Görvälns slott, eller Görwälns slott, är ett slott och tidigare säteri i Järfälla socken i Järfälla kommun i nordvästra Stockholms län i Uppland.
Allmänt Görvälns slott ligger vid Görväln, en fjärd av Mälaren. Slottet, som totalrenoverades 2008 och är byggnadsminnesskyddat, inrymmer idag hotell- och restaurangverksamhet. Slottet och parken ligger inom Görvälns naturreservat. Hela området där Görvälns slott är beläget är en kulturhistorisk miljö. Ett ståndsmässigt leverne krävde också ett ståndsmässigt boende. Även om hertigparet Elsa Elisabeth Brahe och hertig Adolf Johan inte vistades permanent på Görväln beslöt de att uppföra en helt ny huvudbyggnad med flyglar. Slottets huvudentré är vänd mot sjön, en påminnelse om att vattenvägarna förr var lika betydelsefulla som landsvägarna.
Görvälns slott är inte bara en huvudbyggnad. Unikt för Görväln är byggnadsbeståndet, som är ovanligt komplett för att vara en så stor gård i Stockholms närhet, med både huvudbyggnad, flyglar, ekonomibyggnader och arbetarbostäder. Parken mot sjön kompletterades med exotiska träd under Mauritz Salins ägarskap på 1900-talets början. Idag sköts parken av Järfälla kommuns park- och naturavdelning.Järfälla kommun, Görvälns slott
Görväln omnämns för första gången 1478, då riddare Nils Fadhersson bekräftar att han gjort ett markbyte med ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna. När Gustav Vasa drog in kyrkans mark till staten hamnade också Görväln i kronans ägo.Görvälns slott, Görvälns gård och slott, Ingrid Kennerstedt Bornhall, Järfälla kommun, 2008.
Äldsta tiden Namnet "Görväln" är dokumenterat från 1460-talet, då godset bestod av två gårdar tillhörande Uppsala stift. Den tidigast kände ägaren var Nils Jönsson Oxenstierna, som var född på 1380-talet. Han var rådsherre hos kung Kristoffer av Bayern och efter hans död 1448 riksföreståndare tillsammans med sin bror Bengt Jönsson Oxenstierna. Hans arvingar, de tre barnen, bytte på 1460-talet bort Görväln till ärkestiftet mot andra gods. Detta byte stadfästes först 1478. Genom detta blev de båda gårdarna i Görväln biskopshemman under biskopssätet Almare-Stäkets borg.
Efter reformationen under 1520-talet blev Görväln kronohemman och förblev i kronans ägo till 1571, då Johan III skänkte egendomen till den italienske adelsmannen Antonius de Palma.Görvälns slott – Skulpturpark & Arboretum, broschyr tryckt av Järfälla kommun, 2006 Efter Antonius de Palmas död på 1580-talet ärvde sonen Scipio de Palma Görväln. Scipio de Palma var ryttmästare vid Upplandsfanan och senare överste.
1600-talet
miniatyr|Slottet på 1670-talet i Suecia antiqua et hodierna. miniatyr|Görvälns slott på Gripenhielms Mälarkarta från 1689. miniatyr|Del av karta över Görväln från 1701 av Lars Kietzlingh som visar Görvälns gårdsområde med närmaste omgivning. 1. Huvudbyggnaden (i plan); 2. Flyglarna (i plan) – står antecknat att södra flygeln brunnit ned för någon tid sedan; 3. Ladugård gammal och nedrutten (grundmarkering); 4. Brygghus (ej i plan); 5. Solbacka (i plan) – står antecknad som en gammal byggnad, krog om vintern; 7. Humlegården; 8. Körbärslunden; 9. Fruktträdgård – äpple och päron. Enligt Erik Dahlberghs "Suecia Antiqua et Hodierna" skulle huset ha ett säteritak med svängda fall, av den typ som Jean de la Vallé introducerade på Riddarhuset. Elsa Elisabeth Brahe, änka efter greve Erik Oxenstierna 1656, lär ha påbörjat bygget, men det fullbordades av hennes andra man, pfalzgreven Adolf Johan, Karl X Gustavs bror, "Görvälns egentlige skapare".Gösta Selling, Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten, Bonniers, 1977, sidorna 94–95. .
År 1605 bytte Scipio de Palma bort Görväln till rikskanslern och friherren till Kråkerum, Svante Bielke (Svante Turesson Bielke) (1567–1609). Svante Bielke var också en av Karl IX:s män. Han uppförde nya byggnader på Görväln, för vilka han fått sätesfrihet som adlig sätesgård. Svante Bielke flyttade tillbaka gården till den gamla platsen och lät bygga en säteribyggnad, det var den så kallade "Stora röda byggnaden". Den låg strax nedanför de båda nuvarande flyglarna. Det var troligen ett stenhus, kanske i rött tegel. I huset fanns en sal, sju kammare och en stor förstuga. Köket var i ett annat hus. En mängd andra byggnader fanns också i närheten. Kråkerum, en herrgård i Mönsterås socken i Småland, var släktgods för en av grenarna i den gamla svenska adelsätten Bielke (friherrliga grenen nr 6). 1608 hade Svante Bielke blivit friherre, han fick friherrlig värdighet, till Kråkerum och det var sedan Svantes son Sten Svantesson Bielke (1598–1638), död 1638 som blev den siste medlemmen av ätten Bielke som innehade Kråkerums egendom. Sten Bielke var riks riksråd, legat och generalguvernör i Pommern.
I inventarier från 1650-talet finns en detaljerad redogörelse för denna äldre säteribebyggelse. Svante Bielkes vapen har tidigare hängt i Järfälla kyrka. Bielkes och Leijonhuvuds vapensköldar sattes upp i Järfälla kyrka efter deras död, men är numera försvunna. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns en teckning av Järfälla kyrka från söder av Johan Hadorphs från 1682 med tre vapen under. Två av vapnen hörde till släkterna Svante Bielke och hans hustru Elisabeth Leijonhufvud, men det tredje som saknar text kan möjligen hört till släkten Bååts. Teckningen finns med i andra volymen av Hadorphs verk "Afritningar af Kyrkor och Kyrko-vapen i Upland". Tuschteckningen är utförd i maj 1682 av Johan Leitz, ritare vid Antikvitetskollegiet. Original i Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning, signum Fl3b, Johan Hadorphs resor; Afritningar af kyrkor och kyrkovapen i Upland 1676–1685.
Elsa Elisabeth Brahe Under Bielkes tid låg huvudbyggnaden längre ner på sluttningen än idag. Godset blev sätesgård och Svante Bielkes son, riksrådet och diplomaten Sten Svantesson Bielke ärvde gården. Han blev kammarherre och generalguvernör i Pommern i Tyskland och riksråd. Svante Bielke ansågs som en av Sveriges skickligaste diplomater, och avled ogift 1638. Görväln ärvdes då av hans syster Anna Margareta Bielke och därefter, 1643, ärvdes slottet av hennes dotter Elsa Elisabeth Brahe (Elsa Elisabeth Nilsdotter Brahe) (1632–1689). Hon var brorsdotter till Karl X Gustav av Sverige och kusin till Karl XI. Hon var gift två gånger. Först, 1648, var hon gift med Axel Oxenstiernas son, rikskanslern Erik Axelsson Oxenstierna (1624–1656), greve av Södermöre. Det var Erik Axelsson Oxenstierna som fattade beslutet att bygga en ny huvudbyggnad. Det gällde att se till att gården blev ståndsmässigt bebyggd. Reduktionen kom allt närmare. Han kände Jean de la Vallée, riddarhusets arkitekt. Görvälns slott ritades troligen av honom, men Nicodemus Tessin den äldre finns också nämnd i sammanhanget. Erik Axelsson Oxenstierna avled 1656. Elsa Elisabeth Brahe blev då änka vid 25 års ålder med fem minderåriga barn. Därefter gifte Elsa Elisabeth Brahe om sig 1661 med pfalzgreven och riksmarskalken, hertig Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken i hans andra gifte. Han var svensk hertig av Stegeborg.
Hertig Adolf Johan var bror till Karl X Gustav. Adolf Johan ville utnyttja Elsa Elisabets kontakter. Under äktenskapets första år hölls därför ett frenetiskt sällskapsliv hos hertigparet. Försöken lyckades emellertid inte. Han lyckades inte få någon medlem av adeln att acceptera uppdraget som förmyndare för sina fem styvbarn, och hans hov på Stegeborg undveks alltmer. Vid hovet blev Elsa Elisabet inblandad i en rangstrid med sin svägerska, Maria Eufrosyne av Pfalz. Byggplanerna vid Görväln fortsskred och det beslöts att huset skulle uppföras i gotlandssten, ett då ganska ovanligt material.
Den 13 augusti 1659 slöt Elsa Elisabeth Brahe kontrakt med riksrådet och riksjägmästaren Axel Sparre. Han åtog sig att uppföra "ett Steenhuss af Gottlandz Steen, huggen" för 400 daler silvermynt. Senare avdras 560 daler silvermynt från denna summa "för det som steenen ähr illa fahren", som det står i dokumenten. Den egentliga byggmästaren är Johan Peter Kirstenius, kan man förmoda, och man vet att själva bygget leddes av stenhuggarmästaren Hinrich Delkou och murmästaren Håkan Persson. Ritningarna till slottsbygget har, som ovan nämnts, tillskrivits den kände arkitekten Jean de la Vallé. Det är således under Elsa Elisabeth Brahes tid som huvudbyggnaden uppfördes åren 1659–1661 under ledning av hovingenjören Johan Peter Kirstenius, förmodligen med Jean de la Vallée som arkitekt. Adolf Johan avskedade byggherren och arbetet kom att ligga nere i 15 år. Man bodde fortfarande i Sten Bielkes hus under tiden eftersom det nya huset bara var ett tomt skal och dessutom saknade tak. Av förmyndarregeringen för brorsonen Karl XI blev Adolf Johan ganska snart utmanövrerad. Efter en massa kontroverser med riksdagen och förmyndarregeringen flyttade han och hustrun besvikna till Stegeborgs slott i Östergötland. Således pågick arbetena på Görväln mellan 1659 och 1661. Byggnaden blev dock inte helt klar förrän vid 1670-talets mitt.
Från denna tid finns slottet avbildat i Erik Dahlberghs kända bildverk över svenska slott "Sverige i forntid och nutid", Suecia antiqua et hodierna, från 1660-talet. Avbildningen Görvälns slott i kopparstick är utförd av den franske arkitekten Jean Marot. Huvudbyggnaden är från början i två våningar och byggt av tegel. Utvändigt är fasaderna klädda med sandstenskvadrar som nu. Kvadersten är fyrkantigt tillhuggen byggnadssten. Kvadrar används som byggblock i murverk, på ungefär samma sätt som murtegel. Vanligen är dock kvadrar betydligt större än tegelsten. I bildverket till Jean Marots kopparstick fanns följande text att läsa: "Stora stenhuset, två våningar af teljsten, 2 flyglar af sten, den södra för en tid sedan af vådeld förbränd. – Ladugården mestadels nedrutten. Ett nytt brygghus med inmurad kopparpanna. – En humlegård utaf 380 hålor. – En körsbärslund af gamla och gemena träd. – En trädgård sydvest från boningshuset av äple- och päronträd, som trädgårdsmäster Lars Johansson för årl. arrende af 170 dlr kpmt innehar. – Åkerjord 47 tunnland 31 kappland. Ängar gåfvo 98 lass hö. (Görvälnskartan från 1701)."Görvälns gård, Erik Dahlbergh.
En annan avbildning av slottet på 1600-talet finns på Gripenhielms Mälarkarta från 1689. Det är en teckning i färg från 1688, alltså efter det att byggnaderna blivit färdigställda. Denna gouache som är ca 10 × 6 cm ingår tillsammans med mera betydelsefulla herrgårdar och städer som en informativ inramning till den stora likaledes handgjorda kartan. Flygelbyggnaderna känns igen från Sueciaverket, men huvudbyggnaden har här ett högt ordinärt valmtak som står i kontrast till flyglarnas låga italienska tak. Det riddarhusinspirerade taket i två fall var som situationen skulle utvecklas för ägarfamiljen alldeles för dyrbart att realisera. I förgrunden syns Simonsberget och Görvälnsviken.
I början av 1660-talet vistades greve Adolf Johan och hans maka Elsa Elisabeth på Görväln under sommartid. Ett brev, som är daterat på Görväln 1662 är av Adolf Johans hand. Paret bodde permanent på Stegeborgs slott i Östergötland och de båda avled 1689. Elsa Brahe dog i februari 1689 och Adolf Johan i oktober samma år.
I äktenskapet mellan Elsa Elisabeth Brahe och hertig Adolf Johan föddes det sammanlagt nio barn, varav fyra uppnådde vuxen ålder. Det var Adolf Johans barn, som ärvde Görväln. De fyra barnen som ärvde var Katarina av Pfalz-Zweibrücken (1661–1720), Maria Elisabet (1663–1748), född 1663, Adolf Johan den yngre (1666–1701), född 1666 och Gustav Samuel Leopold (1670-1731), född 1670. Ekonomin var så hopplös, att barnen måste begära urarava konkurs. Stegeborg indrogs till kronan. Görväln kunde däremot behållas, eftersom det varit Elsa Brahes enskilda egendom. Hennes barn med Erik Oxenstierna hade förut lösts ut, så det var Adolf Johans barn, som ärvde Görväln.