Francisco Franco Bahamonde, mer känd som bara Francisco Franco () eller general Franco, född 4 december 1892 i Ferrol, Galicien, Spanien, död 20 november 1975 i Madrid, Spanien, var en spansk officer och politiker på yttersta högerkanten som stöddes av konservativa, falangister och rojalister. Han var generalmajor från 1926 och Spaniens statschef och diktator med titeln "El Caudillo" (ledaren) 1939–1975.

Under det spanska inbördeskriget och de inledande åren av Francos regim förföljdes och dödades ett stort antal politiska motståndare, däribland kommunister, socialister, protestanter, intellektuella, frimurare samt katalanska och baskiska separatister. Det råder oenighet om hur många som föll offer för Francos förföljelser, och uppskattningarna av hur många som dödades varierar mellan 250 000–400 000. Franco lät också uppföra ett antal koncentrationsläger där tiotusentals människor förmodas ha dött. Våren 1940 gjordes bedömningen att över 250 000 politiska motståndare var fängslade. Så sent som 1957, nära två decennier efter Francos maktövertagande, inhyste de spanska fängelserna över 6 000 politiska motståndare. Även homosexualitet kriminaliserades, och under Francos regim förföljdes och fängslades homosexuella personer som ett led i så kallade säkerhets- och korrigeringsåtgärder.

Fascism, falangism och förtryck Under Francos tid vid makten var Falangistpartiet, Falange Española Tradicionalista y de las Juntas de Ofensiva Nacional Sindicalista, det enda tillåtna partiet. Den ideologi som Franco och Falangistpartiet genomdrev brukar betraktas som fascistisk. 1946 antog FN en resolution som slog fast att regimen var fascistisk sett till dess ursprung, natur och struktur. Franco införde även fascisthälsningen, annars känd som den romerska hälsningen, som officiell civil salut. När "Marcha Real" 1942 återinfördes som nationalsång infördes en referens till fascisthälsningen; "alzad la frente" (höj pannorna) ändrades till "alzad los brazos" (höj armarna). Historiker har emellertid påpekat att Franco kom att styra landet i en riktning som inte kan anses som strikt fascistisk, när det italienska fascistpartiets ideal används som utgångspunkt vid jämförelsen. Redan efter maktövertagandet 1939 och särskilt efter andra världskrigets slut utövade Franco påtryckningar mot Falangistpartiet i syfte att tona ner de mest radikala fascistiska idéerna till förmån för Francos egna ideal.

Francos styre har bland annat betecknats som totalitärt, auktoritärt, nationalistiskt, militärt, antikommunistiskt och antiliberalistiskt. Ett särskiljande drag för de ideal som regimen implementerade, jämfört med den italienska fascismen, var katolicismens centrala ställning. Bland annat var bilden av idealmannen byggd kring traditionella katolska ideal. Francos starkt antikommunistiska hållning var sannolikt en bidragande orsak till att Spanien efter andra världskriget delvis kunde närma sig de demokratiskt styrda länderna i Europa, i en tid när rädslan för kommunismen och Sovjetunionen intensifierades, och 1953 ingick Spanien ett tioårigt samarbetsavtal med USA genom den så kallade Madridpakten. I samband med att Franco verkade för att förbättra de internationella relationerna med västvärlden tog han alltmer avstånd från Falangistpartiet, som förlorade en stor del av sitt inflytande under 1950-talets andra hälft. Partiets försvagade ställning berodde även på en intern splittring i frågan om huruvida Spanien skulle vara en monarki. 1957 avsatte Franco de kvarvarande falangistiska ministrarna.

Francos regim förbjöd användningen av baskiska och katalanska utanför hemmet och under Franco blev det även förbjudet att ge nyfödda personer baskiska och katalanska namn. Vidare gjordes katolicismen till den enda statssanktionerade religionen. Franco förbjöd även alla fackförbund utom det statliga Organización Sindical Española, vars övergripande funktion var att kontrollera arbetsrelationerna för de spanska arbetarna.

Biografi Barndom och ungdomsår

Francisco Franco föddes i staden Ferrol i Galicien, Spanien. Hans far Nicolás Franco Salgado-Araujo var officer vid den spanska flottan. Modern Maria del Pilar Bahamonde y Pardo de Andrade Franco kom från den övre medelklassen och var en hängiven katolik med konservativa värderingar. Franco stod nära sin mor medan förhållandet var sämre till fadern, som har beskrivits som excentrisk, slösaktig, utsvävande, bitter, kritisk och auktoritär.

Franco var kortvuxen, och i skolan fick han smeknamnet "Cerillito" (lilla tändstickan). Han var fysiskt aktiv under uppväxten och hans fritidsintressen inbegrep simning, jakt och fotboll. Fram till tolv års ålder gick han i en privatskola som drevs av en katolsk präst och därefter fortsatte hans utbildning vid en skola vars syfte var att utbilda blivande marinofficerare. Marinakademin drabbades emellertid av budgetnedskärningar som ledde till minskade antagningar, och Franco kunde därför inte fullfölja familjetraditionen att bli marinofficer. I stället skrev han vid 14 års ålder in sig på Alcazarakademin i Toledo för att bli infanteriofficer. Efter tre års utbildning, kantade av mobbing, kunde han ta examen med medelmåttiga betyg.

Militär och politisk karriär 1912 blev den 19-årige officeren Franco placerad i Nordafrika, där Spanien bedrev ett kolonialkrig i spanska Marocko. Han utmärkte sig tidigt och det efterföljande året blev han befordrad till förste löjtnant i ett av kavalleriets elitregementen. Som löjtnant lade han ner mycket omsorg vid planeringen av truppförbandets insatser och han var även engagerad i förbandets välmående, och 1915 utsågs han till spanska arméns yngsta kapten, endast 22 år gammal. Efter några år som kapten fortsatte karriären spikrakt uppåt. 1920 utsågs han till sekundchef för den nybildade spanska främlingslegionen och 1923 blev han dess befälhavare. Samma år gifte han sig med Carmen Polo som han fick sitt enda barn med 1926, dottern María del Carmen. Han fortsatte att utmärka sig i striderna i Marocko, där motståndssidan leddes av den berbiske upprorsledaren Abd el-Krim, och blev 1926 brigadgeneral och därmed också Europas yngsta general.

Som brigadgeneral var Franco chef för krigsskolan i Zaragoza från 1928. Med kung Alfons XIII:s stöd hade Spanien styrts som militärdiktatur mellan 1923 och 1931, men efter att republikanerna fått politiskt inflytande genomfördes reformer som minskade både militärens och katolska kyrkans makt. Franco var mycket kritisk mot reformerna och han sattes därför i disponibilitet. Krigsskolan stängdes och Franco utsågs i stället till militärbefälhavare på Balearerna, vilket i praktiken betydde en politisk förvisning. 1933 fick de konservativa makten och Franco återinsattes i aktiv tjänst. 1934 ledde Franco de trupper som slog ned ett gruvarbetaruppror i Asturien. Han blev generalstabschef 1935, men efter folkfrontens valseger i februari 1936 utsågs han till militärguvernör för Kanarieöarna, eftersom regeringen fruktade hans fientlighet mot republiken. Härifrån förberedde han den militärrevolt som 18 juli samma år resulterade i Spanska inbördeskriget.Nordisk familjebok 1951-1955 års upplaga bd.7 sp.937]

Vid den nationalistiska resningen i Spanien i juli 1936 flög Franco till Marocko på begäran av de reaktionära grupper, som inlett ett militäruppror mot den sittande republikanska regeringen i Madrid, för att överta befälet över de upproriska styrkorna. Trupperna i Marocko anslöt sig omedelbart till honom och överfördes snabbt till södra Spanien. I september 1936 blev han generalissimus, det vill säga högste befälhavare, och erkändes som ledare för hela upprorsrörelsen varefter han organiserade en ny statsregim med säte i Burgos. Francos regering erkändes redan i november samma år av Tyskland och Italien, som redan från början understött Franco dels med frivilliga, dels med krigsmateriel.

Spanien under Franco

Efter att vänsterregimen tagit makten efter seger i valet 1936 började traditionellt konservativa och nationalister känna sig allt mer hotade av tanken på en kommunistisk diktatur. Detta utlöste ett militärt uppror, som delade landet nästan lika mellan revolterande delar av armén och styrkor lojala mot regeringen. Spanska inbördeskriget hade därmed inletts, vilket slutade med Francos intåg i Madrid den 28 mars 1939. Franco fick avgörande stöd från Tyskland och Italien, med Hitler respektive Mussolini vid makten. Regeringen fick stöd genom internationella brigader av frivilliga, främst från Sovjetunionen. Även Mexiko stöttade regeringen medan Frankrike endast erbjöd begränsat stöd. Efter inbördeskrigets slut våren 1939 erkändes Francoregeringen allmänt som Spaniens enda lagliga. Trots att Franco tagit makten med odemokratiska medel erkände demokratiska länder som USA, Storbritannien och Frankrike hans regim. Ett dekret den 9 augusti 1939 förlänade Franco diktatorisk makt.

Under andra världskriget bistod Franco Tyskland med en spansk division, División Española de Voluntarios, känd som den Blå divisionen, med omkring 18 000 soldater som deltog i Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen. Hitler och Franco diskuterade även ett övertagande av Gibraltar. Vid den tiden gav Franco order om upprättandet av en lista med omkring 6 000 judiska personer som var bosatta i Spanien. Listan överlämnades till Heinrich Himmler i samband med att Spanien och Tyskland förhandlade om Spaniens eventuella anslutande till axelmakterna. Det utökade militära samarbetet mellan Tyskland och Spanien kom emellertid aldrig till stånd. Vid det enda personliga mötet mellan Franco och Hitler krävde Franco att få kontrollen över stora delar av nordvästra Afrika, vilket Hitler inte kunde bifalla. Spanien undertecknade slutligen ett avtal med Tyskland som i praktiken var verkningslöst. Enligt avtalet åtog sig Spanien endast att man vid ett ospecificerat datum, som landets regering själv skulle fastställa vid en senare tidpunkt, skulle ansluta sig till Tysklands sida i kriget. Möjligheterna för Tyskland att få till stånd en militär allians med Spanien undergrävdes också internt. Mycket av Tysklands dialog med Spanien skedde genom den tyska amiralen Wilhelm Canaris, som i hemlighet drev en antinazistisk agenda och som sannolikt var en bidragande orsak till Francos ovilja att samarbeta med Tyskland. Canaris försåg bland annat spanjorerna med information om Tysklands militära status som i praktiken försvagade Hitlers och Tysklands möjligheter att utöva påtryckningar mot Franco. Sedan krigslyckan vänt för Tyskland drogs den spanska divisionen tillbaka från östfronten 1943. Bristande moral, svårigheter att hitta frivilliga samt påtryckningar från de allierade angavs internt som anledningar till tillbakadragandet. Francos regim lyckades undvika att bli indragen i nazismens och fascismens fall i Europa. Mot slutet av kriget bistod Spanien också ett större antal judiska flyktingar av spansk härkomst. Räddningsarbetet utfördes emellertid av spanska diplomater som agerade på eget initiativ.