Karl II av England

miniatyr|stående|Karl II Karl II (), född 29 maj 1630 på St. James's Palace i Westminster, London, död 6 februari 1685 på slottet Whitehall i London, var kung av England, Skottland och Irland från 30 januari 1649 (retrospektivt de jure) eller 29 maj 1660 (de facto) till sin död 1685.

Hans far Karl I hade blivit avrättad 1649 efter det engelska inbördeskriget; monarkin avskaffades då och kungariket England och kungariket Skottland blev en republik under Oliver Cromwell, lordprotektorn. 1660, kort efter Cromwells död, återupprättades monarkin under Karl II.

I motsats till sin far var Karl II skicklig på att hantera Englands parlament, så mycket att han fortfarande betraktas som en av Englands främsta kungar. Det var under hans regeringstid de politiska partierna whigs och tories utvecklades. Han är känd för att ha fått många oäkta barn, av vilka han erkände fjorton. Han var känd som den ”glade monarken” ("Merry Monarch") och gynnade konsterna och var mindre restriktiv än många av sina företrädare. Genom att han konverterade till katolicismen på sin dödsbädd blev Karl II den förste katolske regenten av England sedan Maria I av England dog 1558 och av Skottland sedan Maria I av Skottland avsattes 1567.

Efter att 1661 ha fått avslag på sitt frieri till den svenska änkedrottningen Hedvig Eleonora, gifte han sig i maj 1662 med Katarina av Braganza.

Barndom och ungdomsår Karl, äldste överlevande son till Karl I av England och Henrietta Maria av Frankrike, föddes i St. James's Palace 29 maj 1630. Vid födseln blev han automatiskt (som äldste levande son till regenten) hertig av Cornwall och hertig av Rothesay. Kort efter födelsen blev han prins av Wales. På grund av det avbrott som inbördeskriget innebar genomgick han aldrig den formella investituren för prinsen av Wales.

Under 1640-talet, när prinsen av Wales fortfarande var ung, stred Karl I mot parlamentets och puritanernas styrkor i det engelska inbördeskriget. Prinsen följde med sin far under slaget vid Edgehill och deltog vid femton års ålder i fälttågen 1645, när han blev formell befälhavare för de engelska styrkorna i den västra delen av landet. 1646 lämnade han England på grund av att man fruktade för hans säkerhet. Han reste först till Isles of Scilly, sedan till Jersey och slutligen till Frankrike, där hans mor redan levde i exil. 1648, under det andra engelska inbördeskriget, flyttade Karl till Haag, där hans syster Maria och svåger Vilhelm II av Oranien verkade mer villiga att erbjuda hjälp till rojalisterna än drottningens franska släktingar. Tyvärr kunde Karl varken få någon nytta av den rojalistiska flotta som hamnade under hans befäl, eller nå Skottland i tid för att sluta upp med hertigen av Hamiltons rojalistiska "Engagers-armé" innan den besegrades i slaget vid Preston.

I Haag hade Karl II ett förhållande med Lucy Walter (som enligt vissa i hemlighet gifte sig med honom). Deras son, James Crofts (senare hertig av Monmouth och hertig av Buccleuch), kom att bli den mest framträdande av Karls många oäkta söner i Englands politiska liv.

miniatyr|stående|Karl II när han var prins av Wales av William Dobson, cirka 1642 eller 1643. Karl I tillfångatogs av rebellerna 1647, flydde, och tillfångatogs på nytt 1648. Trots hans sons ansträngningar att rädda honom blev Karl I avrättad 1649 och England utropades till republik. Samtidigt erkände emellertid Skottland Karl som arvtagare till sin far – till och med covenantanhängarna (Covenanters) (ledda av markisen av Argyll), den mest extrema presbyterianska gruppen i Skottland, ville inte låta engelsmännen avgöra deras monarkis öde.

Den 5 februari 1649 utropades Karl II till skottarnas kung i Edinburgh, på villkoret att han skulle gå med på Solemn League and Covenant (en överenskommelse mellan England och Skottland att Church of Scotland inte skulle omformas efter anglikansk modell utan förbli presbyteriansk – den form av kyrkostyre som de flesta i Skottland föredrog – och att Church of England och Church of Ireland skulle reformeras på samma sätt). När han anlände till Skottland 23 juni 1650 antog han formellt överenskommelsen. Att han övergav anglikanismen gav honom stöd i Skottland men gjorde honom impopulär i England. Karl själv kom snart att hata sina skotska värdar (eller fångvaktare, som han kom att se de stränga covenantanhängarna som), och sägs ha firat när han fick höra att covenantanhängarna förlorade i slaget vid Dunbar i september 1650.

Trots allt var skottarna Karls bästa hopp om att återfå tronen, och han kröntes till skottarnas kung vid Scone 1 januari 1651. Eftersom Cromwells styrkor hotade Karls ställning i Skottland beslöts att ett anfall mot England skulle utföras. Många av skottarna (däribland Argyll och andra ledande covenantanhängare) vägrade dock delta och få engelska rojalister anslöt sig till styrkan när den tågade söderut in i England. Invasionen slutade i nederlag i slaget vid Worcester 3 september 1651, efter vilket Karl sägs ha gömt sig i den kungliga eken vid Boscobel House. Därefter flydde han till Frankrike förklädd. Parlamentet satte en belöning på 1000 pund på kungens huvud, och dödsstraff för den som blev påkommen med att hjälpa honom. Efter sex veckor på flykt lyckades Karl lämna England.

Karl var nu utfattig och kunde inte få tillräckligt stöd för att erbjuda ett allvarligt hot mot Cromwells regering. Trots att huset Stuart hade familjeförbindelser via Henrietta Maria och prinsessan av Oranien allierade sig Frankrike och de Förenade provinserna med Cromwells regering, vilket tvingade Karl att vända sig till Spanien för att få hjälp. Han försökte värva en armé, men misslyckades på grund av sin skrala ekonomi.

Restaurationen Efter Oliver Cromwells död 1658 tycktes Karls möjligheter att återfå kronan små. Oliver Cromwell efterträddes som lordprotektor av sin son Richard Cromwell. Emellertid var den nye lordprotektorn inkompetent och ovillig att härska, och abdikerade 1659. Protektoratet England avskaffades, och Commonwealth of England upprättades. Under de civila och militära oroligheter som följde blev styresmannen av Skottland, George Monck, orolig för att nationen skulle störta ned i anarki, och försökte därför återupprätta monarkin. Monck och hans armé tågade in i City of London och tvingade det långa parlamentet att upplösa sig självt. För första gången på nästan tjugo år stod parlamentsledamöterna inför ett parlamentsval.

Ett övervägande rojalistiskt underhus valdes. Konventsparlamentet fick kort efter att det samlades den 25 april 1660 nyheter om deklarationen i Breda (8 maj 1660), där Karl gick med på bland annat att benåda många av sin fars fiender. Parlamentet deklarerade därefter att Karl II hade varit den laglige regenten sedan Karl I avrättades 1649.

Karl for till England och anlände till Dover 23 maj 1660. Han nådde London 29 maj (som anses som dagen för den engelska restaurationen och var Karls trettioårsdag). Fastän Karl gav amnesti åt Cromwells anhängare i Act of Indemnity and Oblivion drog han tillbaka sin benådning av de ämbetsmän som var inblandade i rättegången och avrättningen av hans far. Många av dem som undertecknade dödsdomen mot Karl I blev avrättade 1660 på det mest gruvliga sätt: de blev hängda, dragna och fyrdelade på det mest barbariska medeltida sättet. Andra fick livstids fängelse. Liken efter Oliver Cromwell, Henry Ireton och John Bradshaw utsattes för förnedringen att bli avrättade efter döden.

Kavaljerparlamentet miniatyr|stående|Karl II återinsattes som kung av England 1660.

Konventsparlamentet upplöstes i december 1660. Kort efter Karls kröning i Westminster Abbey 23 april 1661 samlades det andra parlamentet i riket – kavaljerparlamentet (Cavalier Parliament). Eftersom kavaljerparlamentet till övervägande del var rojalistiskt såg Karl ingen anledning att upplösa det och utlysa nytt val på sjutton år.

Kavaljerparlamentetet ägnade sig åt det program som lades fram av Karls främste rådgivare, Edward Hyde, 1:e earl av Clarendon. Lord Clarendon försökte motverka nonkonformism mot Church of England. På hans inrådan antog kavaljerparlamentet flera rättsakter som kom att ingå i Clarendon Code. Konventikelakten 1664 förbjöd religiösa sammankomster av fler än fem personer förutom under Church of Englands överinseende. Five Mile Act 1665 förbjöd kyrkomän att komma inom fem miles från en församling som de blivit bannlysta ifrån. Dessa akter var i bruk under återstoden av Karls regeringstid. Andra delar av Clarendon Code var exempelvis korporationsakten 1661 och uniformitetsakten 1662.

Karl gick med på att ge upp föråldrade feodala avgifter som hade återupplivats av hans far. I gengäld fick han en årlig inkomst på 1 200 000 av parlamentet. Anslaget kom dock inte att bli till så stor nytta under större delen av Karls regentskap. Summan var bara en angivelse av det maximala belopp som kungen tilläts hämta från statskassan varje år och den mängd som faktiskt fanns i skattkistorna var mestadels mycket mindre. För att undvika ytterligare finansiella problem utsåg Karl George Downing (som anlade Downing Street) till att reformera skötseln av statskassan och beskattningen.

Utrikespolitik 1662 gifte sig Karl med en portugisisk prinsessa, Katarina av Braganza, som gav honom territorierna Bombay och Tanger i hemgift. Samma år sålde han emellertid Dunkerque – en mycket mer värdefull strategisk utpost – till sin kusin kung Ludvig XIV av Frankrike för 40 000 pund.

Som ett erkännande av det stöd som han fått för att återta tronen skänkte Karl nordamerikanska landområden som då kallades Carolina – efter hans far – till åtta adelsmän 1663.

Navigationsakterna (1651) som skadade Nederländernas handel och satte igång det första engelsk-nederländska kriget (1652–1654) var också anledningen till att det andra engelsk-nederländska kriget utbröt (1665–1667). Denna konflikt började väl för engelsmännen, med erövringen av Nya Amsterdam (senare omdöpt till New York efter Karls bror Jakob, hertig av York, senare Jakob II av England/Jakob VII av Skottland) i Nordamerika, men 1667 gick nederländarna överraskande till anfall mot engelsmännen när de seglade upp för Themsen till platsen där större delen av den brittiska flottan var förtöjd. Nästan alla skeppen sänktes utom flaggskeppet, Royal Charles, som fördes med tillbaka till Nederländerna som trofé. (Skeppets namnskylt visas fortfarande upp, numera i Rijksmuseum i Amsterdam.) Det andra engelsk-nederländska kriget avslutades när fördraget i Breda undertecknades 1667.

Som en följd av det andra engelsk-nederländska kriget avskedade Karl sin rådgivare Lord Clarendon, som han använde som syndabock för kriget. Clarendon flydde till Frankrike när underhuset ställde honom inför riksrätt för högförräderi (som bestraffades med döden). Makten övergick till en grupp om fem politiker kända som "Cabalen" – Thomas Clifford, 1:e baron Clifford, Henry Bennet, 1:e earl av Arlington, George Villiers, 2:e hertig av Buckingham, Anthony Ashley Cooper, 1:e baron Ashley (senare earl av Shaftesbury) och John Maitland, 1:e hertig av Lauderdale.

1668 bildade England en allians med Sverige och med sin tidigare fiende Nederländerna för att strida mot Ludvig XIV i devolutionskriget. Ludvig tvingades sluta fred med trippelalliansen, men han fortsatte att ha aggressiva intentioner. 1670 gick Karl, som sökte lösa sina finansiella problem, med på fördraget i Dover, under vilket Ludvig XIV skulle betala honom 200 000 pund om året. I gengäld gick Karl med på att bidra med trupper till Ludvig och att konvertera till katolicismen "så snart som hans rikes välfärd tillåter det." Ludvig skulle bistå med 6000 trupper för att trycka ned dem som motsatte sig konverteringen. Karl ansträngde sig att försäkra att fördraget – särskilt klausulen om att han skulle konvertera – hölls hemligt. Det är inte klart om Karl någonsin på allvar tänkte göra verklighet av konverteringsklausulen.