stående|miniatyr|En sumerisk lertavla.
Sumeriska var det språk som talades i det forntida Sumer i södra Mesopotamien i nuvarande södra Irak omkring 3200-1700 f.Kr. som dog ut runt år 100 f.Kr. Det var kulturbärande språk i stadsstater som Ur, Uruk och Girsu. Sumeriskan var ett av de första språken för vilket ett skriftspråk utvecklades; sumerisk kilskrift utvecklades från omkring 3200 f.Kr. Perioden av skriftlig tradition på sumeriska omfattar omkring 3000 år.
De äldre sumeriska texterna är dock mycket korta. Längre texter finns bevarade först från nysumerisk tid mot slutet av det tredje årtusendet före vår tideräkning. Vid den här perioden började sumeriskan försvinna som talat språk och ersättas av akkadiska. Sumeriska levde dock kvar som litterärt språk i över 1000 år med samma status liknande den latin hade i Europa efter Romerska rikets fall. De flesta sumeriska texter är därför skrivna efter sumerisk tid i Assyrien och Babylonien.
Sumeriskan är inte släkt med något känt språk och betecknas därför som ett isolatspråk. Grammatiken är agglutinerande, med många ändelser som läggs till enskilda ordstammar. Sumeriskan är ett ergativt språk som markerar det grammatiska subjektet i en sats beroende på om satsen det ingår i är transitiv eller intransitiv, till skillnad från nominativ–ackusativa språk (som svenska), som istället markerar objektet i en sats om det utsätts för en handling.
Viktiga centrum för sumerisk kultur var stadsstaterna Ur, Uruk, Lagaš, Nippur, Eridu och Girsu.
Sumeriska – ett isolerat fornorientaliskt språk Det äldsta skriftspråket miniatyr|Sumerisk lista på gåvor vid en hög prästinnas tillträde i den forntida staden Adab (senare Bismaya, Irak) Sedan åtminstone mitten av 4:e årtusendet spelade sumererna i Sydmesopotamien en avgörande roll för övergången till en högkultur, särskilt genom att omkring 3200 f.Kr. utveckla en skrift som kunde användas för ekonomi och förvaltning. Sumeriska tros vara ett av de tidigaste språken för vilket en skrift har uppfunnits; endast de äldsta egyptiska hieroglyferna når den sumeriska skriftens ålder och det debatteras fortfarande huruvida kilskriften var först. Om det fanns en förbindelse mellan kilskrift och hieroglyfer är en ouppklarad och hittills svårbevisad fråga.
Omkring 3200 f.Kr. övergick sumererna till att rita av eller rista de mönster som dittills ristats på siffermärken av bränd lera på större lerklumpar och förse dem med tilläggstecken. Från denna arkaiska form utvecklade sig på några få århundraden den mesopotamiska kilskriften – så kallad efter formen på dess tecken (i en senare form), som uppstod genom att skrivaren tryckte in en stylus med kilformad ände i den mjuka leran. Den har bevarats på lertavlor och andra material såsom stenstatyer och lertegel från byggnader, som upptäckts vid arkeologiska utgrävningar i vad som varit Mesopotamien. Denna skrift anpassade sedermera akkaderna, babylonierna, assyrierna, eblaiterna, elamiterna, hettiterna, hurriterna och urarteerna var och en till sina egna språk.
Ursprungligen utvecklades den sumeriska kilskriften som ideografisk eller logografisk skrift. Varje tecken motsvarade ett ord. Under loppet av några århundraden utvecklades efter rebusprincipen dessutom en form av stavelseskrift. Flera tecken för ett eller flera fonetiska stavelsevärden (mestadels V, KV, VK, KVK; V för vokal, K för konsonant) samordnades, och en logografisk-fonologisk skrift utvecklade sig. Ett exempel på detta är att ordet för pil, til, skrevs med en förenklad bild på en pil, vars kilskriftstecken senare även kom att användas för att skriva ordet för liv, som också var til.
Exempel Den följande korta texten från den så kallade Gudea-cylindern illustrerar skillnaderna mellan transkribering av kilskriften och morfemuppdelning byggd på grammatisk analys. Kilskrift100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33pxTranskriberingdiĝir inananin-kur-kur-ranin-a-niAnalysdInananin+kur+kur+aknin+ani+[ra]
100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33pxgu3-de2-apa.te.sišir.bur.la kiGudeaensi2Lagaški
100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33pxur-diĝir-ĝa2-tum3-du10-ke4ur+dĜatumdu+ak+e
100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33px100x33pxe2-ĝir2-su.ki.ka-nimu-na-du3e2+Ĝirsuki+ak+animu+na+n+du3
Anmärkningar: diĝir och ki är här determinativa, som visas upphöjda vid analysen; pa.te.si och šir.bur.la är så kallade diri-sammansättningar vilket innebär att flera tecken används för att skriva ett enda ord. Assyriologer namnger i transkribering då tecknens vanligaste värden för att på så sätt få ned dem i latinska bokstäver.
Översättning: För Inana, härskarinnan över alla länder, sin härskarinna, har Gudea, stadsfursten av Lagash och väktare av Ĝatumdu, byggt sitt Ĝirsu-hus.
Den sumerisk-akkadiska samexistensen Genom hela tredje årtusendet spelade sumeriskan huvudrollen i Sydmesopotamien, med avbrott endast under det Akkadiska rikets tid (2350 – 2200 f.Kr. ), men även då var sumeriska ett viktigt språk som användes parallellt med akkadiska. Sumererna utsattes visserligen från omkring 2600 f.Kr. i allt större utsträckning för semitisk konkurrens (av akkaderna, som först fanns i norra Mesopotamien), men troligen var det inte så mycket en fientlig ställning mellan de båda folkgrupperna, som en i stor utsträckning fredligt fortlöpande assimilations- och integrationsprocess, som slutligen ledde till en samexistens mellan dessa folk och deras språk (det så kallade sumerisk-akkadiska språkliga konvergensområdet med ömsesidigt språkligt inflytande; se Edzard 2003). Sumerernas ursprung och hållningen till de semitiska pastoralisterna är en akademiskt omdebatterad fråga men den vanligaste hållningen är att det redan tidigt rått en fredlig samexistens, vilket kan utläsas av bl.a. lånord och akkadiska namn i tidiga sumeriska texter. Från 2000 f.Kr. förlorade dock sumeriskan långsamt sin betydelse och det sumeriska folket assimilerades med tiden helt med den – även genom ytterligare semitiska invandringar – växande akkadiska befolkningen. Troligen inföll slutet för sumeriskan som talat språk omkring 1700 f.Kr., allra senast 1600 f.Kr. Som språk inom kult, vetenskap, litteratur och officiella kungliga inskrifter användes det dock fortfarande länge. De sista sumeriska texterna härstammar från kilskriftsepokens slutfas (omkring 100 f.Kr.).
Språkperioder och textarter Sumeriskans tretusenåriga språkhistoria kan indelas i följande perioder:
Arkaisk sumeriska eller tidig sumeriska 3100–2600 f.Kr. Från denna period finns nästan bara ekonomi- och förvaltningstexter, fynd huvudsakligen från Uruk (faserna IVa och III) och Šuruppak. Från Jemdet Nasr-tiden finns det enstaka rättsliga texter och litterära kompositioner i arkaisk form. Då de grammatiska elementen – markeringar av grammatiska funktioner hos nomen och verb – bara enstaka gånger skrivs ut, ger texterna inte mycket upplysning om sumeriskans grammatiska struktur. Gammalsumeriska 2600–2200 f. Kr. Övervägande ekonomi- och förvaltningstexter, första längre kungsinskrifterna, enstaka litterära texter. Huvudfyndort är Lagaš. Texterna från denna fas ger redan viss upplysning om den sumeriska grammatiken. Efter det semitiskt präglade akkadiska rikets tid (2350–2200 f.Kr.), som hänger samman med en stark tillbakagång av det sumeriska materialet, kommer en sumerisk renässans. Nysumeriska 2200–2000 f.Kr. Den största fyndtätheten är från tiden för den tredje dynastin i Ur (Ur-III-tid); därtill kommer otaliga ekonomitexter från Lagaš, Umma och Ur. Några rätts- och processurkunder har bevarats. Av central betydelse är ensin Gudea av Lagashs omfångsrika, på cylindrar bevarade bygghymner (omkring 2130), som tillät en grundläggande grammatisk analys av sumeriskan (A. Falkenstein 1949/78). Sensumeriska 2000–1700 f.Kr. Fortsatt användning av sumeriskan som talat språk i delar av Sydmesopotamien (området kring Nippur), och framför allt intensivt som skriftspråk för lag- och förvaltningstexter och kungliga inskrifter (ofta tvåspråkigt sumeriska-akkadiska). Många litterära texter, som bevarats muntligt från äldre tider, finner nu för första gången sin sumeriska skriftform, däribland även den sumeriska versionen av vissa delar av det kända Gilgamesheposet. Eftersumeriska 1700–100 f.Kr. Sumeriskan användes inte längre som talat språk och trängs även som skriftspråk i stor utsträckning ut av akkadiskan (babyloniska i södra, assyriska i norra Mesopotamien). Den spelar i fortsättningen endast en roll som ett lärdoms- kult- och litteraturspråk. Dess långvariga betydelse visas dock av det faktum att ännu under 600-talet gör den assyriske kungen Assurbanipal sig bemärkt genom att kunna läsa sumeriska texter. Från den eftersumeriska tiden härstammar också en stor del av de tvåspråkiga lexikaliska listorna (akkadiska-sumeriska), som på 1800-talet möjliggjorde de första tolkningsförsöken av sumeriskan.
Dialekter och sociolekter Trots att en senare lexikalisk text listar en rad dialekter (eller snarare sociolekter) av sumeriskan, förblir förutom normalspråket eme-gi(r), vår tunga, endast sociolekten eme-sal, fin tunga, tydlig, och det bara i sensumerisk litterär tradition. Denna språkform används när kvinnliga väsen uttalar sig i litterära texter, medan berättande delar och männens tal är skrivna på normalspråket. De huvudsakliga skillnaderna mot normalspråket är en delvis ljudmässig omgestaltning av ordstammarna och morfologiska bildningselement, men även användning av ord som inte förekommer i huvuddialekten (till exempel mu-ud-na i stället för nital ”gemål”, mu-tin i stället för ki-sikil ”jungfru”). Hur detta skall tolkas är omstritt och ett flertal teorier finns men ingen har med säkerhet konstaterat att eme-sal är ett kvinnospråk, fastän en sådan slutledning är frestande.
Återupptäckandet av sumeriskan miniatyr|Jules Oppert Vid början av vår tideräkning gick varje kunskap om sumeriskan och kilskriften förlorad. I motsats till assyrierna, babylonierna och egyptierna, vilkas verk är brett dokumenterade i den klassiska forntidens historieskrivning, finns det ingen hänvisning till sumerernas existens i dessa berättelser. Med tolkningen av kilskriften från början av 1800-talet blev till att börja med tre språk upptäckta: den semitiska akkadiskan (i dess babyloniska form), den indoeuropeiska fornpersiskan samt elamitiskan (ett isolerat språk i nuvarande sydvästra Iran). Först senare identifierades ett fjärde språk inom den babyloniska texten, som Jules Oppert 1869 som den förste betecknade ”sumeriska” (efter akkadiska šumeru). Sumerernas egen beteckning för sitt språk var eme-gi(r), som kanske betyder ”inhemskt språk”. De kallade sitt land kengir. Språkets existens och benämning var dock under en längre tid omstridda, och först 20 år senare - efter fynd av tvåspråkiga texter i Nineve samt genom de rikliga textfynden i Lagaš genom arkeologerna Ernest de Sarzec och Léon Heuzey - kunde det beläggas invändningsfritt av François Thureau-Dangin. Den senare öppnade slutligen sumeriskan för vetenskaplig utforskning med sitt verk ’’Die sumerischen und akkadischen Königsinschriften’’ (1907).
Förhållande till andra språk Det finns talrika försök att visa en släktskap mellan sumeriskan och andra språk eller språkfamiljer. Språkvetare har föreslagit släktskap med dravidiska, kaukasiska, altaiska och uraliska språk, baskiska, kurdiska, tibetanska, fornpersiska och till och med austroasiatiska språk och bantuspråk. I den aktuella diskussionen om makrofamiljer ser vissa forskare sumeriskan som en kandidat för den dene-kaukasiska makrofamiljen, som skulle omfatta de sinotibetanska och kaukasiska språken, jenisejspråken och na-dene-språken samt burushaski, baskiska och sumeriska, som hittills har betraktats som isolerade. På senare tid finns det också enstaka forskare som snarare vill räkna sumeriskan till den nostratiska makrofamiljen.