Rödlo (Lynx rufus) är ett nordamerikanskt däggdjur i familjen kattdjur. Utbredningsområdet sträcker sig från södra Kanada till norra Mexiko, vilket inkluderar större delen av USA:s fastland, och den delas upp i tolv underarter. Rödlon är ett anpassningsbart rovdjur som lever i såväl skogsområden som halvöknar, träsk och även utkanten av städer. Arten är livskraftig i större delen av sitt ursprungliga utbredningsområde.
Med sin grå till bruna päls, sitt morrhårsförsedda ansikte och svarta örontofsar liknar rödlon de övriga arterna i det medelstora släktet lodjur (Lynx). Den är dubbelt så stor som huskatten, men mindre än det kanadensiska lodjuret, vars utbredning överlappar med rödlon i vissa områden. Rödlon har arttypiska svarta band på frambenen och svart spets på den korta och tjocka svansen.
Som föda föredrar den kaniner och harar men jagar även allt ifrån insekter och små gnagare, till hjortdjur och gaffelantilop. Födovalet beror på plats, miljö, årstid och tillgänglighet. Likt de flesta kattdjur lever rödlon ensam inom sitt revir, även om revirområden ibland kan överlappa varandra. Den använder ett flertal sätt för att märka ut revir, exempelvis med klomärken eller utsöndring av urin och avföring. Rödlon löper från vintern till våren och dräktigheten varar i cirka två månader.
Trots omfattande jakt har populationen varit stabil. Det svårfångade rovdjuret återfinns i de nordamerikanska indianernas mytologi och i de europeiska nybyggarnas folklore.
Systematik och utbredning Det har debatterats huruvida rödlon bör placeras i släktet Lynx eller Felis. Detta är inte specifikt för just denna art utan gäller alla fyra arter i släktet Lynx som ibland har behandlats som en släktgrupp inom släktet Felis. Lodjurssläktet är idag accepterat och rödlon är listad som Lynx rufus i moderna taxonomiska källor.
En studie av Johnson et al. indikerar att Lynx ingick i en klad tillsammans med utvecklingslinjerna för släktena Puma, Prionailurus) och Felis) för cirka 7,15 miljoner år sedan. Utvecklingslinjen för släktet Lynx avvek först från denna klad vilket skedde för cirka 3,24 miljoner år sedan.
Rödlon antas ha utvecklats ur det europeiska lodjuret, som kom till Nordamerika via Berings landbrygga under pleistocen, med stamfäder som anlände så tidigt som för 2,6 miljoner år sedan. Den första koloniseringsvågen flyttade till den södra delen av Nordamerika, vilken snart skars av från de norra delarna av glaciärer. Denna population utvecklades till den moderna rödlon för cirka 20 000 år sedan. En andra population anlände från Asien och bosatte sig de norra delarna, vilka utvecklades till det moderna kanadensiska lodjuret. Hybridisering mellan rödlo och kanadensiskt lodjur kan ibland förekomma (se hybridkatt).
Utbredning Rödlons historiska utbredning sträcker sig från södra Kanada, genom USA och så långt söderut som den mexikanska delstaten Oaxaca. Än i dag förekommer den över en stor del av detta område. Numera anses den dock inte förekomma i ett område i den amerikanska mellanvästern och delar i nordöst. Detta inkluderar Minnesota, östra South Dakota, Iowa och en stor del av Missouri, något som troligtvis beror på den habitatförstöring som skett i och med det moderna jordbruket i området. Trots att arten anses lokalt utdöd i västra New York och Pennsylvania, har ett flertal bekräftade iakttagelse av rödlo (även döda exemplar) rapporterats i New Yorks sydliga och centrala delar under 2000-talet.
Rödlons utbredning i Kanada begränsas av snödjupet och även närvaron av kanadensiskt lodjur. Rödlon klarar inte av djup snö och väntar ut kraftiga stormar i skyddade områden eftersom den saknar de stora, skyddade tassar som kanadensiskt lodjur har och rödlon kan därför inte lika effektivt kompensera för sin vikt på snö. Rödlon uppvisar dock inte bara nackdelar i gränsområdena mot andra större kattdjur. Exempelvis finns det observationer av hur den aggressiva rödlon jagar bort kanadensiskt lodjur där de två arterna möts i Nova Scotia. Röjning av barrskog för jordbruk har även drivit det kanadensiska lodjuret längre norrut, till fördel för rödlon. I norra och centrala Mexiko har rödlon observerats i torra buskområden och i tall- och ekskogar och djurets utbredning slutar vid den tropiska, södra delen av landet.
Underarter Tolv underarter till rödlo erkänns idag: L. rufus rufus (Schreber) – östra och mellanvästra USA L. rufus gigas (Bangs) – norra New York till Nova Scotia och New Brunswick L. rufus floridanus (Rafinesque) – Sydöstra USA och inåt land till Mississippi valley, upp till sydvästra Missouri och södra Illinois L. rufus superiorensis (Peterson & Downing) – västra området kring de stora sjöarna, vilket inkluderar övre Michigan, Wisconsin, södra Ontario, och större delen av Minnesota L. rufus baileyi (Merriam) – sydvästra USA och nordvästra Mexiko L. rufus californicus (Mearns) – Kalifornien väster om Sierra Nevada L. rufus escuinipae (J. A. Allen) – centrala Mexiko, med en nordlig utbredning längs den västra kusten till södra Sonora L. rufus fasciatus (Rafinesque) – Oregon, Washington väst om Cascade Range, nordvästra Kalifornien och sydvästra British Columbia L. rufus oaxacensis (Goodwin) – Oaxaca L. rufus pallescens (Merriam) – nordvästra USA och södra British Columbia, Alberta och Saskatchewan L. rufus peninsularis (Thomas) – Baja California L. rufus texensis (Mearns) – västra Louisiana, östra Texas, sydcentrala Oklahoma, och söder in i Tamaulipas, Nuevo León och Coahuila
Underarternas indelning har varit omdiskuterade på grund av bristen på klara geografiska avgränsningar och de små morfologiska skillnaderna mellan underarterna.
Utseende och anatomi thumb|Skalle av rödlo thumb|left|En rödlo hittar vatten i Tucson. Rödlon liknar de andra tre arterna i lodjurssläktet men är till storleken i genomsnitt den minsta av dem. Pälsfärgen kan variera, men är vanligtvis ljusbrun till gråbrun, med svarta strimmor på kroppen och svarta band på framben och svans. Djurets fläckiga mönster fungerar som kamouflage. De spetsiga öronen har korta svarta tofsar. Rödlons ansikte verkar brett på grund av tofsarna av förlängt hår som finns under öronen. Pälsen är spröd, men ganska lång och tjock. Nosen är rödrosa och den har grå, gulröd eller brunröd grundfärg i ansiktet, på sidorna och på ryggen. Rödlon har vanligtvis gulvita läppar, haka och underdelar. Individerna i de sydvästra ökenområdena har den ljusaste pälsen, medan de i norra skogsområdena har den mörkaste. Ungarna föds med fläckig päls. Ett fåtal melanistiska individer har observerats och infångats i Florida. Dessa är till största delen helt svarta, men med urskiljbart fläckmönster.Rödlons iris är gul och den har svarta pupiller. Pupillerna är förlängda vertikalt och vidgas när den är nattaktiv för att maximera ljusreceptionen.
En fullvuxen hanrödlo är 70–120 cm lång, med ett genomsnitt på cirka 90 cm, detta innefattar även den korta, 10–18 cm långa, svansen. Ett vuxet djurs mankhöjd är cirka 36–38 cm från axlarna. Vuxna hanar väger oftast mellan 7 och 14 kg, och honorna har en genomsnittsvikt på 9 kg. Rödlon är muskulöst byggd och bakbenen är längre än frambenen, vilket ger den en hoppande gång. En nyfödd unge väger mellan 280 och 340 gram och är cirka 25 cm lång. Vid ett års ålder har vikten ökat till cirka 4,5 kg. thumb|Rödlospår i lera. Lägg märke till bakbenets spår (högst upp) som delvis täcker det främre fotspåret (mitten). Populationen som lever i norr, och de som lever i öppna habitat är i genomsnitt större till storleken.Nowell, K. and Jackson, P. (1996). Wild Cats. Status Survey and Conservation Action Plan. (PDF). IUCN/SSC Cat Specialist Group. IUCN, Gland, Schweiz. En morfologisk studie som jämförde storlekar på rödlo i östra USA fann en avvikelse beträffande platserna för den största hanen och den största honan, vilket antyder skilda urvalsrestriktioner hos de båda könen.
Spår Rödlons spår visar fyra tår utan klomärken, vilket beror på att deras klor är indragna. Spåren kan variera i storlek, oftast mellan 2 och 8 cm, med ett genomsnitt på 4,6 cm (som kan ses på bilden till vänster). Då den går, eller lunkar är avståndet mellan spåren cirka 20 och 46 cm. Rödlon kan ta mycket stor kliv när den springer, ofta mellan 1 och 3 meter.
Som alla kattdjur tangerar ofta de bakre benens fotspår de främre (syns inte på bilden). Rödlons spår kan skiljas från vild- och huskatt på storleken, cirka 13 cm² mot 10 cm².
Ekologi mini|En rödlo i storstadsmiljö. Artens utbredning verkar inte påverkas av människan, så länge den fortfarande kan hitta en lämplig bomiljö. Rödlo har skarp hörsel och syn och ett bra luktsinne. Den är en skicklig klättrare och kan simma om den behöver, även om den normalt försöker undvika vatten.
Habitat Rödlon är vad gäller habitat ett anpassningsbart djur. Den föredrar skogsområden, både löv- och barrskog, men till skillnad från övriga arter i lodjurssläktet är den inte helt beroende av djupa skogar. Rödlon förekommer från träsk- till bergsområden. Den kan leva i närheten av jordbruksområden, om det finns tillgång till klippor, träsk eller skog. Populationsfaktor är främst tillgången på byte, men andra viktiga faktorer när det gäller att välja boplats är bland annat tillgång på skydd vid dåligt väder, möjlighet till vilo- och grytplatser, tätt skydd för jakt och flykt och att det är störningsfritt.
Rödlons utbredning verkar inte begränsas av människan så länge det fortfarande finns lämpliga boplatser. Endast stora, tätt odlade marker är olämpliga för arten. Djuret kan dyka upp i trädgårdar i förorter där människan förekommer i rödlons naturliga miljöer.
Social struktur och revir thumb|En rödlo på Calero Creek Trail Rödlons aktivitet är begränsat till väl utmärkta territorier, vilka kan variera i storlek beroende på kön och tillgången till byte. Reviret märks upp med avföring, urindoft och genom att markera större träd i området med klösmärken. Inom sitt revir har rödlon vanligtvis ett flertal boplatser: vanligtvis en huvudboplats och ett flertal mindre boplatser i de yttre delarna av reviret som exempelvis ihåliga stockar, trädhögar, buskage eller under utskjutande stenkanter. På boplatserna luktar det starkt av rödlo.
Storleken hos rödlons revir varierar kraftigt; en sammanställning av forskningsresultat från World Conservation Union (IUCN) visade att reviren kunde variera från allt mellan 0,6 och 326 km². En studie i Kansas fann att bofasta hanar hade uppskattningsvis 20 km² revir och att honorna hade knappt halva den arean. Icke-bofasta rödloar hade både ett större (cirka 57 km²) och mindre väldefinierat revir än de bofasta. Lodjursungarna hade de minsta reviren på cirka 7 km². Forskning har visat att spridning från födelsereviret är mer utpräglat hos hanar.
Rapporter om säsongsmässiga variationer i revirstorlek har varit tvetydiga. En studie fann stora skillnader i hanarnas revirstorlek, från 41 km² på sommaren upp till 100 km² på vintern. En annan fann att honor, särskilt de som var fortplantningsmässigt aktiva, vidgade sina revir under vintern, men att hanar bara bytte sitt revir utan att utvidga det, vilket överensstämmande med ett flertal tidigare studier Annan forskning i amerikanska delstater har visat liten eller ingen säsongsmässig skillnad.
Likt de flesta kattdjur lever rödlon till stor del ensam, även om reviren kan överlappa varann. Något som dock är ovanligt för katter är att hanen är mer tolerant för överlappning, medan honor sällan korsar andras revir. På grund av deras lilla storlek kan två eller fler honor ha sina revir inom en hanes hemrevir. Då flera hanars revir överlappar varandra skapas oftast en hierarki som resulterar i att tillfälliga rödloar utesluts från de favoriserade områdena.
Jakt och föda thumb|Snöskoharen är ett huvudsakligt byte för rödlon. Kaniner, harar och gnagare utgör rödlons huvudsakliga föda.