Småland är ett landskap i södra Sverige som i norr gränsar till Östergötland, i söder till Skåne och Blekinge, i väster till Halland och Västergötland (och har broförbindelse till Öland) och har kust mot Östersjön i öster. Småland är ett skogrikt landskap och tillika ett landskap med många sjöar. De största tätorterna i Småland är Jönköping, Växjö och Kalmar.
Flera viktiga händelser i Sveriges historia har utspelat sig i Småland, däribland Dackefejden (ett bondeuppror mot Gustav Vasa) och grundandet av Kalmarunionen, en union mellan Sverige, Norge och Danmark (1397). Jönköping och trakten däromkring har en stark frikyrklig tradition och brukar därför ibland kallas för ”svenska bibelbältet” eller "Smålands Jerusalem".
Namnet Namnet (1240 Smalandiis) avser de små landen. Namnet användes som en samlingsbeteckning för de många små land som låg mellan Väster- och Östergötland och dåtidens Danmark. Begreppet användes på medeltiden som alternativnamn för Tiohärads lagsaga och senare för en annan lagsaga inrättad 1559, Smålands lagsaga, som omfattade det område i nutida Småland som ej ingick i Tiohärads lagsaga. På 1560-talet togs Smålands landskapsvapen fram.
1634–1639 och 1679–1680 användes namnet i Smålands län, där denna 1634–1639 bara avsåg området för de nutida Jönköpings och Kronobergs län, medan det 1679–1680 avsåg hela Småland. 1687 stabiliserades länsgränserna och då även gränserna för landskapet Småland, som förutom fallen ovan aldrig var eller blev en enhet i administrativt, judiciellt, militärt eller kyrkligt hänseende.Lars-Olof Larsson, Land och län under kristendomens millennium. Ingår i: Landen kring sjöarna, red. Lennart Johansson, Kronobergsboken 1999-2000. Växjö 1999. sid 66–67.
Förhistoria
Landskap Smålands vanligaste fornlämning är stora områden med fossil åkermark, så kallade fornåkrar. De forna åkrarna har många små stenrösen. När marken odlades röjdes sten från åkern. Åkrarna började odlas redan under bronsålder, men blev intensivare under den tidiga järnåldern. I områden med fornåkrar hittas ofta gravar och skålgropsstenar. Vid undersökningar i fornåkrar har man funnit boplatser. I bästa fall finns välbevarade forntida landskap bevarade i de småländska skogarna. I Sverige är detta en vanlig fornlämning, men det är unikt för Europa där nästan inga så välbevarade kulturlandskap från brons- och järnåldern kan hittas.
Stenålder Till de tidigast bebyggda delarna av Småland hör trakterna vid Östersjön. Den äldre stenålderns sista period är i Kalmar län företrädd med jämförelsevis många fynd av en kultur, som trängt fram från söder längs kusten och som i detta län förefaller ha haft sina medelpunkter i Ryssby och Mönsterås socknar.
Även i det inre av södra Småland vid sjöarna Åsnen, Salen och Bolmen och Vidöstern har lämningar påträffats från den äldre stenålderns befolkning. I åarnas dalgångar och särskilt kring Åsnens södra del vid Hönshyltefjorden och utmed Mörrumsån lopp har många stenåldersplatser hittats även från tidig mesolitisk tid. Det samma gäller Bolmen med ett stort antal stenåldersboplatser. Bolmens avlopp låg tidigare vid Reftele och gick till Nissan. Det är i detta område de äldsta boplatserna har hittats vid Bolmen. Bolmens senare avlopp via Bolmån kantas också av boplatser men av lite yngre ålder. På Getterön nära Bolmåns utlopp ur Bolmen har det funnits en stor boplats med gropkeramisk kultur och rika fynd av sydskånsk flinta. Boplatsen är känd sedan 1900-talets början. Oskar Lidén menade att platsen varit en handelsstation för handel med sydskånsk flinta till Smålands invånare. Stenåldersmaterialet i södra Småland har varit uppdelat på så sätt att västra Småland har mest sydskånsk flinta, medan de östra delarna har gett mer fynd av Kristianstadflinta. Mesolitiska bosättningar ligger utmed vattendragen och de utmärks av mikrospån då de är äldre. Längre österut i norra Småland blir kvarts och porfyr vanligare som redskapsmaterial. Vid Dörby har en husgrund från mesolitikum grävts ut.
Småland saknar dösar och gånggrifter men har desto fler monument från hällkistornas period. Av stenkammargravar av den yngsta typen, hällkistan har Kronobergs län Sveriges största koncentration. 600 hällkistor i Småland är åtminstone delvis bevarade, och det tillkommer omkring 200 som bara är kända genom uppgifter. Stenålderskulturen i Småland blev rikare under senare delen av neolitisk tid då den gropkeramiska kulturen spreds efter havskusten och lite senare omformade stridsyxkulturen inlandet med sin mera på boskap inriktade ekonomi. Spridningsvägarna vid utbredningen av hällkistor verkar företrädesvis ha gått utefter Mörrumsån och Helgeån. Detta avspeglar sig här i den koncentration av hällkistor som finns runt Göteryd men också i området runt sjöarna Åsnen, Salen och Helgasjön. Det småländska höglandet i norr befolkades något senare än övriga delar.
Hällkistan fungerade ofta som gravar för mer än en person med återkommande begravningar under en längre tid. Hällkistan i Bastanäs i Linneryd undersöktes år 1908. Kistan omgavs av ett skadat stenröse med en diameter på 16 meter. Kistan innehöll ett människokranium, brända ben, en spjutspets av flinta och en rakkniv av brons alltså gravgods från senneolitikum och bronsålder. Undersökning av en hällkista i Hamneda 1996 gav inga av de gravlagda, men pollenanalytiskafynd visas´de att den döde begravts på våren med en bukett vitsippor.
Bronsåldern Bronsålderns fornminnen är talrika i Småland. I Lagadalen vid Jönköping och Möre i Kalmar län finns gravhögar byggda av jord liknande de sydskandinaviska högarna, medan höglandet i det inre domineras av stora rösen. Rösena ligger oftast i höjdlägen och de finns såväl längs kusten mot Östersjön som i inlandet. Limmerör utanför Ingelstad som är 45 meter i diameter och 4,5 meter högt är Smålands största röse. Det finns en stor koncentration av rösen i Värend men många rösen finns också i Njudung. I Möre ligger rösena på åkermark medan de inlandet oftast ligger på skogsmark ofta i anslutning till områden med fossil åkermark. Få av de stora rösena har undersökts, men vid undersökningar har man hittat rester efter gravbålet och de gravgåvor den döda fått med sig, bronsföremål, keramik, kol och brända ben. I Småland finns knappt 40 hällristningar kända. I trakten av Växjö finns ristningar med hjulbilder och fotsulor. Vid Gamleby finns ristningar med skeppsbilder och en isolerad skeppsristning som hittades vid Lagmanskvarn nära Oskarshamn visade att området med skeppristningar var större än man tidigare antagit. Förutom hällristningar finns skålgropar (=älvkvarnar) i större antal. Ristningarna på hällar i graven vid Sagaholm är en av de större nyfynden efter andra världskriget.
Järnåldern Järnålderns gravfält är talrika men har en ojämn spridning. De är särskilt talrika i Finnveden där det finns stora gravfält med högar från vikingatid. Höggravfält från slutet av järnåldern är typiskt för de västra delarna av Kronobergs län. År 1964 undersöktes tre gravar på gravfältet i Kånna. De innehöll obrända skelettgravar, med kropparna placerade i öst-västlig riktning, alltså ett kristet gravskick. Dessa gravar var sannolikt från slutet av 1000-talet, då kristendomens redan påverkat gravskicket. I Värend är gravfälten koncentrerade till norra delen av området, och gränssocknarna mot förutvarande riksgränsen är ibland helt tomma på gravfält från järnåldern. Gravfälten har många olika gravtyper, högar, rösen, stensättningar, fyllda och ofyllda, treuddar, järnåldersdösar, domarringar, runda, ovala och fyrkantiga stensättningar. Gravfält med bautastenar, och resta stenar i skeppssättningar förekommer också.
På de äldre gravfälten finns oftare runda och kvadratiska stensättningar, domarringar, treuddar och i västra Finnveden järnåldersdösar. Lagans dalgång har under järnåldern varit en av de rikare bygderna i Småland att döma av fynden och de många gravfälten. Värend har inte samma mängd av runda högar men det finns istället flera ovala ofyllda stensättningar. Fornborgar är vanliga främst i norra delen av Kalmar län där 55 av 66 kända borgar ligger. De flesta är från mellersta järnåldern. De förekommer enstaka borgar i södra Småland men i det inre av landet är de mera sällsynta. 135 runstenar med 175 inskrifter är kända från Småland de flesta i inlandet i Jönköpings och Kronobergs län, men färre finns i Kalmar län. Mer än hälften av inskrifterna kommer från Finnveden och Njudung. Runstenarna tillhör sista tiden av järnåldern. I jämförelse med Mälardalens runstenar är de småländska strama och enkla. Det beror på att de tillhör ett äldre skikt av stenar men de har likväl spännande texter.
Vid Ingelstad finns ett stort gravfält med Inglinge hög som kan ha varit en av Värends centrala bosättningar. Finnvedens centrum har man spår efter på Bolmsö medan Kånna högar är Finnvedens största gravfält. Senare viktiga platser som Visingsö Vetlanda och Vimmerby har också stora gravfält. Småland har fynd av vapengravar från tidig järnålder och också fynd av romerska mynt men inte alls lika många som Öland och Gotland.
Redan 500 f.Kr. framställdes järn i det myr- och sjörika Småland. Fynd av romerska varor tyder på en välutvecklad långväga handel.thumb|350px|De olika bygderna i vikingatidens Småland. Röda och svarta punkter anger landskapets runstenar. Röda punkter visar på runstenar med texter om långväga färder.
Medeltidens historia Då Småland består till stor del av skogar, berg och kärr har de olika bygderna i landskapet varit isolerade från varandra och hade sannolikt inte sammanslutit sig i något större landskapsförbund, då namnet Småland uppstod som gemensam geografisk beteckning för bygderna söder om Öster- och Västergötland. Småland har fått sitt namn av de små landskapen Kinda (som senare ingick i Östergötland), Tveta, Vista, Vedbo, Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd, Möre, Värend, Finnveden och Njudung. Möjligen räknades ursprungligen även Öland och enligt vissa historiker Blekinge (som sägs ha varit en del av Värend) till de små landen.
Enligt Sigfridslegenden (från början av 1200-talet) skulle kristendomens första förkunnelse i Småland ha skett genom Sankt Sigfrid, som säges ha döpt Olof Skötkonung, alltså i början av 1000-talet. Det är dock ovisst hur mycket av historisk kärna det finns i legenden. Adam av Bremen nämner inte "finnvedingar" som ett av den svenska folken som konverterat till kristendomen kring cirka 1070, eller att någon annan del av Småland ska ha bekänt sig till kristendomen. I alla händelser verkar Småland ännu vid början av 1100-talet ha varit till stor del hedniskt, att döma av Snorres ord i skildringen av Sigurd Jorsalafarares korståg till Småland 1123, att ”inbyggarna där i landet icke höllo på den kristna tron, ehuru dock några anammat dopet”. Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och täckte då hela området.Senast 1170 bildades Växjö stift som inledningsvis bara omfattade de fem häraderna i Värend.
När Småland införlivades med det svenska riket är inte säkert belagt. Det första omnämnandet att någon del av Småland tillhörde sveakungens välde är köpmannen Wulfstans redogörelse från cirka 880 för områdena kring Östersjön, där han bland annat nämner att Möre hörde till svearna. Adam av Bremen nämner "finnvedingar" som ett svenskt folk kring cirka 1070, i något kontrast till den senare Västgötalagen som skiljer på svenskar och smålänningar. Smålänningarna beskrivs dock som "inom konungariket".