miniatyr|300px|stående|Frontespis för Thomas Hobbes Leviathan, tecknad av Abraham Bosse. I boken målas bilden upp av naturtillståndet, ett tillstånd som mänskligheten skulle vara i om det inte fanns någon stat. Stat (av lat. status, ställning, fast ordning) (äldre benämning på den svenska staten: kronan) är en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett land eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område.
Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning. När personer tar rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, betraktas detta som statsförfall.
I internationell rätt brukar andra staters erkännande av en stats oberoende betraktas som nyckeln till suveränitet. Eftersom en stat har flera åtaganden som måste förvaltas och finansieras, har stater bland annat beskattningsrätt, och fungerar som arbetsgivare (Offentlig sektor).
Ordets etymologi och begreppets avgränsning Ordet stat har sina etymologiska rötter i lat. status. Ordet är samnordiskt och är i de moderna nordiska språken inlånat via medeltidslatin och medeltidshögtyska. Det fornsvenska ordet ståt är resultat av ett tidigare inlån av samma latinska grundord, men har till skillnad från stat deltagit i den ljudlagsenliga utvecklingen av a > å i yngre fornsvenska.
Näraliggande begrepp är rike och land enligt SAOB. Även entitet, delstat, förbundsstat, departement samt imperium, federation och union är relevanta, jämförbara begrepp strax under respektive över det typiska statsbegreppet.
Termen avser normalt en sammanslutning av människor under en gemensam rättsordning, men kan också syfta på de centrala offentliga maktinstitutionerna eller myndigheterna som helhet. I äldre tid användes i Sverige samlingsbeteckningen statsverket för statens samlade myndighetsverksamhet. Med stat kan även avses en högsta instans i den offentliga förvaltningen, som i "Kungliga hovstaterna", vilket betecknar statschefens administrativa enheter i vissa parlamentariska monarkier.
Montevideokonventionen Ett av kriterierna som vanligtvis citeras vid statsanspråk, på grund av svårigheter att få ett internationellt erkännande, är Montevideokonventionen. Denna konvention signerades den 26 december 1933 av USA, Honduras, El Salvador, Dominikanska republiken, Haiti, Argentina, Venezuela, Uruguay, Paraguay, Mexiko, Panama, Bolivia, Guatemala, Brasilien, Ecuador, Nicaragua, Colombia, Chile, Peru och Kuba, men antogs aldrig över lag internationellt. Montevideokonventionen har fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning ett definierat territorium en regering kapacitet att ingå relationer med andra stater Dessa kriterier är en formulering av redan tidigare tillämpad internationell praxis.Harris, D.J. (red) Cases and Materials on International Law, 6e uppl., Sweet and Maxwell, London 2004, sid. 99. Konventionen upptogs av Nationernas Förbund i League of Nations Treaty Series, vol. 165, sid. 20-43. På grund av att dessa kriterier är relativt enkla att uppnå, har inte Montevideokonventionen accepterats av världssamfundet som allmängiltig definition och de flesta länder använder istället den konstruktivistiska teorin om statsstatus som fixpunkt.
Statsbegreppets framväxt Forntiden och antiken
De äldsta källorna till statsbegreppet framhåller tydligt en teokratisk statslära, att makten vilade på ett gudomligt ursprung. Detta var fallet i Babylonien, forntidens Egypten och Gamla testamentets Israel. I Egypten tog teokratismen sig uttryck i att kungen ansågs vara ättling till gudarna, och i de båda andra fallen att kungen fått sin makt av en gud. Genom kristendomen spreds den judiska teokratiska uppfattningen från Orienten till övriga delar av världen. Ett vittne om ett sådant arv är kröningen. Som en konsekvens ansågs också lagen vara av gudomligt ursprung, varmed varje rättssats uppfattades som en gudomlig befallning.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, andra uppl., Lund 1985, s. 9
Begreppet "stat" härrör från antiken och stadsstaterna i Medelhavsländerna. Framför allt genom Platons och Aristoteles respektive verk har synen på staten och dess ändamål bevarats från denna tid; i anslutning till de politiska teorierna växte också staterna fram i en ömsesidig påverkan, om än denna utveckling kan kompliceras med ideologiska resonemang.Liedman, s.8 Kännetecknande för den grekiska statsuppfattningen var att betrakta staten som en naturlig ordning.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, andra uppl., Lund 1985, s. 10
Aristoteles börjar sin Politiken med en definition av staten: en stat är en politisk sammanslutning av något slag, och sammanslutningen ingås för att människorna har något gott i sikte som de vill uppnå därmed (I:I). Huruvida "staten" åsyftar härskaren eller om det har en vidare betydelse har varit en omdebatterad fråga allt sedan Aristoteles (III:I). Ludvig XIV av Frankrike lär till exempel ha yttrat: "L’État, c’est moi" (Staten, det är jag). Aristoteles menar att en stat kännetecknas av att den har medborgare; de bosatta i ett territorium har olika politiska rättigheter i olika statsskick, men bara de med politiska rättigheter är medborgare. Vad som avses med "stat" kan alltså skilja sig åt i olika statsskick: i en demokrati har fler politisk makt varmed själva statsorganet är större enligt detta synsätt. Ett område med bara en härskare och dennes slavar, är enligt Aristoteles synsätt inte en stat. Slutsatsen delas av Platon som i Staten (II) menar att den minsta staten utgörs av fyra eller fem individer, men han kommer fram till detta på andra grunder: minimum för en stat är att den har en jordbrukare, en byggare, en vävare, en skomakare, och möjligen någon annan hantverkare. För Platon konstitueras nämligen staten av en arbetsfördelning, och inte av en maktinstans; det primära är fördelningen och organisationen, och inte viljan till makt hos en eller flera individer: "En stat uppstår genom att envar av oss icke är sig själv nog eller kan bestå för sig själv, utan befinner sig vara i behov av mycket".
Enligt Aristoteles organiska statsideal, bör staten vara överställd individen, eftersom staten jämförs med kroppen och individerna med olika kroppsdelar: "om hela kroppen förstörs finns ingen fot eller hand" (I:II). Staten kan alltså dels sägas vara konkret, själva organet för statsmakten (regeringen och förvaltningen, som i betydelsen "svenska staten"), men även något större och mera abstrakt än detta (dess konstitution).
Staten är för Aristoteles naturlig, och han betraktar hierarkin, arbetsfördelningen och delegeringen i staten som naturliga. Den har uppstått ur familjen, via mer primitiva samhällen. Rättvisan, rättsordningen och rättskipningen binder samman individerna i staten. (I:II). Denna syn på den naturliga staten och dess förhållande till lag och rätt, brukar sägas vara födelsen av naturrätten, och hans definition kom i hög grad att påverka utvecklingen av statsbegreppet från och med medeltiden, då många av Europas statsbildningar grundlades.Se till exempel Liedman, s.70f
Enligt den aristoteliska traditionen skall staten erbjuda människorna en naturlig fördelning av de materiella tillgångarna, rättvisa och beskydd, men också moralisk odling.Se Liedman, s.35, 76f För att försvara sig mot andra makter måste vidare staten ha en armé (II:VI).
En stat har alltså en konstitution, vilken skiljer sig åt beroende på statsskick och land. Alla konstitutioner har dock enligt Aristoteles tre element (IV:XIV-XVI): stipulerandet av en maktinstans som mellanstatligt beslutar över krig och fred, och inomstatligt utdelar straff en bestämmelse över vilka som skall ha makt att döma, och hur dessa poster skall tillsättas en bestämmelse över hur den juridiska eller dömande makten skall organiseras.
Medeltiden
Med Kyrkans inträde, blev den teokratiska statsuppfattningen den gällande, från och med Konstantin den store. Samtidigt fick Romersk-katolska kyrkan en position som världsmakt, men i realiteten var påven ofta beroende av de kejsare de krönte, vilka grundade feodala samhällen. Under hela medeltiden utspelade sig en maktkamp mellan Kyrkan och den världsliga staten, och de rivaliserande parterna motsvarades av två olika teokratiska teorier eftersom båda gjorde anspråk på gudomlig rätt till sina stater. Båda de teokratiska statsteorierna grundade sig på den teokratiska naturrätten. Augustinus och Thomas av Aquino blev den kyrkliga teokratismens främsta uttolkare. Medeltiden igenom kämpade Kyrkan för att upprätta det romerska världsriket, en universell monarki, vilket Heliga romerska riket av tysk nation var ett resultat av.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, andra uppl., Lund 1985, s. 13 ff, 18
Modern tid
Med medeltidens slut vann den kejserliga teokratismen över den kyrkliga, och staterna legitimerades av Dei gratia, såsom kungadömen av Guds nåde. Med ett sådant maktanspråk var statsöverhuvudet ensam lagstiftare.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, andra uppl., Lund 1985, s. 18 f
Enligt en omstridd uppfattning var det Niccolò Machiavelli som lanserade ordet stat i betydelsen 'en territoriell suverän makt' 1532 i Fursten. Innan dess hade "stat" avsett stadsstater, men från och med Machiavellis tid börjar ordet avse ett helt land och dess styrelse, som ordet vanligen förstås i modernt språkbruk. I första kapitlet slår han också fast att det finns två slag av stater: republiker och furstendömen. Något modifierat har denna uppdelning av stater blivit bestående, om man med "furstendöme" avser monarkier.
Jean Bodins verk och fördragen vid Westfaliska freden brukar allmänt betraktas som konstituerande för statsbegreppet och staters suveränitet, såsom det kom att utvecklas när imperierna övergick i suveräna stater. Påverkad av dessa fördrag menar Emerich de Vattel, en av den moderna folk- och krigsrättens fäder, att "stat" har två sammantvinnade betydelser. Å ena sidan är en stat en politisk konstitution, men å andra ett mänskligt samhälle i vilken människorna är förenade i en strävan efter att med gemensamma krafter uppnå gemensam säkerhet och gemensamma fördelar. Auktoriteten i ett sådant samhälle innehas av det politiska konstitutionen, av suveränen som äger suveränitet över samhället. En suverän stat (självständig stat) är enligt de Vattel en sådan sammanslutning, som är oberoende av andra stater och som regerar över sig själv. de Vattel definierar sådana självständiga stater som juridiska personer.Emmerich de Vattel, The Law of Nations, Bok 1, kap.1
I och med att naturrätten sekulariserades samt med uppkomsten av folksuveränitetsprincipen kringskars statsmakten, och statens medborgare tillerkändes rätten till revolution mot denna. Staten bands, enligt denna nya uppfattning, samman av ett samhällsfördrag, och inte av en ensam härskares rätt.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, andra uppl., Lund 1985, s. 21 ff