Belgiens historia sträcker sig från folkvandringstiden till dagens Belgien. Konungariket Belgien har varit en självständig stat sedan 1830.
Belgien delar mycket av sin historia med de andra Benelux-länderna. Landets historia har också karaktäriserats av dess läge i ett gränsområde mellan olika språk- och kulturområden, centralt beläget i Europa där flera europeiska stormakter har haft olika intressen.
Folkvandringstid thumb|Karta över de galliska stammarnas utbredningsområden, inklusive Belgica.
Beteckningarna belgier och Belgica förekommer för första gången i historien omkring år 50 f.Kr., vid tiden för Julius Caesars galliska krig, men syftade då på hela det av belgier bebodda området mellan Seine och nedre Rhen. En del av detta område, som innefattas av det nuvarande Belgiens gränser, erövrades av Caesar och ingick i den romerska provinsen Germania inferior. Belgierna var av keltiskt men också delvis av germanskt ursprung. Det germanska inslaget förstärktes när frankerna på 400-talet införlivade landet med sitt rike.
Medeltid left|thumb|Karta över Centraleuropa år 919–1125. När fördraget i Verdun skrevs 843 delades Belgien mellan Karl den stores ättlingar, varvid Schelde blev gräns, till en början mellan Frankrike och kungariket Lothringen; det senare underställde sig dock omkring 925 Henrik I av Tysk-romerska riket. Inom den franska delen uppstod grevskapen Flandern och Artois, medan den tyska tillhörde hertigdömet Nedre Lothringen, vilket under 900- och 1000-talen delades i grevskapen Namur och Hainaut, hertigdömena Brabant, Luxemburg och Limburg, herrskapet Malines och andliga furstendömet Liège. Feodalväsendet nådde en stark utveckling i dessa områden, vilka tillsammans med de områden som låg norr därom kom att kallas "Nederländerna". Trots krig och inre stridigheter bildades "gillen" i de samtidigt uppblomstrande stadssamhällena till skydd mot de världsliga och andliga stormännens förtryck. Den främsta platsen bland länsherrarna intog de flandriska grevarna. Deras arvtagare, hertigarna av Burgund, lyckades 1384 förena samtliga de nederländska landskapen under sitt välde, i både norr och söder, och dessa gick, jämte övriga burgundiska länder utanför Frankrike, genom arv år 1482 över till det habsburgska huset.
Habsburg-tiden Vid Karl V:s abdikation 1555 övergick Belgien till huset Habsburgs spanska gren, representerad av Filip II. Samtliga Nederländerna revolterade mot Filips despotism. De sju norra, till största delen protestantiska provinserna bildade under kampen för religiös och politisk frihet en av Spanien oberoende stat, Republiken Förenade Nederländerna (1579, erkänd 1648). De södra, rent katolska provinserna blev kvar under den spanska kronan och kallades vanligen, i motsats till de förra, Spanska Nederländerna. De var skådeplatsen för Spaniens följande krig med Frankrike. Frankrike övertog betydande områden (Artois, delar av Flandern, med mera), innan de efter spanska tronföljdskrigets slut 1713 tillföll Österrike. Kejsar Josef II:s våldsamma reformer i det som då kallades Österrikiska Nederländerna framkallade oroligheter. 1790 förklarade sig alla provinserna oberoende med namnet Belgiens förenta stater. Innan årets slut måste de dock återigen underkasta sig österrikarna. Striderna vid Jemappes (1792) och Fleurus (1794) förde landet under fransmännens styre.
Den franska tiden thumb|Skildring av slaget vid Waterloo. Österrike avträdde formellt landet 1797 och 1801 till Frankrike. Det ledde till en mängd samhällsreformer: alla gamla feodala privilegier avskaffades, undervisningen förbättrades, finansförvaltningen blev enklare, provinserna fick likartad förvaltning (9 departement) och lagskipning ("Code Napoléon", "Code pénal"), och så vidare.
Slaget vid Waterloo, som kom att avsluta Napoleonkrigen, stod 18 juni 1815 strax söder om Bryssel. Napoleon besegrades och Belgiens tid som franskt avslutades.
Förening med Nederländerna Genom Wienkongressens beslut förenades 1815 provinserna med den tidigare nederländska republikens område till konungariket Nederländerna under huset Oranien (författning av 24 augusti 1815). Föreningen var dock på många sätt så onaturlig att den knappast kunde finnas kvar länge. Förutom skillnader i religion, språk och seder fanns även stridiga materiella intressen: de norra provinserna var företrädesvis handelsinriktade, de södra däremot fabriksinriktade. Det dröjde inte länge förrän allvarliga slitningar uppstod. Regeringen försökte lösa dem genom att förfölja den oberoende pressen och de förnämsta oppositionsledarna (de Potter med flera). Den franska julirevolutionen år 1830 blev den tändande gnistan.
Det belgiska upproret thumb|Episod från belgiska revolutionen 1830, målning från 1835 av Gustave Wappers.
Det uppror (ibland kallat belgiska revolutionen) som ledde till Belgiens självständighet utbröt först i Bryssel 25 augusti 1830 och sedan i andra städer. En provisorisk regering slog i september tillbaka ett holländskt angrepp på Bryssel och utfärdade 4 oktober Belgiens oavhängighetsförklaring, vilken 19 november, medan holländarna bombarderade Antwerpen, bekräftades av en nationalkongress och 20 december erkändes av stormakterna på Londonkonferensen. En ny författning antogs 7 februari 1831, och den protestantiske prins Leopold I (1831–1865) av Sachsen-Coburg valdes 4 juni samma år till kung. Han besteg tronen som Leopold I den 21 juli, vilket sedan dess är Belgiens nationaldag.
Frågan om gränsen (delningen av Luxemburg och Limburg) medförde krigiska förvecklingar. En holländsk här anföll Belgien och segrade vid Hasselt och Louvain 1831, men fördrevs av en fransk kår; fransmännen erövrade det av holländarna besatta citadellet i Antwerpen 23 december 1832. Krigshandlingarna fick sin avslutning först sedan Holland (1838) och Belgien (1839) antagit de på Londonkonferensen 6 oktober 1831 beslutade 24 artiklarna angående delningen. I den slutliga freden 19 april 1839 beslutades om holländarnas rätt att uppbära Schelde-tull och Belgiens andel (5 miljoner gulden årlig ränta) i den holländska statsskulden. Den 15 november 1831 hade stormakterna garanterat Belgien ständig neutralitet.
Det självständiga Belgien under 1800-talet Belgiens historia efter självständighetsförklaringen och fram till första världskriget är historien om ett inre utvecklingsarbete under ständig slipning emellan de politiska partierna: klerikala och liberala samt socialisterna. Möjligen var Belgiens garanterade neutralitet anledningen till att uppmärksamheten så intensivt riktats inåt och att partikampen blev så förbittrad. Men även de nationella och ekonomiska motsättningarna emellan flamländarna, som till större delen bedrev jordbruk, och de industriidkande vallonerna gjorde sitt till.
Ett strikt parlamentariskt styrelsesystem tillämpades i Belgien, så en översikt av ministärerna lämnar en bild av partiernas växlande majoriteter:
1834–1840 – de Theux och Muelenaere (klerikala) 1840–1841 – Lebeau och Rogier (liberala) 1841–1845 – Nothomb (moderat-klerikal) 1845–1846 – van de Weyer (liberal) 1846–1847 – de Theux (klerikal) 1847–1852 – Rogier (liberal), införde en stadga om undervisningen 1850 och slöt viktiga handelsfördrag samt inrättade en nationalbank 1852–1855 – Bruckère (moderatliberal), lyckades avvärja Napoleon III:s annekteringsförsök 1855–1857 – greve Yilain XIIII och de Decker (moderatklerikala) 1857–1867 – Rogier (liberal), rustade upp försvaret av den sydliga gränsen samt Antwerpens fortifikationer på grund av det förnyade hotet från Napoleon III 1867–1870 – Frère-Orban (liberal), fick arméns årskontingent ökad och den aktiva tjänstgöringstiden utsträckt 1870–1871 – d'Anethan (klerikal), mobiliserade under fransk-tyska kriget armén till gränsens försvar och uppfyllde strängt neutralitetens förpliktelser trots att stora delar av befolkningen sympatiserade med fransmännen 1871–1874 – de Theux (klerikal), med finansministern Malou som centralfigur 1874–1878 – d'Aspremont-Lynden (klerikal), även denna med Malou som centralfigur
Konflikt mellan klerikaler och liberaler Under ministern d'Aspremont-Lynden, som lät det flamska språket komma till användning vid domstolarna i flamska provinser, växte det klerikala partiet. Principen om kyrkans skilsmässa från staten upprätthölls strikt, ungdomen drogs till gymnasierna som leddes av jesuiterna och till det fria universitetet i Louvain; klostrens antal växte, och kyrkan ingrep med sina maktmedel vid kommunal- och riksdagsmannaval. Förgäves slöt sig vallonska och flamska liberaler samman vid valen 1876. Genom en uppenbar valkorruption segrade de klerikala, men orsakade också att en lag antogs 1877 mot bestickning vid val och att stadsrepresentanternas antal ökade.
Vid valen i juni 1878 segrade liberalerna. Den liberala ministern Frère-Orban (1878–84) genomdrev därpå 1879 en folkskolestadga. Den innebar att det, i nödfall med statsunderstöd, i alla kommuner skulle inrättas allmänna skolor under statens uppsikt med lärare, som fått sin bildning vid statens seminarier. Kyrkans bidrag till barnuppfostringen inskränktes till religionsundervisningen. När kyrkan använde alla möjliga medel för att locka föräldrarna att skicka sina barn i dess skolor, vände sig regeringen till påven med en begäran om att stoppa prästerskapets framfart. När regeringen slutligen kom till insikt om, att påven gillade den kyrkliga oppositionen, avbröt den 1880 de diplomatiska förbindelserna med den heliga stolen. 1881 fördubblades statsgymnasiernas antal och fler lärarseminarier startades.
Ett budgetunderskott, delvis förorsakat av utgifterna för statsskolorna, medförde nya eller ökade skatter, och att den i viss mån antireligiösa läroplanen visade sig opraktisk, var omständigheter som gav klerikalerna vapen i händerna. Tillsammans med de liberalas brist på sammanhållning och en radikal fraktions (under Paul Jansons ledning) krav på allmän rösträtt gav det klerikalerna majoritet i bägge kamrarna vid 1884 års val.
Den nye konseljpresidenten, Malou, gick dock för burdust till väga i klerikal iver. Han förnyade av förbindelsen med Rom och utfärdade av en klerikal skollag av 20 september 1884. Det hastigt växande missnöjet tvingade honom att träda tillbaka i oktober, varefter den moderat-klerikale Beernaert (1884–94) ställdes i spetsen för regeringen. Det drabbade statsskolorna: redan vid 1885 års slut var av de 1 933 statsskolorna 877 stängda, medan 1 465 av de religiösa förklarade som allmänna.