han började sedan uppvakta henne med korgar och paket med presenter, ofta fruktorgar med juveler dolda i bottnen, som sändes till hennes skuldtyngda fars hus. Kungen ska förgäves ha försökt övertala Arvid Horn att låta Hedvig Taube flytta in hos honom för att göra det möjligt att inleda ett förhållande med henne.Jacobson, Esther, Hedvig Taube: en bok om en svensk kunglig mätress, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1919 Uppvaktningen blev snabbt föremål för skvaller. Redan under riksdagen ska prästerskapet ha övervägt att förebrå kungen för att han offentligt uppvaktade Taube, men Arvid Horn hindrade dem genom att själv påpeka saken för kungen.
Kungens gunstling Erland Broman ska ha övertalat hennes far att ge sitt samtycke till förbindelsen, men modern och Hedvig Taube själv var initialt avvisande. Modern försökte få faderns tillstånd att ta med Hedvig till landet för att undvika kungens uppvaktning, men fadern "sålde sin dotter till kungen för en nog så dryg penningsumma. Hans gäld betalades och befordringar för hans söner och släkt betingades", och skickade modern ensam till familjens gård Kungshatt på landet. Fadern ska tidigt ha sett kungens intresse som ett sätt att betala sina skulder och främja sin egen karriär. Hedvig Taube ska ha varit förlovad med Erik Sparre, som dock skaffades ur vägen genom att få ingå i det följe som åtföljde kungen under hans resa till Kassel under 1731. Daniel Niklas von Höpkens maka samt grevinnan Hedvig Catharina Lillie ska snart ha övertalat modern att ge efter. På faderns uppmaning talade Hedvig Taubes faster Beata Taube med henne för att övertala henne, och även personer från hovet, som Carl Tersmeden, som höll ett tal till henne. Man framhöll bland annat hennes plikt mot sin familj, och seden med mätresser i Frankrike, där kungliga älskarinnor hade en plats vid hovet.
I sällskap med sin mor och faster fick Hedvig Taube närvara vid festligheterna under kungens återkomst från Hessen 12 november 1731. Hon utnämndes till tjänsten som hovfröken hos drottning Ulrika Eleonora 5 januari 1732Slottsarkivet, brevböcker, Svenska adelns ättartavlor, band VIII sid.168, utgivna av Gustaf Elgenstierna (Stockholm 1934), vilket i realiteten – även om det inte sades i klartext – innebar att bli kungens älskarinna. Då Taube fördes till slottet ska hon ha sagt: "Mitt öde är hårdare än jag kan bära. Jag tvingas exponera min heder för att sauvera en genom skulder ruinerad familj."
Hennes far belönades för sitt samtycke och upphöjdes till riksråd och greve. Även övriga som deltagit i övertalningen belönades med titlar och ämbeten. Erland Broman fick vid denna tid sin post som kammarherre.
Hovfröken miniatyr|Hedvig Taube av Lorens Pasch.
Enligt vissa uppgifter ska Emerentia von Düben ha sett till att Ulrika Eleonora hölls ovetande om arrangemanget till en början. Förhållandet var hemligt under den tid hon levde som hovfröken vid hovet. Under sin tid som hovfröken behandlades hon vänligt av drottning Ulrika Eleonora, som inte ville låtsas om ryktet och offentligt promenerade med henne hand i hand för att motsäga ryktet, i enlighet med sin inställning att försvara kungens rykte. Detta skedde under den stora jaktresa hovet företog upp till Dalarna och tillbaka för att fira kungens bror Wilhelm av Hessen, som följt honom tillbaka från Hessen: Ulrika Eleonora ska då ha varit noga med att demonstrera vänlighet mot Taube då de sågs tillsammans av allmänheten, där en viss motvilja märktes mot kungen för den ryktade förbindelsen. Vid detta tillfälle ska också kungens bror Wilhelm ha uppvaktat hovfröken Henrika Juliana von Liewen.
Under sin tid som hovfröken och hemlig älskarinna bekostade Fredrik sina presenter till henne genom sin hessiska statskassa. Hon kallades vid denna tid la belle colombe och uppfattades som ett tillfälligt tidsfördriv i hovkretsarna. På sin familjs önskan framförde hon förslag på kandidater till olika ämbeten, och när Gyllengrip utnämndes till landshövding i Norrland, skylldes detta på Hedvig Taube. Hon stöddes av Daniel Niklas von Höpken och Karl Gyllenborg och von Fersen med anhängare, som därigenom ville vinna fördelar.
Vintern 1733–1734 var Hedvig Taube gravid för första gången. Hon fick stöd av von Höpkens parti, som lovade henne att hon skulle tas om hand. Efter att i flera veckor ha legat till sängs i simulerad sjukdom förhindrades en upptäckt av hennes tillstånd när kungen fick drottningen att med sitt hov resa ut till Ulriksdals slott i februari. Medan drottningen och hovet var på Karlberg födde Hedvig Taube sitt första barn på kungliga slottet. Barnet, "Mamsell Erlich", fördes snabbt bort till en fostermor, "en kaptensänka" på Prästgatan, och Hedvig Taube fortsatte officiellt att vara hovfröken. Födelsen var dock vida omtalad i Stockholm.
Hon uppvaktades av Frankrikes ambassadör Casteja, som på kommerserådet von Törnes förslag erbjöd henne 100.000 livres mot att hon gjorde kungen vänligt stämd mot franska intressen. Casteja var känd för sitt sätt att värva kvinnliga agenter i Sverige och utnyttja det faktum att adelskvinnor under frihetstidens partistrider började delta i politiken. Hedvig Taube tackade dock nej och avvisade förslaget. Trots att hon utnyttjades av sin familj och dess parti för att föreslå ämbetskandidater för kungen, ska hon vid denna tid inte ha haft något intresse för politik.
Mätress mini|Sönerna.
År 1734 blev förbindelsen mellan kungen och Hedvig Taube officiellt erkänd, och hon blev därmed Sveriges första mätress. Orsaken var att hon hade blivit gravid för andra gången. Denna gång doldes inte graviditeten, utan Hedvig Taube lämnade sin tjänst som hovfröken i slutet av 1734. Mellan 1734 och 1744 var hon kung Fredriks hålldam, och betraktad som Sveriges enda egentliga mätress.
Bostad ordnades åt Hedvig Taube i Östra Gymnasiehuset intill Wrangelska palatset, där kungaparet residerade innan nya Stockholms slott var inflyttningsklart. Under denna tid var det inte socialt accepterat för en ogift kvinna att ha en egen bostad. Huset, som hyrdes ut av "överstinnan Posse", var dock uppdelat i två bostäder, och den andra halvan var fram till året därpå bostad åt hennes faster friherrinnan Hedvig Johanna Mörner och dennas make.
Den första sonens födelse i hennes egen bostad 17 mars 1735 gjorde att förhållandet med kungen inte kunde döljas. Offentliggörandet av förhållandet resulterade i öppen skandal, och Taube blev till en början utsatt för social bojkott i societeten. Bojkotten upphävdes då en grupp adelskvinnor under ledning av Sara Wright besökte henne för att genom henne påverka kungen. Ulrika Eleonora uttryckte missnöje inför Emerentia von Düben, som emellertid rådde henne att aldrig öppet visa något missnöje. Düben framhöll att Ulrika Eleonora var den borna drottningen och oåtkomlig för anfall underifrån: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs, så borde också Hennes Maj:t ringakta det skvaller, som uppstått med anledning av denna högst beklagliga och förblindade förbindelse." Efter födelsen ska relationen till kungen ha fördjupats, och han kallade henne inte längre la belle colombe eller Hedda utan mer respektfullt som la comtesse Taube. Deras son fick kungens bror Wilhem till fadder och löfte om titeln greve av Hessen, medan Hedvig Taube själv försörjdes av kungen genom hans inkomster från den hessiska statskassan, där kungen samtidigt var regerande lantgreve. Hennes bror Didrik Henrik blev 1735 skeppskapten och året därpå kompanichef, och hennes andre bror blev 1737 kaptenlöjtnant och skeppskapten, båda vid en ålder då de normalt aldrig skulle ha uppnått en sådan grad, något som antas ha berott på Hedvig Taube.
Hedvig Taube höll nu sina egna mottagningar i sin bostad, där kungen regelbundet besökte henne i bärstol. Hon tog ibland emot sina gäster ensam, och ibland tillsammans med kungen, som kunde komma oannonserat, varvid gästerna fick vänta i förrummen. Hon gynnade Olof Dahlin, som har betraktats som hennes hovpoet. Enligt samtiden hade hon makt över "konungens sinne", och "Det bruk hon däraf gjorde hade sedermera ganska stora följder så i anseende till in- och utrikes angelägenheter". Hennes politiska inflytande ska enligt Nolcken i realiteten mest ha bestått i att ha rekommenderat personer till utnämningar för kungen, något hennes far ofta utnyttjade. På grund av sitt inflytande uppvaktades hon av supplikanter. Hennes mottagningar blev en samlingspunkt för Hattarna och oppositionen mot Arvid Horn, som efter riksdagen 1734 genom henne försökte påverka kungen. Själv ska hon dock ha varit välvilligt inställd till Horn. Kungen försörjde inte Hedvig Taube genom sina inkomster som svensk kung, utan genom sina inkomster från Hessen, där han också var regerande monark som lantgreve, och hennes underhåll på 12.000 dlr gjorde henne impopulär i Hessen hos kungens bror och regent Wilhelm. Efter fyra år flyttade hon till en ny bostad, Kochenska huset, där hon levde med sina systrar Katarina Charlotta och Wilhelmina Magdalena och en tjänarstab på 10 personer.
Riksdagen 1738-39 Riksdagen 1738–1739 innebar den första offentliga krisen kring kungens förhållande med Hedvig Taube. Vid denna tidpunkt hade Hattarna kring Karl Gyllenborg dragit tillbaka sitt stöd till Hedvig Taube. De franskstödda Hattarna var missnöjda med Mössornas regering under Arvid Horn, och trots alla försök hade Hedvig Taube aldrig låtit sig värvas av deras företrädare till att påverka kungen för deras räkning. Gyllenborgs komedi Svenska sprätthöken på Stora Bollhuset hade kritiserat styret, och inför riksdagen 1738 inbjöds drottningen till en privat teaterföreställning hos den hattpolitiska salongsvärden Hedvig Catharina Lillie för att fira kungens födelsedag: Ulrika Eleonora uteblev sedan hon fått reda på att pjäsen handlade om kungens förhållande med Hedvig Taube, men den väckte uppmärksamhet och sympati för hattarna, som då motsatte sig förhållandet. Brev sändes till prästeståndets företrädare inför den kommande riksdagen i klagomål över förhållandet, varav ett, undertecknat "Lisa Husbonde", sändes av Karl Gyllenborg till ärkebiskop Jöns Steuchius och anklagade denne för att i strid med bibeln inte klaga på förhållandet. Pamfletter och skrifter cirkulerade också bland allmänheten där hattarna använde förhållandet i propagandan mot regeringen.