Akemeniderna (fornpersiska: Hakhāmanishiya) var en persisk dynasti. Akemenidernas rike kallade sig självt Xšāça ("Imperiet"). Namnet ”akemenid” syftar på grundarklanen (enligt traditionen uppkallad efter en ättefader vid namn Achaimenes), som runt 556 f.Kr. under Kyros den store befriade sig från medernas rike, såväl som på det stora imperium som blev följden av sammansmältningen av de två. Akemenidernas rike är det första av de persiska imperier som härskade över en stor del av Mellanöstern. Det sträckte sig åt norr och åt väster till Mindre Asien, till Thrakien och större delen av kustområdena vid Svarta havet, i öster ända till nuvarande Afghanistan och en del av nuvarande Pakistan, och åt söder och sydväst till nuvarande Irak, Syrien, Egypten, norra Saudiarabien, Jordanien, Israel, Libanon och bort till norra Libyen. Det imperium som grundades av akemeniderna hotade två gånger Antikens Grekland, erövrade Egypten och fick sitt slut år 330 f.Kr., då Dareios III dukade under för Alexander den store.
Källsituation Ett av kännetecknen för akemeniderna är att de efterlämnade endast ett litet antal skriftliga vittnesbörd om sin egen historia (till skillnad från exempelvis de assyriska kungarna). Av allt att döma förvaltade antikens perser sina historiska, religiösa och litterära traditioner muntligt. De skriftliga källor som finns består av inskrifter samt satrapers eller kungars administrativa arkiv, dit de viktigaste besluten (jordöverföringar, skattehandlingar) överfördes. Akemenidiska rikskrönikor omnämns i grekiska källor (bland annat hos Ktesias) och i Esters bok och Esras bok i Gamla Testamentet men ingenting finns bevarat av dessa krönikor.
Det är framför allt tack vare deras undersåtar och deras fiender som akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till storkungarna. De antika författarna har likaledes skrivit om Persien, i flera verk som kallas Persika. Kunskapen om dessa verk inskränker sig till några fragment, medan resten har gått förlorad. De akemenidiska storkungarna har för övrigt efterlämnat ett stort antal kungliga inskrifter, som utgör källor till upplysningar om byggnadsverksamheten på platserna och om deras syn på riket. Inskrifterna lämnar i praktiken många indicier som, tagna i det historiska sammanhanget, låter en förstå kungarnas politiska vilja och deras sätt att uppfatta maktutövningen.
Dokumentationen om akemeniderna är alltså när allt kommer omkring viktig och varierad. Det finns många ikonografiska element, men analysen av dem är problematisk eftersom de är mycket ojämnt fördelade i tid och rum. I praktiken finns lite eller ingen skriftlig dokumentation om vissa regioner, samtidigt som andra som Fars, Susiana, Egypten och Babylonien är mycket väldokumenterade. Dessutom finns det många källor till Kyros II:s, Artaxerxes I:s och Dareios II:s regeringstider, men detsamma gäller inte för andra härskare.
Historik Dynastins ursprung miniatyr|Kyros den stores mausoleum utanför Pasargad Grundaren av denna dynasti ska ha varit Achaimenes (fornpersiska Haxāmaniš, modern persiska هخامنش, vilket betyder ”vänligt sinnad”). Det är omstritt huruvida Achaimenes är en verklig historisk person eller ej. Han ska ha varit ledare för en persisk klan som troligen härskade över andra persiska stammar från 800-talet f.Kr. Akemeniderna var bosatta i dagens norra Iran (i närheten av Urmiasjön) och betalade tribut till assyrierna.
Under tryck från mederna, assyrierna och urartéerna flyttade de söder om Zagrosbergen och slog sig gradvis ned i Anshan-området.Briant, s.28, refererad franskspråkiga Wikipedia Teispes skulle ha utvidgat det akemenidiska territoriet genom att erövra rikena Anshan och Fars. Därigenom fick han också titeln Kung av Anshan, medan Assurbanipal erövrade Susa och riket Elam försvann tillfälligt.
Teispes var den förste akemenidiske kungen som bar titeln Kung av Anshan. Inskrifter avslöjar att när Teispes dog delades riket mellan två av hans söner, Kyros I (Kurāš), härskare över Anshan, och Ariaramnes (Ariyāramna, "den som förde fred till iranierna"), härskare över Parsumaš. De efterträddes av sina respektive söner: Kambyses I (Kambūjiya, "den äldre") på Anshans tron, och Arsames (Aršāma "den som har heroisk makt") på Parsumaš. Dessa kungar hade bara en begränsad roll i regionen, som dominerades av mederna och assyrierna. Att Kyros I har existerat och var regent i Anshan bekräftas av ett sigill med texten Kurāš av Anšan, Teispes son. Likväl nämner en inskription daterad 639 f.Kr. att tribut betalas till Assurbanipal av Kurāš av Parsumaš, vilket tyder på att kungen av Parsumaš skulle vara den samme Kyros, som förenade de två kungakronorna. Detta skulle kunna sammanfoga de persiska och assyriska historieskrivningarna.E. F. Weidner, Die älteste Nachricht über das persische Königshaus, Archiv für Orientforschung 7, 1931-32, s. 1-7, refererad i franskspråkiga Wikipedia Denna tolkning är dock ifrågasatt, och det verkar som Parsumaš, Pars och Anshan måste ha varit åtskilda. Efter det assyriska rikets fall erkände akemeniderna medernas överhöghet. Orsakerna till och formerna för denna underkastelse är fortfarande okända.
Dareios I är den förste som talar om Achaimenes, som han beskriver som anfader till Kyros II (576–529 f.Kr.). Detta skulle göra honom till grundaren av den akemenidiska kungaätten. Vissa experter anser dock att Achaimenes är en fiktiv person som användes av Dareios för att legitimera sin makt när han intog den persiska tronen.(engelska) David Stronach, Darius at Pasargadae: A Neglected Source for the History of Early Persia, Topoi, 1997, s. 37-40, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia Om man räknar från de första härskarna varar den akemenidiska kungadynastin ungefär från 650 f.Kr. till 330 f.Kr.
Rikets grundande och utvidgning År 559 f.Kr. efterträdde Kyros II, kallad Kyros den store, sin far Kambyses I på Anshans tron. Då han även efterträdde Arsames (som fortfarande var i livet) på Parsumaš tron förenade Kyros de två persiska rikena och anses därför som den förste verklige kungen i akemeniderdynastin. Hans företrädare hade fortfarande varit underställda mederna.
Mellan 553 f.Kr. och 550 f.Kr. utbröt ett krig mellan mederna och perserna, som slutade med att Kyros II slog Astyages, medernas kung, och erövrade Ekbatana (Hagmatāna "församlingsorten", nuvarande Hamadan). Han utropade, enligt Herodotos, vid detta tillfälle att perserna "tidigare medernas slavar, har blivit deras herrar".Herodotos I, 129, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia Kyros lät Astyages behålla livet och åtog sig att uppföra sig som hans legitime efterträdare. Enligt Ktesias och Xenofon gifte han sig med Amytis, Astyages dotter. Akbatana förblev en av storkungarnas reguljära residensstäder, eftersom den har en viss strategisk betydelse för kontrollen över Centralasien.Briant, s. 43, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia
Persernas erövring av Medien är en viktig omvälvning i Mellanöstern. Det faktum att Kyros framträdde som Astyages arvtagare gjorde att han kom att stöta sig med de angränsande makterna Lydien och Babylonien. Kroisos, Lydiens kung och Astyages svåger, som var oroad av Astyages rikes fall och bekymrad över persernas växande inflytande, anföll Kyros 547–546 f.Kr. Men perserna gick till motangrepp och förföljde Kroisos ända till hans huvudstad, Sardes, som snabbt föll i Kyros händer. Kroisos överlämnade sig som fånge, och mottog senare en stad i Medien vars tillgångar han kunde leva av.Briant, s. 46, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia
Från och med 546 f.Kr. återvände Kyros från Mindre Asien utan att ha underkuvat de joniska och eoliska städerna. Kungen genomförde nu ett nytt fälttåg, eftersom det fanns hot mot riket i Babylonien, Sakien, Baktrien och Egypten. Denna period är dåligt känd, men det verkar som om Kyros erövrade Babylon 539 f.Kr. och därefter underkuvade baktrierna och sakierna. Det är också möjligt att det var vid denna tid som Kyros erövrade Parthien, Drangiana, Arien, Chorasmien, Baktrien, Sogdiana, Gandhara, Skytien, Sattagydien, Arachosien och Makran. Dareios beskrev i början av sin regeringstid dessa länder som erövrade. miniatyr|stående|Kyros den store tillät hebréerna att återvända från den babyloniska fångenskapen och återuppbygga Jerusalem, vilket har givit honom en hedersplats inom judendomen.
Kyros II var politiskt skicklig och uppträdde som "räddare" från en nation som stod på god fot med mederna som den hade svurit lydnad till. Akemenidernas allmänna politik kan inordnas i en kontinuitet med babyloniernas och assyriernas. Befolkningarna uppmuntrades att förflytta sig och beblanda sig, för att späda ut nationalistiska tendenser. Denna åtgärd siktade mot att pacificera förhållandena mellan folken, och den akemenidiska epoken är känd för sitt relativa lugn i jämförelse med andra perioder i Mellanösterns historia.
Efter erövringen av Babylon tillät Kyros de landsflyktiga judarna att återvända till Jerusalem, och instruerade sina underlydande att underlätta återresan. Han befallde också att Jerusalems tempel skulle återuppbyggas. Kyros erövrade också Transeufratene och underkuvade araberna i Mesopotamien. Cypern gav sig sedan självmant. Däremot vet man praktiskt taget ingenting om vilka relationer riket vid denna tid hade med de andra regionerna i landet Ebir Nāri (Syrien, Fenicien, Palestina).
Efter Kyros erövrade hans son Kambyses II Egypten 525–522 f.Kr. Det handlade om att behålla rikets makt och att utsträcka erövringarna till den enda andra makten som fortfarande räknades i området.Briant, s. 64, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia Efter fälttåget i Egypten återtog Kambyses på sitt ansvar ambitionerna från de faraoner som hade föregått honom. Han underkuvade likaså rikena Libyen, Kyrenaika och Nubien. Under loppet av sin vistelse i Egypten tycks Kambyses ha gripits av vansinne, som drev honom till de handlingar som han, enligt Herodotos, begick vid denna tidpunkt: han massakrerade de förnäma perserna, vanhelgade gamla gravar och hånade statyer i egyptiska tempel.Herodotos I, 30-38, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-25 Anfallet utan förberedelser mot Etiopien och mot Amons oas, som kantades av motgångar, torde också kunna tillskrivas detta vansinne. I motsats till tesen om att Kambyses uppförande mot sitt följe i Egypten enbart berodde på vansinne framförs även hypotesen om ett politiskt intresse. Enligt Briant vidtog Kambyses också hämndåtgärder mot de stora familjer som skulle ha varit motståndare till hans beslut.Briant, s. 109, refererad i Achéménides i franskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-25 Kambyses återkallades till Persien av ett uppror mot sitt styre och lämnade Egypten 522 f.Kr. Han sårades i låret i Syrien och dog av kallbrand efter något som presenterades som en olyckshändelse men som av senare forskning misstänks ha iscensatts av hans släkting och "lansbärare" Dareios.