miniatyr|Fred Astaire och Ginger Rogers - två musikalartister Musikal är en form av modern musikteater. En musikal är en blandning av musik, teater och dans. Begreppet är brett, men avser vanligen någon av de genrer som utvecklades i USA och England under 1900-talets första hälft, eller efterföljare till dessa. Ordet är en förkortning och försvenskning av termen 'musical comedy' (som i den engelskspråkiga världen numer ersatts av 'musical theatre', eller bara 'musical'). I den engelskspråkiga världen benämns musikalen ibland som 'english language musical theater'.
Historia och utveckling Bakgrund
Kombinationer av scenkonst i olika former har inträffat åtskilliga gånger i historien. Framföranden som blandat teater med musik, dans; eller spektakel som akrobatik, eldslukeri, pantomim och så vidare kan spåras ända till Dionysosfesterna i Grekland eller renässansens commedia dell'arte, och har alltid varit en av teaterns förutsättningar. De former av renodlad talteater (och "renodlad opera", egentligen den dramatiska operan) som utvecklades 1700- och 1800-talet har alltid existerat parallellt med en uttrycksmässigt mer blandad typ av scenkonst. miniatyr|180px|Affisch för en vaudeville-föreställning 1899.
Grenbildningen mellan komisk och dramatisk opera (hårdraget opera med eller utan tal; med eller utan inslag av andra scenkonster) under 1800-talet var den första impulsen till den moderna musikalen.
Utveckling i USA Den amerikanska teatern var under denna tid, i likhet med samhället i stort, på jakt efter en egen kulturell identitet; och i likhet med vad som skedde i samhället i övrigt, verkade den stå den att finna i blandningar av influenser från olika kulturer (huvudsakligen europeiska). Den scenen var en brokig blandning av allt ifrån vaudeville, den brittiska varietén (music hall), den franska revyn, och så vidare. Dess olika inslag innefattade sketcher, slapstick, steppdans, cirkuskonster och fransk can-can. Varianter av dessa bildade nya "amerikanska former", som var föregångare till musikalen, exempelvis: Burlesker Extravaganzer Minstrel shower
De första musikalerna Det var dessa olika former av scenkonst som nu fann sin väg in i den amerikanska teatern. Verk som The Black Crook (1866) vävde in "amerikanska" teaterelement med romantiska och komiska handlingar och musiknummer – i den komiska operans tradition, men med ett nytt innehåll. Den anglosaxiska musikteatern skapades under inverkan av regissörer och producenter som bröderna Lee och Jacob Shubert. Under sekelskiftet och perioden där omkring spelades flera av dessa "ur-musikaler" på den nya teatergatan Broadway i New York. Föreställningarnas undertitlar, eller marknadsföringsetiketter, var lika varierande som ursprunget: de kallades revyer, operor, melodramer, burlesker, extravaganser eller pantomimer. Beteckningen "musical comedy" användes för första gången i London på 1890-talet, och började strax användas också i New York.
Europeiska motsvarigheter miniatyr|180px|Affisch för Gilbert & Sullivans Mikadon (1885). Medan nya former uppstod i Amerika, utvecklades de gamla i Europa.
Några som i högsta grad påverkat utvecklingen av musikalen var britterna William Gilbert och Arthur Sullivan. Med bakgrunder som journalist och satiriker, respektive konservatorieutbildad tonsättare kan de sägas ha satt en ny hantverksmässig standard för den engelskspråkiga musikteatern. De kom in på teaterskrivandet med hobbyprojektet Thespis (1871), en fars med grekisk mytologi som utgångspunkt, och fick sedan stora framgångar med en följd av operetter, som Trial By Jury (1875), The Sorcerer (1877), H.M.S. Pinafore (1878) och inte minst The Pirates of Penzance (1880), som alla snabbt exporterades till amerikanska scener. Gilbert & Sullivans pjäser var farser med inslag av förväxlingar, romantiska förvecklingar och parodier på stelbenta och inkompetenta samhällsinstitutioner, teman som alla känns igen från moderna komedifilmer. Sångtexterna var mycket tätare och strukturerade än tidigare libretton, ofta ironiska, och fulla av avancerad rim- och betoningsteknik. De ställde stora krav på sångarnas textningsförmåga.
1910-talet Musikalformatet etableras I början av 1900-talet utvecklades den musik, som kommit att bli mest förknippad med musikalen: den så kallade amerikanska sångskrivartraditionen. Grunden för den lades av vaudeville-skådespelaren, dansaren, sångaren och kompositören George M Cohan. Han influerades formmässigt av Gilbert och Sullivan, och betonade förhållandet mellan text och musik mer än förut. Musiken stod nära ragtimen, den fortfarande mycket populära romanssången, och den begynnande jazzen.
Formen var koncis och medryckande typ av sånger, som lade stor vikt vid refrängens olika "catchlines", betoningsförändringar mellan fraserna och den tydliga synkoperade rytmen. Cohan introducerade också en ny låtstruktur, med en refräng på trettiotvå takter (AABA, eller showtune-formen).
En annan inflytelserik kompositör var Victor Herbert, irländsk dirigent och grundare av ASCAP. Herbert eftersökte en större konstnärlig enhet i sina verk, och protesterade mot producenternas tendens att "lägga in" nummer och musik som inte auktoriserats av kompositören i föreställningarna. Först 1924 lyckades ASCAP driva igenom avtal som förhindrade detta.
Formen med mot välgjorda melodier med tydlig rytm mot precisa, avvägda sångtexter utvecklades ytterligare av den före detta repetitionspianisten Jerome Kern under 20-talet. Han gjorde flera framgångsrika produktioner för The Princess Theatre, tillsammans med librettisten Guy Bolton och den brittiske komediförfattaren P G Wodehouse, bland annat Very Good Eddie (1915), Oh Boy! (1917) och Oh, Lady! Lady! (1918).
"Princessgruppens" föreställningar var alla komedier med utarbetad handling i vardagsnära miljöer för publiken. Samtidigt spelades revyer som Ziegfeld Follies till musik av Irving Berlin, en av den amerikanska populärmusikens största namn. Berlin var mest intresserad av att skriva enskilda sånger, och gjorde bara några få scenmusikaler i sitt liv, bland dem Annie Get Your Gun (1946), efter ett inhopp när Kern hastigt avlidit. Däremot bidrog han med sånger till flera filmmusikaler, som titelmelodin till White Christmas (1945). Den blev oväntat hans mest kända sång.
USA:s intåg i första världskriget 1917 behandlades i flera musikaler. Fonografrullar med patriotiska sånger som You're a Grand Old Flag av George M Cohan (som bland annat citerar The Star-Spangled Banner och Auld Lang Syne) skickades över Atlanten för att stärka moralen på fronten. För den amerikanska teatern blev spanska sjukan ett större gissel än kriget. Eftersom teatrarna kunde sprida smittan tvingades många av dem att stänga. Den brittiska teaterbranschen var dock slagen i spillror efter kriget, och de kommande åren fick amerikanerna ta de fortsatta initiativen för musikalen.
1920- och 1930-talen Under mellankrigstidens ekonomiska tillväxt följde en nystart för musikteatern. New York hade blivit en av världens ledande kulturstäder, och den amerikanska teatern kretsade nästan helt och hållet kring Broadway. Manhattan befolkades snabbt av nya strömmar av artister och kulturarbetare, men konkurrensen var hård och de nya musikalförfattarna var tvungna att arbeta på en hög teknisk nivå. För många tog det åratal att etablera sig i branschen.
Bröderna Ira och George Gershwin startade som frilansjournalist respektive repetitionspianist, men fick till slut möjlighet att sätta upp sina egna musikaler där Ira skrev texten och George musiken: bådadera fulla av intrikata förvrängningar och behandlingar av ord och rytm. Deras egna verk inkluderade Lady Be Good (1924), Funny Face (1927), Girl Crazy (1929), och Of Thee I Sing (1931). Den sistnämnda vann som första musikal Pulitzerpriset i drama. Sångerna från deras tidiga musikaler inkluderar standards som I Got Rhythm och Let's Call the Whole Thing Off.
Steg mot dramatik Musikalerna från denna tidpunkt visar på hantverksskicklighet och sofistikation i musikens relation till handlingen, sångtextens textuella betydelse, och flödet mellan sång, tal och musikunderstöd, vilket också oundvikligen försköt ämnesvalen mot dramat, som i Rodgers och Harts Dearest Enemy, vilken (förvisso komiskt) skildrade romansen mellan en brittisk man och en amerikansk kvinna under frihetskriget.
De definitiva milstolparna mot den dramatiska musikalen var dock Jerome Kern och Oscar Hammersteins första samarbete, i dramatiseringen av Edna Ferbers episka roman Teaterbåten (1927) och bröderna Gershwins största och slutgiltiga avstamp i musikteaterns historia: Porgy och Bess (1935). Båda dessa verk visade större djup i handling och karaktärsutveckling än tidigare, båda hade långa dramaturgiska spann med handlingar som sträckte sig över flera år, och båda hade öppna och mångtydiga slutscener. Båda verken kunde dessutom skryta med att vara de första verken där vita upphovsmän och producenter arbetade med en afroamerikansk ensemble. Den afroamerikanska kören i Teaterbåten var dock förbjuden att, i de fall de uppträdde med vita sångare i samma nummer, sjunga samma text eller ens körstämmor. Hammerstein valde att i stället ge den svarta kören en rent kommenterade roll, likt en grekisk kör, medan bröderna Gershwin valde att i stället sätta de svarta helt i centrum, och arbeta med enbart svarta sångare. Båda verken ses vanligen som viktiga steg i utvecklingen mot diskrimineringen i Amerika, samt som milstolpar i musikteatern.
De första musikalfilmerna
Musikalfilmen var en naturlig följd av ljudfilmens utveckling i slutet av 1920-talet. Jazzsångaren (1927) slog igenom som första film med synkroniserade ljudsekvenser, vilka mestadels upptogs av Al Jolsons sånginsatser. Filmer som The Broadway Melody (1929), Jazzkungen (1930) implementerade scenmusikalens format fullt ut och blev stora framgångar. Musikalfilmer kom att associeras med avancerad teknik och Technicolor.
Strax blev en typ av musikalfilm stilbildande som byggde på storslagna produktionsnummer med masseffekt, där baletten ofta inte dansade så mycket som bildade geometriska mönster inför kameran. Busby Berkeley var den främste koreografen, som satte sin prägel på filmer som Roman Scandals (1930), 42:a gatan (1933) och Footlight Parade (1933). Under 1930-talet kom den formen att ersättas av en intimare, mer romantisk filmmusikal, där sångerna hade större del i handlingen (se Fred Astaire och Ginger Rogers nedan).
Scenmusikalen Fifty Million Frenchmen (1931) blev omgjord till film, något som snart blev standard för framgångsrika scenmusikaler. Filmatiseringarna har genom historien följt scenoriginalen både mer och mindre troget.
Stjärnkultur, fars- och showmusikal Filmmediets banade väg för nya superstjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers, som kunde göra sig kända både på scenen och vita duken. Stjärnkulturen skapade allt svårare krav på artisterna. Musikaler som skrevs direkt för en viss huvudrollsinnehavare blev normen.
En av dem som utnyttjade detta till max var Cole Porter. Hans musikaler som Gay Divorce (1932), Anything Goes (1934) och Red, Hot and Blue (1936) skapades för skådespelare som Astaire, Ethel Merman och Bob Hope. Dessa var ofta farsartade och nära revyn i stilinriktning. Deras jazzinfluerade musik, stora nummer, och ofta spektakulära, aristokratiska eller luxuösa miljöer skapade den stereotypa bilden av musikalen som varar än idag. Porter var född rik och tillbringade många år i Paris som ung. Hans stora kunskaper om europeisk kultur och etikett gjorde honom populär hos den amerikanska överklassen, men hans frispråkighet och fräcka anslag gav dock en annan dimension åt hans verk. Flera av hans sånger överlever som idag som jazzstandards.
1940- och 1950-talen Den integrerade musikalen