Deltagarekonomi eller Participatory economics på engelska, ofta förkortat parecon, är ett ekonomiskt system som har föreslagits av aktivisten och politiske teoretikern Michael Albert och den radikale nationalekonomen Robin Hahnel. Modellen använder sig av deltagande beslutsfattande som en ekonomisk mekanism för att vägleda produktion, konsumtion och resursallokering i ett givet samhälle. Det har beskrivits som ”en anarkistisk ekonomisk vision”,Albert, Michael Parecon: Life After Capitalism Chapter 19 Individuals / Society och föreslås som ett alternativ både till samtida kapitalistiska marknadsekonomier och centralplanerad statssocialism och kan anses vara en form av socialism eftersom gemensamt ägande av produktionsmedlen är en del av modellen. De grundläggande värderingar som deltagarekonomi söker att implementera är rättvisa, solidaritet, mångfald, självförvaltning och effektivitet. (Effektivitet betyder att uppnå mål utan att misshushålla med resurser.) Detta skall uppnås främst genom följande principer och institutioner:
arbetsplats- och konsumentråd vars beslutsfattande grundas på självförvaltning, balanserade arbetskomplex, ersättning utifrån ansträngning och uppoffring, och deltagarplanering
Albert och Hahnel understryker att parecon endast avser att ta sig an en alternativ ekonomisk teori och måste kompletteras med lika viktiga alternativa visioner för politik, kultur och släktskap/genus.
Principer för beslutsfattande
Ett av parecons mest framträdande principer är att alla personer skall ha inflytande över beslut i proportion till den grad som de påverkas. Denna princip för beslutsfattande brukar benämnas självförvaltning. I deltagarekonomi utgör detta en ersättning för det konventionella ekonomiska begreppet ekonomisk frihet, vars vaghet har inneburit att det missbrukas av kapitalistiska ideologer, enligt Albert och Hahnel.
Arbete i en Deltagarekonomi
Ett demokratiskt arbetsliv
Arbetare i en Deltagarekonomi fattar beslut på arbetsplatsen i enlighet med ovan nämnda princip för beslutsfattande, där arbetare har inflytande i proportion till den utsträckning som de påverkas av ett beslut. Arbetsplatsbeslut kan fattas med majoritetsbeslut, där det krävs 50 % majoritet. Ibland kan det finnas behov av en högre procentandel, såsom till exempel 2/3 majoritet, eller 80 %, eller till och med konsensus. Exempelvis, ett beslut om en uppgradering av en produktionsanläggning som skulle ta mycket tid och ansträngning i anspråk av alla arbetare kanske kräver en större majoritet än 50 % eftersom arbetare potentiellt skulle påverkas negativt av beslutet. Ett annat exempel är beslut som innebär fördelar men som är riskfyllda, som till exempel att resa en bjälke vid ett brobygge vilket kan försätta arbetare i fara men som innebär att bron kan byggas snabbare. Ett sådant beslut kan tyckas kräva konsensus bland de berörda arbetarna så att varje arbetare har vetorätt med hänvisning till faran. Enskilda arbetares personliga beslut, som till exempel att sätta upp fotografier på deras skrivbord kräver naturligtvis ingen omröstning alls eftersom det bara påverkar en individ.
Balanserade arbetskomplex
Vissa arbetsuppgifter och anställningar är mer komfortabla än andra, och vissa arbetsuppgifter och anställningar uppfattas som mer maktbefrämjande än andra. I syfte att uppnå en rättvis arbetsdelning föreslås därför att varje individ utför en uppsättning arbetsuppgifter vilka sammantaget ger en genomsnittlig nivå vad gäller komfort och maktbefrämjande. De huvudsakliga målen är att lösa upp ekonomiska hierarkier, att skapa en enda klass av arbetare, och att ge alla samma förutsättningar att bidra till arbetsplatsens utveckling. Hahnel och Albert menar att utan balanserade arbetskomplex kommer de med maktbefrämjande arbetsuppgifter, såsom bokföring eller arbetsledning, vara kapabla att formulera planer och strategier medan övriga, såsom till exempel vaktmästare inte kommer att utveckla dessa förmågor och inte heller utbildas för detta. Utan balanserade arbetskomplex skulle de arbetare utan maktbefrämjande arbetsuppgifter med största sannolikhet hamna i en situation där de bara ratificerar förslag från andra ”auktoriserade” arbetare, och de skulle ha liten anledning att närvara vid möten. Michael Albert and Robin Hahnel , "Looking Forward" p. 18-21
Ett exempel på ett balanserat arbetskomplex skulle kunna vara en anställd på ett bokförlag vars uppsättning av uppgifter inkluderar redigering av böcker (maktbefrämjande), städning (ej maktbefrämjande) och andra uppgifter såsom leverera böcker med truck (någonstans mittemellan). Tidshorisonten under vilken arbetsuppgifter ska balansera kan variera, i vissa fall utförs olika uppgifter under en arbetsvecka, i andra fall kanske en typ av uppgift utförs under flera månader, till exempel arbete på en oljerigg, varefter andra mer maktbefrämjande arbetsuppgifter utförs under flera månader. Ett grovt numeriskt värderingssystem behöver utvecklas vilket graderar varje typ av arbetsuppgift i ekonomin utifrån dess uppskattade grad av maktbefrämjande.
Kompensation för ansträngning och uppoffring
Albert och Hahnel menar att det är orättvist och ineffektivt att kompensera människor på grund av deras arv, egendom, eller deras medfödda intelligens. Därför är en grundläggande princip i en deltagarekonomi att ersätta ansträngning och uppoffring.Albert, Michael Parecon: Life After Capitalism Part II, Chapter 7: Remuneration p. 112-117 Till exempel skulle arbete inom gruvdrift – vilket är både farligt och obekvämt – betalas bättre per tidsenhet än kontorsarbete och på detta sätt tillåta gruvarbetaren att arbeta färre timmar för samma ersättning, och bördan av farliga och mödosamma arbeten att delas av befolkningen.
Utöver detta skulle en deltagarekonomi ge ett visst utrymme för undantag från ”kompensation för ansträngning” principen. Människor med handikapp, barn, gamla, skröpliga och arbetare som befinner sig i en befogad övergångssituation kan ersättas utifrån behov. Varje kapabel vuxen är dock skyldig att utföra en viss mängd arbete till nytta för samhället som ett krav för att erhålla ersättning, om än i ett sammanhang där samhället tillhandahåller fri sjukvård, utbildning, arbetsträning och där det finns frihet att välja mellan flera olika demokratiskt strukturerade arbetsplatser med anställningar som är balanserade med avseende på önskvärdhet och maktbefrämjande.
Utgångspunkten för alla arbetares inkomst i en deltagarekonomi är att alla ska ha tillgång till en lika stor andel av samhällets totala produktion. Från denna utgångspunkt kan den personliga inkomsten som ska täcka privata utgifter och rätt till konsumtion av kollektiva varor, förväntas skilja sig åt i en begränsad utsträckning till följd av de val som enskilda arbetare gör med avseende på balansen mellan arbete och ledighet, och till följd av olika nivåer av fara och ansträngning i de olika anställningarna som beslutas av de närmaste arbetskamraterna.
Allokering i en Deltagarekonomi
Konsument- och arbetsplatsråd
Albert och Hahnel föreslår skapandet och organiseringen av konsument- och producentråd i syfte att implementera den ovan beskrivna principen för beslutsfattande, dvs. självförvaltning. Många individer kommer att delta i båda typer av råd. Konsumentråd fungerar som organ för beslutsfattande avseende konsumtionsplanering, och producentråd – som är sammanslagningar av flera arbetsplatsråd – fungerar som organ för beslutsfattande för produktionsplanering.
Geografiskt kommer förmodligen konsumentråden att organiseras inom samma grannskapsråd, distriktsråd, stads- eller regionalråd och landsråd som används vid politiskt beslutsfattande genom parpolity – parecons politiska motpart. Beslut kommer att fattas genom antingen konsensus, majoritetsbeslut eller genom andra metoder som är kompatibla med självförvaltningsprincipen. Den mest passande metoden beslutas av varje enskilt råd.
Lokala beslut såsom till exempel byggandet av en lekplats kan tas i distrikts- eller stadskonsumentråd bestående av roterande delegater, förmodligen i samspel med både stads- och landsomfattande produktionsråd. Beslut som berör ett helt land, såsom till exempel byggandet av ett höghastighets masstransportsystem skulle komma att diskuteras i det landsomfattande konsumentrådet, förmodligen i samspel med den stads producentråd där det aktuella materialet produceras, eller landsomfattande eller internationella producentråd.
Producentråden kommer sannolikt korrespondera med arbetsplatsråd och med grupperingar av liknade arbetsplatser på successivt större geografiska och branschspecifika nivåer.
Understödsnämnder
Understödsnämnder För Iterationer (UFI:s) fungerar som samordningscentraler för konsument- och producentråd och är den mekanism med vars hjälp den ekonomiska allokeringen mejslas fram, beslutas och implementeras.
Understödsnämnder tillkännager i ett första läge en uppsättning indikativa priser som arbetare och konsumenter använder sig av, både individuellt och genom råd på olika nivåer, för att upprätta produktions- och konsumtionsförslag. Förslag kan principiellt upprättas både individuellt och kollektivt, i råd på olika nivåer. När alla förslag har avlämnats i den aktuella planeringsrundan så aggregerar UFI:s dessa med avseende på olika kategorier av varor och tjänster – såväl insatsvaror till produktionsprocesser som konsumentvaror – för att fastställa om jämvikt mellan utbud och efterfrågan råder. Om utbud och efterfrågan inte är i jämvikt för varje vara och tjänst, reviderar UFI uppsättningen av indikativa priser. Processen upprepas i återkommande planeringsrundor till dess att en konsekvent uppsättning produktions- och konsumtionsplaner nås.
I fall av oförutsedda händelser mellan två planeringsprocedurer ansvarar UFI:s för att justera priser och produktionskvoter utifrån fastställda riktlinjer.
Deltagarplanering
Deltagarplaneringsproceduren är en årligen återkommande händelse där invånarna samverkar för att besluta vilka och hur många varor som ska produceras. Vid starten för ett års planeringsprocedur gäller de priser för varor och tjänster som beslutades i den föregående planeringsproceduren, med eventuella justeringar av understödsnämnder till följd av oförutsedda omständigheter som har påverkat produktionskvoterna under det gångna året. Efter det att en deltagarplaneringsprocedur är avslutad uppdateras alla priser till nya basvärden som eventuellt kommer att justeras ytterligare av nämnderna allteftersom oförutsedda händelser inträffar.
Dessa priser representerar de uppskattade marginalvärdena för samhällets alternativkostnader för alla varor och tjänster. Under planeringsproceduren ska priserna inte bara spegla förslagens totala utbud och efterfrågan utan även sociala och ekologiska kostnader för att producera en vara. Exempelvis åläggs en vara vars tillverkning medför luftföroreningar automatiskt en kostnad för detta till följd av planeringsproceduren, vilket motverkar överkonsumtion.
Medborgarna svarar på understödsnämndernas nya prisuppskattningar genom att utifrån dessa uppskattningar justera sina personliga konsumtionsförslag, och genom att delta i formuleringen av kollektiva konsumtionsförslag i deras grannskap, distrikt, kommun, provins och nation. Ett personligt konsumtionsförslag är en prognos upprättad av varje medborgare över de varor och tjänster som hon/han planerar att konsumera under det kommande året. Olika statistiska hjälpmedel kan underlätta detta arbete. Kollektiva konsumtionsförslag skapas av medborgare som upprättar förslag för ett vidare geografiskt område (till exempel fritids på kommunnivå eller ett nytt kraftverk på provinsnivå) och föreläggs en understödsnämnd. Olika understödsnämnder har till uppgift att var behjälpliga när de olika deltagarna i planeringsprocessen upprättar sina förslag så att de utformas på ett hanterbart sätt.