Den här artikeln behandlar Argentinas historia från tiden som spansk koloni till självständig republik, och landets moderna historia från militärdiktatur till demokrati.
Förcolumbisk tid I förhistorisk tid var Argentina glest befolkat av inhemska folkgrupper som Guaraní, Mapuche, Wichi, Charrúa och Selk'nam/Ona.
Kolonialperioden 1527-1810 miniatyr|Skiss av Buenos Aires strax efter dess första grundade 1536. Skissen publicerades 1567 av tysken Ulrich Schmidel, som 1534-1554 hade vistats i Sydamerika. miniatyr|Karta över Paraguay, provinsen vid Río de la Plata, cirka 1600. Kolonialperioden inleddes med bosättningar runt Río de la Plata och dess biflöden, vilket innebär att norra delen av nuvarande Argentina och Paraguay delar sin tidiga kolonialhistoria. Portugisiska och spanska sjöfarare gjorde under en period i början av 1500-talet tillfälliga besök vid Río de la Plata och dess mynning. De första som eventuellt seglade så långt söderut som nuvarande Argentinas kust var Gonçalo Coelho och Amerigo Vespucci 1502. La Plataviken upptäcktes 1516 av Juan Díaz de Solís.Argentina: Historia i Nationalencyklopedin, band 1, 1989 Río de la Plata-området tilldrog sig strax därefter intresse från Spanien för att man hoppades hitta en väg till Peru och dess rikedomar via någon av Río de la Platas flodarmar.Argentina: Historia i Svensk uppslagsbok, band 2, 1947. (Scannad version av bandet )
Kolonisationens inledning från 1527 1527 anlades sedan fortet San Espiritu av Sebastiano Caboto, då rikspilot i spansk tjänst. Caboto döpte floden till Río de la Plata, "silverfloden", efter de rika prydnader av silver som bars av ursprungsbefolkningen. Ursprungsbefolkningen visade dock upp en fientlig inställning till européerna och Karl V var upptagen av konflikter i Europa, vilket innebar att kolonisationen inledningsvis inte tog någon fart.
1534 sändes Pedro de Mendoza till Río de la Plata-trakten som adalantado, civil- och militärguvernör, i spetsen för en stark expedition. 2 februari 1536 grundlade han staden Santa María del Buen Aire, och skickade sedan sina underbefälhavare för att utforska trakterna längre uppåt floden. Staden utsattes för anfall från ursprungsinvånarna, och återuppbyggdes flera gånger, men övergavs 1541.
Av de tidigast anlagda stödjepunkterna längs Rio de la Plata blev bara Asunción, i nuvarande Paraguay, bestående. Det var därifrån, och från Chile och Peru, som de expeditioner utgick som några decennier senare under 1800-talet lade grunden till flera argentinska städer. Santiago del Estero, San Miguel de Tucumán och Córdoba koloniserades från Peru i norr. Mendoza koloniserades från Chile i väster. Från Asunción-kolonin anlades 1573 Santa Fe vid floden Paraná.
Under Juan de Garay, som var adalantado från 1576, fick kolonisationen längs Río de la Plata en fastare form, och under honom återanlades Buenos Aires 1580. Från dessa kolonierna spreds den spanska bebyggelsen successivt, och hela La Plata-området utgjorde en provins som kallades Paraguay.
Boskapsskötseln tog tidigt fart i La Plata-området, men däremot inte handeln. De spanska myndigheterna krävde att all handel måste följa den lätt kontrollerbara vägen längs Stilla havets kust till Mellanamerika och därifrån till Spanien, vilket alltså var en stor omväg jämfört med att utnyttja direkta sjöförbindelser över Atlanten. 1599 förbjöds Buenos Aires uttryckligen att driva handel över havet eller via Río de la Plata flodarmar in i landet. Även om vissa lättnader senare infördet, medförde detta strikta handelsmonopolsystem under långa tider att kolonierna hindrades i sin utveckling och det lockade kolonisatörerna till irreguljär smyghandel och smuggling, särskilt från Buenos Aires och därefter via Brasilien. Det var i huvudsak Perus silver och marknader som var grunden för det ekonomiska livet även i La Plata-området.
1619-1776 1619 bildades de tre separata provinserna Buenos Aires, Paraguay och Tucumán. Till 1776 lydde dessa provinser var för sig under Vicekungadömet Peru, som styrdes från Lima.
Under 1600-talet var Córdóba områdets viktigaste stad, och det var här som landets första universitet grundades 1613. Under 1700-talet växte dock Buenos Aires betydelse som handelsstad.
Efter att jesuiterna fördrevs 1767 hamnade deras tidigare blomstrande nybyggen vid övre Paranáfloden och Paraguay i kraftigt förfall.
1776-1806 1776 bildades ett nytt vicekungadöme med Buenos Aires som residensort, Vicekungadömet Río de la Plata. Detta omfattade nuvarande Argentina, Uruguay, Paraguay och Bolivia. Portugisernas smyghamn Sacramento, som låg mitt emot Buenos Aires, förstördes samtidigt som betydande lättnader i handelsmonopolet infördes. Det blev nu tillåtet med handel mellan Buenos Aires och Spanien respektive Spaniens övriga sydamerikanska kolonier. Detta ledde till en blomstringsperiod för Buenos Aires, trots att handel med andra länder än Spanien i princip var förbjuden.
1806-1810 miniatyr|Vicekungen Baltasar Hidalgo de Cisneros, porträtt från cirka 1822. England ansåg situationen avseende handeln vara skadlig för deras handelsintressen. Río de la Plata-området drogs därför in i Napoleonkrigen då Storbritannien och Spanien stod på olika sidor i konflikten. Då ett angrepp på denna plats inte alls varit väntat kunde engelsmännen inom några dagar och med obetydliga förluster sätta sig i besittning av staden och citadellet. Under general William Beresford och amiral Home Riggs Popham besattes Buenos Aires och landet kring La Plata-mynningen 1806-1807.
En armé av borgare från Buenos Aires under ledning av den nye vicekungen Santiago de Liniers (den tidigare vicekungen Rafael de Sobremonte hade tvingats bort efter Buenos Aires fall) förenade de sig den 27 juni 1806 utanför stadens portar och trängde genom koncentriska anfall britterna allt längre tillbaka mot torget och citadellet och lyckades återta staden. Kapten Liniers belönades för detta med utnämning till vice-kung, och som sådan fick han tillfälle att förnya striden med britterna. Beresford fick förstärkningar från moderlandet, bemäktigade sig östra stranden av La Plata och gjorde Montevideo till utgångspunkt för nya operationer mot Buenos Aires. Den 12 augusti gjorde han ett nytt anfall mot staden, men stötte på ett så hårdnackat motstånd att han efter svåra förluster tvingades dra tillbaka sina stormkolonner. I de påföljande underhandlingarna förpliktade sig Beresford att även utrymma den östra flodstranden.
Brittiska handelsfartyg fortsatte dock att handla med området efter att britterna hade drivits bort, trots det spanska förbudet att handla med andra länder.
Att man själva lyckats driva ut britterna ökade befolkningens självkänsla och var en av de faktorer som bidrog till självständigheten. Joseph Bonaparte tronbestigning 1808 skyndade senare på skilsmässan från Spanien, via det uppror som uppstod och där en junta i Sevilla regerade i Ferdinand VII:s namn. Vicekungen Santiago de Liniers avsattes 1809, och juntan utsåg Baltasar Hidalgo de Cisneros till hans efterträdare. Den nye vicekungens första åtgärd var att tillåta Buenos Aires fri handel. Hans övriga politiska åtgärder syftade till att gynna de inflyttade spanjorerna, vilket ökade de redan stora klyftorna mellan dessa och de infödda kreolerna.
Jordbruk Redan tidigt blev boskapsskötsel huvudnäringen i största delen av kolonin, eftersom Pampas erbjuder utmärkta förutsättningar för detta. 1527 tog de europeiska kolonisatörerna in de första hästarna i landet, och 1553 de första nötkreaturen. Boskapsskötseln fick dock ett större uppsving först efter att även får tagits in i Argentina, och engelska och tyska invandrare började bedriva fåravel.
Självständigheten och utvecklingen under 1800-talet Flera sydamerikanska provinser inspirerades av Franska revolutionen och Amerikanska revolutionen och bröt sig loss från Spanien 1810. Dock lyckades man inte hålla ihop alla provinser utan Paraguay bildade en egen stat 1811. Den 9 juli 1816 följde Argentina efter, men tappade även Bolivia 1825 och Uruguay 1828.
Vägen till självständighet 1810-1816
miniatyr|En senare målning av Primera Junta av Francisco Fortuny. Sevilla-juntan hade inledningsvis accepterats i Río de la Plata-provinserna, men när man nåddes av nyheter om att denna hade drabbats av motgångar etablerade kreolerna en egen junta 25 maj 1810 efter den så kallade Majrevolutionen, med Mariano Morino som sekreterare. Den inledande avsikten var dock inte att bryta förbindelserna med Spanien, och juntan agerade i Ferdinand VII:s namn, även om de visade upp en revolutionär inriktning genom att de avsatte de kungliga ämbetsmännen och ersatte dem med kreoler.
Den revolutionära rörelsen hade inledningsvis varit begränsad till staden Buenos Aires, men juntan hävdade sedan överhöghet över hela vicekungadömet och använda militära maktmedel. Detta var dock inte framgångsrikt, och de kommande åren var därför fyllda av strider mellan de spansksinnade (rojalisterna) och självständighetsivrarna (patrioterna). Självständighetsrörelsen hade sitt starkaste stöd hos stadsborna, porteños, som inte minst omfattade Buenos Aires köpmän, som var påverkade av engelska frihetsidéer. På den motsatta sidan fanns framförallt utbygdernas boskapsskötare, gauchos, där många var ättlingar till tidiga spanska kolonisatörer och deras barn med indianbefolkningen. Cisneros fick fly till Montevideo, som var den spanska sidans huvudort under konflikten, men 1814 intogs även denna stad.
En kongress i Tucumán proklamerade 9 juli 1816 Río de la Platas förenade provinser som en oberoende stat med Buenos Aires som regeringens säte. Uruguay och Paraguay organiserades var för sig som självständiga republiker.
Utveckling och inre stridigheter 1816-1829 Även efter självständighetsförklaring fortsatte inre strider med oförminskad styrka, nu i form av en kamp mellan unitarier, som ville ha en stark centralmakt, och federalister, som stödde provinsernas självständighet och oberoende av Buenos Aires. Under dessa första år så handlade provinsernas militärbefälhavare självständigt gentemot centralregeringen i Buenos Aires, och vägrade ofta lyda regeringens order, eller tog till vapen mot den. En av dessa befälhavare var José Gervasio Artigas i Uruguay. I januari 1825 antogs en ny grundlag, som efter att den utarbetats mer i detalj bekräftades i december 1826 och som huvudsak följde unitariernas vilja.
Att självständigheten trots allt kunde bibehållas berodde bland annat på att general José de San Martín hade dragit in i Chile 1817, och lyckades driva ut spanjorerna och upprätta en revolutionsregering. Detta tog bort trycket från Río de la Plata, eftersom situationen i Chile hotade den spanska ställningen i Peru, som ansågs som deras viktigaste besittning. USA erkände det nya landet 1823, och ett brittiskt sändebud, sir Woodbine Parish, slöt i februari 1825 ett handelsfördrag med den nya förbundsstaten vilket innebar ett brittiskt erkännande. Spanien erkände förbundsstaten först 1842.
Den centraliserade förbundsstatens förste president, Bernardino Rivadavia, blev redan 1827 tvungen att avgå från sitt ämbete. En bidragande anledning var att förbundsstaten hamnade i krig med Brasilien 1825-1828, vilket resulterade i att det omstridda området Uruguay blev en självständig republik.
Rosas styre 1829-1852 miniatyr|Juan Manuel de Rosas, porträtt av Gaetano Descalzi, cirka 1845.