Skanderna (; ) eller Skandinaviska fjällkedjan (), även bara fjällkedjan, är en bergskedja i Skandinavien och nordvästligaste Finland (Enontekis kommun). Ett annat namn är Kölen (, ) som avser den långa fjällrygg som på vissa breddgrader utgör gräns mellan Sverige och Norge och som utgör vattendelare mellan Östersjöns och Atlantens avrinningsområden. Geologiskt förekommer Skandinaviska Kaledoniderna efter den bergskedja som utgör berggrunden, Kaledoniderna, som även utgör Skottland och Irland.
I vardagligt tal används oftast inte något av namnen utan man använder ordet ”fjällen” för att beskriva den svenska delen av bergskedjan. I Norge gjordes 2013 ett försök att i marknadsföring benämna den norska delen Nordryggen.
Berggrunden i Skanderna är starkt påverkad av de skollor som uppkom när bergskedjan Kaledoniderna bildades för 510–400 miljoner år sedan, men denna bergskedja har topografiskt sedan länge eroderats bort. Den nuvarande topografin i Skanderna har uppkommit genom upphöjning av berggrunden under de senaste 40 miljoner åren kombinerat med erosion under kvartära nedisningar.Bergskedjor och bergskedjebildning Naturhistoriska riksmuseet
Plinius den äldre (23–79 e.Kr.) benämner bergskedjan som Seveberget ().
Etymologi Skandinaviska fjällkedjan och Skanderna Begreppet den skandinaviska fjällkedjan har använts i svenska skolans kartböcker sedan före andra världskriget, medan Skanderna ursprungligen är myntat som en kortform av den svenske geografen Erik Ljungner 1944.
År 1948 slog Ljungner fast att fjällkedjans namn är Den skandinaviska fjällkedjan, med Skanderna som kortform på svenska, Scandes på engelska och Die Skanden på tyska. Kortformen Skanderna har sedan dess även etablerats som självständig form och har även använts i kartböcker på andra nationalspråk i Europa.
Kölen Kölen () är ett av de äldsta namnen för fjällkedjan och är bestämd singular av köl, ett äldre ord för ”fjällkedja, bergsrygg och ås” med mera, särskilt bygdeskiljande sådan, vilket i grunden är densamma ord som köl på en båt. Olof Rudbeck den äldre skrev i Atlantica 1689:”Kylen kallas alle långe berg och högar hoos osz, men serdeles dhen stora Fiälen som skillier Swerige från Norge.””Kölen kallas alla långa berg och höjder hos oss, men särdeles den stora Fjällen som skiljer Sverige från Norge.”
Erik Ljungner diskuterade 1948 om Kölen som ett alternativt namn till Skanderna för fjällkedjan genom Skandinavien. Hans argument mot detta namn var att begreppet köl användes på många ställen i Norge och Sverige även långt från gränstrakterna och inte bara för terrängformer som liknar en båtköl utan även för stora flacka kärrsträckor som på samma sätt som fjällkedjan bildar skiljelinjer mellan boplatser.
Fjällen
Den skandinaviska fjällkedjan, eller kanske snarare den skandinaviska fjällvärlden, kallas vardagligen ofta enkelt för ”fjällen” på svenska, bestämd plural av ”fjäll”, och används både inom turism och nyheter. Begreppet förekommer grammatiskt tvetydigt i förhållandet om det avser pluralis eller ett kollektivt singularis, då det är inte ovanligt att det talas om ”den svenska fjällen”, jämfört med ”det svenska fjället” eller ”de svenska fjällen”, där även versalisering stundom förekommer: Fjällen.
Brukat är gammalt. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) skrev följande 1924 i uppslaget för fjäll: ... ”i bestämd plural (fjällen) särskilt om de nordskandinaviska fjällen, förr stundom närmande sig betydelsen av ett egennamn, liktydigt med Kölen”.
Geografi Skanderna är en av de längsta bergskedjorna i Europa, med en utsträckning av 170 mil från sydväst längs hela den västra sidan av den Skandinaviska halvön, från den norska Skagerrak-kusten i söder till Nordkap i norr. Den har en största bredd av 30 mil. Bergskedjan utgör den ungefärliga gränsen mellan Norge och Sverige sedan erövringar och gränsrevisioner på 1600-talet. I norr bildar bergen gräns även mellan Finland och Norge.
Skanderna täcker huvuddelen av Norge, den nordvästra delen av Sverige och i öster ett litet hörn av det nordligaste Finland. Bergskedjan har två höghöjdsområden, en i södra Norge runt Jotunheimen där Galdhöpiggen ( m ö.h.) återfinns som den högsta punkten i den norska fjällkedjan och en annan i norra Sverige, med Kebnekaise ( m ö.h.) som är Sveriges högsta punkt. Även Finlands högsta punkt ( m ö.h.) ligger i denna bergskedja, på Haldefjäll.
miniatyr|På östra sidan vattendelaren förekommer utlöpare med hög lokal höjdrelief ofta långt utanför fjällområdena. Ett exempel på det är Lybergsgnupen i Dalarna. I väster slutar bergen i Norska havet och Nordsjön och bildar de norska fjordarna, som ger upphov till en veckad och bergig kustlinje där terrängen ofta faller 1 000–1 500 meter ned till havet. Den östra sidan av fjällkedjan är inte alltid tydligt avgränsad. Bergen tornar upp sig över böljande platåer och har vanligen jämförelsevis lägre lokal relief. Även på avstånd framstår massiven ofta som enskilda snarare än del av en sammanhängande kedja. Detta är sannolikt också en av anledningarna till att bergen ofta refererats till som enskilda massiv, snarare än en sammanhängande bergskedja. Österut övergår fjällregionen gradvis i bergkullterräng och bergkullslätt, där berg med tydlig relief över landskapet fortsatt förekommer långt ut från vattendelaren i bergskedjan.
Klimat Klimatet i bergskedjan varierar beroende på latitud, höjd över havet och lokal påverkan från kontinentala luftmassor i öst och maritima luftmassor i väst. På den västra sidan råder kustklimat, med mycket nederbörd och mycket milda temperaturer vintertid för dessa breddgrader. På sommaren har havet i stället en avkylande effekt. Den östra sidan är mer kontinental med lägre nederbörd, varmare somrar och betydligt kallare vintrar.
Närheten till havet och det maritima klimatet i väst innebär stora snömängder vintertid, och sommartid råder förhållandevis kyliga temperaturer med mindre snösmältning jämfört med längre österut. En konsekvens av detta är att nivån där jämvikt råder mellan ackumulation och avsmältning för glaciärer sjunker i västlig riktning. Exempelvis sjunker jämviktslinjen från 2 100 meter över havet vid Jotunheimen i öster till 1 500 meter över havet i väster vid Jostefonn. Detta gör att ett större antal glaciärer återfinns på den västra sidan. Av dessa är Jostedalsbreen störst, vilken även utgör den största glaciären på det europeiska fastlandet.
miniatyr|Bergsmassivet Akka i Stora Sjöfallets nationalpark. miniatyr|Topografisk karta över massiven kring Jotunheimen. Kontinuerlig alpin permafrost kan förväntas ovan altituder angivna av de röda linjerna, vilka motsvarar isotermen för -3.5°C i årsmedeltemperatur. Blåa linjer anger altituder där jämvikt råder för avsmältning och ackumulering av glaciärer. Längre österut möjliggör kalla vintrar och sjunkande årsmedeltemperatur ökad förekomst av permafrost i de mer höglänta delarna av bergskedjan. Den lägre gränsen för sporadisk permafrost sjunker från omkring 1 700 meter över havet i Västra Norge till omkring 1 500 meter över havet nära gränsen till Sverige i södra delarna av Skanderna. I norr sjunker gränsen i stället från omkring 1 600 meter över havet vid kusten till omkring 1 100 meter över havet i området kring Kebnekaise. Jämviktslinjen för glaciärer och gränsen för permafrostens förekomst visar med andra ord motsatta trender geografiskt.
I väst kan den genomsnittliga årliga nederbörden lokalt uppgå till över 4 000 millimeter, exempelvis har Gullfjellet 4 067 millimeter. Detta kan jämföras med att vissa djupa dalar i regnskugga får under 500 mm, exempelvis har Skjåk i snitt mindre än 300 millimeter uppmätt nederbörd årligen.
De varmaste delarna av bergskedjan återfinns i låglänta områden nära kusten vintertid, de milda förhållandena resulterar här bland annat i att medeltemperaturen under årets kallaste månad ligger över 0 grader ända upp till Lofoten. Sommartid är klimatet varmast i sydöst nedanför trädgränsen. Områdena kring Sonfjället har för regionen extremt högt belägen trädgräns tack vare kontinentalt klimat och förhållandevis höga temperaturer sommartid.
Vintertid är det i regel kallast i nordöst, särskilt i vindskyddade dalgångar där temperaturinversion får verka ostört. Exempel på detta inkluderar Nikkaluokta, beläget i en dalgång i närheten av Kebnekaise där medeltemperaturen för januari månad under referensperioden 1960–1990 var så låg som –17,8 ˚C. I dessa områden är det inte ovanligt att temperaturen sjunker till –40 ˚C, och temperaturer under -50˚C har observerats. Sett till kallaste temperaturerna sommartid samt över året som helhet är det i regel kallast på kalfjället ovanför trädgränsen, där temperaturen i genomsnitt vanligen understiger 10 ˚C under årets varmaste månader. På de högsta fjälltopparna över 2 000 meter över havet är medeltemperaturen i regel endast ett par plusgrader under den varmaste månaden och årsmedeltemperaturen så låg som omkring –7 ˚C. Detta utgör förhållanden som förknippas med kontinuerlig permafrost i marken ned till ett betydande djup.
Variationerna i temperatur och nederbörd påverkar också vegetationen starkt, vilket ger rika fuktiga skogar med lövträd och barrträd på sydsluttningarna som kontrasterar med den ofta artfattigare tajgan på de östra sidan. Den alpina tundran karaktäriseras av vårtbjörk på den subalpina nivån. Denna miljö är bergskedjans bäst bevarade, med ett stort antal nationalparker och naturreservat.
Klimat för Kvamskogen 1990–2020 (455 m ö.h.), platå i sydvästra Norge
Klimat för Fannaråki 1932–2014 (2 063 m ö.h.), fjälltopp i Jotunheimen
Klimat för Tännäs 1991–2020 (723 m ö.h.), fjällby i Härjedalen
Klimat för Kvikkjokk-Årrenjarka automatstation 1991–2020 (315 m ö.h.), fjällby nära Sarek
Historia Skanderna ingår i de urgamla Kaledoniderna, som formades för 400 miljoner år sedan, genom en kollision mellan dåvarande kontinenterna Laurentia (nuvarande Nordamerika) och Baltika (nuvarande Skandinavien). Denna bergskedja hade en höjd som sannolikt var jämförbar med nuvarande Himalayas, men blev nästan helt utjämnad av erosionen under de årmiljoner som följde efter att den bildats. Den nuvarande topografin uppkom mycket närmare nutiden, genom en tektonisk upplyftning av alla kontinentalsocklarna i norra Atlanten under Paleogen och Neogen (det vill säga för 60 miljoner år sedan). Denna upplyfta peneplan blev åter igen eroderad av glaciärerna under Kvartär (den nuvarande geologiska eran). Erosionen var särskilt verksam på den västra sidan av bergskedjan och formade där djupa glaciärdalar. Många av dessa når ned till den nuvarande havsnivån och utgör de välkända norska fjordarna.
Geologi miniatyr|Helags är det högsta svenska fjället söder om polcirkeln. Kaledoniderna är bland de äldsta bergskedjorna i världen. De bildades troligen för 430–450 miljoner år sedan, och topografin vittrades därefter till största del ned med tiden. Främsta bergart är urbergsarter som gnejs och granit. På flera platser i västra fjällen består berggrunden även av näringsrik vittrad kalksten samt svårvittrad hårdskiffer. I Jämtland och Lappland finns Sveriges längsta karstgrottor som bildats genom att kalkberg vittrat sönder.
Geomorfologi miniatyr|Dalen ned mot Gudvangen. Den norska sidan har en lokalt mycket uttalad relief. miniatyr|stående|Karta med bergskedjan topografi gestaltad och de högsta topparna angivna.