Elamitiska är ett utdött språk som talades i det forntida riket Elam i nuvarande sydvästra Iran omkring 3000–300 f.Kr. Det har inte kunnat visas att elamitiskan är besläktad med något annat språk. Den hör varken till de semitiska språken (som exempelvis akkadiskan) eller till de indoeuropeiska språken (som till exempel hettitiskan och fornpersiskan). Den är med säkerhet inte heller besläktad med grannspråket sumeriskan. Många forskare betraktar elamitiskan som ett isolatspråk, men vissa hävdar att det finns ett släktskap med de dravidiska språken på Indiska halvön inom en hypotetisk elamo-dravidisk språkfamiljDavid McAlpin, Proto-Elamo-Dravidian, Philadelphia 1981David McAlpin, (1981) Proto-Elamo-Dravidian: the evidence and its implications, Trans.Am.Phil.Soc 71(3)Ostler, Nicholas (2005) Empires of the Word Harper Perennial. En annan hypotes är att det tillhörde en större språkgemenskap med Centralasien innan indoeuropeiska folk bosatte sig där och trängde undan elamitiskans föregångare. En tredje är att elamitiskan är besläktad med de afro-asiatiska språken, vilket trots allt skulle göra den till en avlägsen släkting till sina semitiska grannar.
Den proto-elamitiska skriften, som började användas omkring 3200 f.Kr, har hittills inte kunnat tydas. Från omkring 2400 f.Kr. och fram till cirka 350 f.Kr. finns elamitiska texter skrivna med kilskrift. Dessa texter utgör alltså sammanlagt en tvåtusenårig tradition. Av de tre olika skriftsystemen har två utvecklats från mesopotamiska skriftsystem, medan den tredje ("streckskriften") är en elamitisk uppfinning. Elamitiskan levde vidare som ett officiellt språk i Perserriket, men försvann sedan för att ersättas med iranska språk.
Vetenskapen om det elamitiska språket, kulturen och historien kallas elamistik.
Elamiterna Elamiterna spelade åtminstone från början av tredje årtusendet f.Kr. en viktig roll i sydvästra Iran, ungefär i området för nuvarande Khuzestan, Luristan, Ilam och de centrala Zāgros-bergen. Huvudorter var Anshan (idag Tall-i Malyan) och Susa (dagens Shush). Den ekonomiska basen för utvecklingen av elamitiska stater var den dåvarande stora fruktbarheten i Susiana och dess tidiga betydelse som genomgångsområde för handelsvägarna från Mesopotamien till Iran och till Indusdalen. Den elamitiska historien är präglad av ständig politisk, militär och även kulturell växelverkan med grannstaterna i Mesopotamien, som i långa faser utövade överhöghet över det elamitiska området och kulturellt oftast var den "givande" parten. Ändå kunde elamiterna på många områden bevara sin självständighet gentemot Mesopotamien, till exempel i ett mycket speciellt system för tronföljd, i sin användning och anpassning av mesopotamisk kilskrift och genom att behålla sitt språk fram till långt in på första årtusendet f.Kr.
250px|thumb|left|Kartan visar området för landet Elam (i rött).
Det elamitiska namnet på landet Elam var haltamti eller hatamti, vilket på sumeriska blev till elama, på akkadiska till elamtu och på hebreiska till 'elam. Elamiternas egen beteckning för sitt språk är inte bevarad. Den vanliga moderna beteckningen elamitiska (engelska och franska elamite) härrör från A. Sayce, som 1874 efter akkadisk förebild präglade beteckningen elamite för folket och språket.
Historik Elams historia är ofullständigt känd. Det finns relativt få historiska texter på elamitiska, och för vissa tidsperioder kan Elams historia främst utläsas från mesopotamiska (sumeriska, akkadiska, assyriska och babyloniska) källor. Förenklat kan elamitiskans historia indelas i fem perioder.
Från den protoelamitiska tiden, ungefär 3100-2600 f.Kr., finns det ännu inga direkta språkliga bevis för elamiterna. Den gammalelamitiska perioden, som följde den protoelamitiska, utgjorde kulturellt en direkt fortsättning på denna period, vilket talar för att även det folk som uppbar den protoelamitiska kulturen var elamiter. Under denna period utvecklades, efter förebild från den endast något äldre sumeriska skriften, den hittills odechiffrerade "protoelamitiska bildskriften" som användes för ekonomisk förvaltning. Fynden kommer framför allt från tiden 3050 till 2800 f.Kr.
Den gammalelamitiska tiden, ungefär 2600–1500 f.Kr., omfattar de elamitiska dynastierna Anwan, Simaš och epartiderna. Sedan Akkadriket (2340–2200) förstärktes det mesopotamiska inflytandet i Elam. Efter en kort självständighet under kung Puzur-Inšušinak (omkring 2200) vann den sumeriska Ur-III-dynastin omkring 2100 åter överhögheten, medan elamiterna hade en avgörande roll i att åstadkomma slutet för just denna dynasti. Även gentemot Hammurabi-riket och dess efterföljare (1900–1600 f.Kr.) behöll Elam en relativ oavhängighet under epartider-dynastin. Under den gammalelamitiska perioden utvecklade elamiterna sin självständiga "streckskrift" (endast använd en kort tid omkring 2200) och antog den mesopotamiska kilskriften, som de under tidens lopp starkt förändrade (se nedan för detaljer om de elamitiska skriftsystemen).
Den medelelamitiska perioden omfattar ungefär tidsrymden 1500-1000 f.Kr. under dynastierna igehalkiderna och Šutrukiderna, Den hade en glänsande höjdpunkt under Untaš-Napiriša med grundandet av huvudstaden Dur-Untaš (idag Chogha Zanbil) som har den antagligen bäst bevarade ziqquraten i hela Främre Orienten. Babylonierna under Nebukadnessar I avslutade denna fas.
Under den nyelamitiska perioden, ungefär 1000-550 f.Kr., fann Elam en sista höjdpunkt i det så kallade nyelamitiska riket (760–640), som – sedan det försvagats genom att iranska folk trängt in i elamitiska områden – slutligen upplöstes av assyrien.
Under den akemenidiska perioden 550–330 f.Kr. blev Elam en viktig beståndsdel av akemeniderriket, och dess språk var ett av fyra statsspråk (tillsammans med persiska, babyloniska och arameiska). I Persepolis och Susa förvaltade framför allt elamitiska skrivare statskansliet, och bokhållandet fördes i stor utsträckning på elamitiska. Den tidigare elamitiska huvudstaden Susa blev med nya stora palats ett förvaltningscentrum för det akemenidiska riket. Medan den skriftliga elamitiska traditionen avbröts 350 f.Kr., talades elamitiskan sannolikt ännu fram till slutet av första århundradet e.Kr. i Khuzistan. Beläggen för detta är dock omstridda.
Skrift och dechiffrering
Protoelamitisk bildskrift Kort efter att skriften uppfanns bland sumererna finner man även i Elam från 3050 till 2800 f.Kr. en skriftform som är mycket lik den något äldre tidiga sumeriska kilskriften från Uruk. Liksom denna använder den nästan enbart ord- och taltecken. Denna skrift kallas den protoelamitiska bildskriften. Huvudfyndort är Susa med 1 600 lertavlor. Enstaka fynd har gjorts i hela sydvästra Iran och även utspritt i östra Iran. Skriften har hittills inte kunnat dechiffreras, men tavlorna liknar till sin struktur och sannolikt även till innehållet de tidiga sumeriska tavlorna, som uteslutande användes för ekonomiska förvaltningsändamål. Den protoelamitiska skriften innehåller ungefär 1 000 tecken, vilka förekommer i runt 5 000 varianter.
Talsystemet i dessa inskrifter är ytterst komplext. Olika enheter används beroende på vilka objekt som räknas, ungefär som i Uruk-texterna. Arbetena av Peter Damerow och Robert K. Englund ger följande olika talmodi:Damerow & Englund (1989); Englund (1997)
Olika talsystem i den protoelamitiska skriften
ObjektstyperGrundsystemAnvända enhetermänniskor, djurdecimal1 - 10 - 100 - 1 000 - 10 000diskret icke-levandesexagesimal1 - 10 - 60 - 600 - 3 600spannmålsransoner(bi)sexagesimal1 - 10 - 60 - 120 - 1 200rymdmått (spannmål)blandad1 - 2 - 4 - 12 - 24 - 60 - 360 - 3 600 etc.ytmåttblandad1 - 6 - 18 - 180
Eftersom det inte används olika tecken för varje enhet av de olika talsystemen, beror de enskilda mängdtecknens talvärde på i vilket system de uppträder.
Att säkert tillskriva elamiterna dessa texter vore knappast möjligt, till och med vid en fullständig dechiffrering, på grund av den höga andelen språkoberoende ideogram. Läget för dechiffrering av denna skrift har beskrivits utförligt i Robinson 2002. På senare tid verkar ett genombrott vara på gång vid Oxfords Universitet, där Jacob Dahl leder arbete, som hittills lyckats tyda 1200 separata tecken (2012). Bedömningen är att skriften kan vara helt avkodad inom två år.
Elamitisk streckskrift Under 23:e århundradet utvecklade elamiterna en självständig stavelseskrift, som på grund av det linjära utförandet kallas "streckskrift" (engelska Linear Elamite). 1961 offentliggjorde iranisten och elamisten i Göttingen W. Hinz grunddragen av en dechiffrering av denna skrift. Han utgick då från en elamitisk läsning av dessa texter, vilket det berättas om i Hinz 1962, 1964 och 1969. Denna dechiffrering skedde på basis av en akkadisk-elamitisk tvåspråkig inskrift, den så kallade steninskrift A. För dechiffreringen användes läsning av egennamn ("Inšušinak", "Susa") och kännedom om elamitiskan från de tidigare dechiffrerade nyelamitiska och akemenidiska kungainskrifterna. Den är dock inte erkänd av alla experter. Texter på elamitisk streckskrift är knappa och nästan alltid begränsade till Puzur-Inšušinaks regeringstid i slutet av 23:e århundradet. Hittills har ungefär 20 sten- och tegelinskrifter och en inskrift på en silvervas hittats. Dessa inskrifter är oftast helgelseinskrifter.
Skriften har endast 103 teckenformer, av vilka 40 dessutom är belagda endast en gång, varför det från första början låg nära till hands att tolka dem som en ren stavelseskrift (ord-stavelse-skrifter som den mesopotamiska kilskriften använder en väsentligt större teckenuppsättning). Som exempel citeras den elamitiska text som W. Hinz anlitade för dechiffreringen i hans läsning och med hans interlinearöversättning (numreringen motsvarar spalterna i denna inskrift):
Elamitisk streckinskrift (så kallad stenskrift A, efter Hinz 1969):
(1) te-im-tik-ki nap in-šu-ši-na-ik un-ki (2) u ku-ti-ki-šu-ši-na-k zunkik hal-me ka (3) hal-me-ni-ik šu-si-im-ki (4) ši-in-pi-hi-iš-hu-ik (5) ša-ki-ri nap-ir lik hi-an ti-la-ni-li
Interlinearöversättning:
(1) Till herren gud Inšušinak, har denna trä(påle) (2) jag, Kutik-I(n)šušinak, kung av landet (Elam), (3) landarvinge till Susa, (4) av Šinpi-hišuk (5) son, gudomen som donation till templet tillägnat.
Anmärkning: Namnet "Kutik-I(n)šušinak" läses idag allmänt som "Puzur-Inšušinak".
Kilskrift Parallellt med streckskriften och framför allt efter 2200 f.Kr. slog den sumerisk-akkadiska kilskriften i ökande grad igenom även i Elam, men de flesta texterna skrevs ännu en tid på akkadiska (skrivarna var möjligen akkader). Från medelelamitisk tid förenklade elamiterna mer och mer den mesopotamiska kilskriften genom att reducera antalet tecken. Man eftersträvade enkla tecken med så få kilar som möjligt och lät till stor del ideogrammen (logogram, ordtecken) utgå för att ersättas av en nästan helt fonetisk stavelseskrift. För en och samma stavelse användes i regel endast ett tecken (se följande tabell). Därmed lyckades elamiterna skapa en självständig, väsentligt mer "logisk" och enklare form av kilskriften, som ändå knappast kunde återge den elamitiska fonetikens "finesser" (till exempel konsonantkluster, nasalering och dubbelkonsonanter) adekvat. I akemenidisk tid hade den elamitiska kilskriften slutligen endast 132 tecken, däribland 27 ideogram och determinativer. De grafiska skillnaderna mellan de elamitiska kiltecknen och deras mesopotamiska föregångare (som ändå oftast har kunnat identifieras) är betydande.
De sent nyelamitiska och akemenidisk-elamitiska stavelsetecknen
KaKeKiKuaKiKuKbabe.....pa.pipuapip,íp...gi....ka4.kikuakikuk.tetitu, tu4atitutda..du...sa.sisuasis(us)za.zi....šá,šàšešišuášiš.mamemimuamimumna.ninuanin, enunla.lilu.el?ulra.riru(ar)irurha.hihuVhVhVh