Ryska revolutionen 1905 eller Första ryska revolutionen var en folklig resning mot tsar Nikolaj II och ses som en upptakt till de två stora revolutionerna i februari respektive oktober 1917. Även om revolutionen blivit känd som ryska revolutionen 1905 så var det i själva verket ett mer utdraget förlopp som började 1904 och slutade 1907.
Bakgrund Fyra huvudsakliga faktorer har identifierats som orsaker till att revolutionen utbröt: böndernas situation, arbetarnas situation, konflikten mellan den ryska staten och minoriteterna, samt radikala politiska idéer från liberalt och socialistiskt håll.Harcave, Sidney. (1970). The Russian Revolution of 1905. London: Collier-Macmillan.
Politisk situation Ryssland var vid tiden för revolutionen 1905 sedan länge en absolut monarki. Tsarens makt var i princip obegränsad där det saknades både konstitutionella begränsningar och ett parlament som kunde agera motvikt mot tsaren. Makten utövades genom en byråkratkår som stod över lagen och armén som hade i uppgift att upprätthålla ordning i landet. Man hade dessutom utvecklat en omfattande och mäktig säkerhetspolis som återfanns i hela landet. Yttrandefriheten och friheten att organisera sig utan statligt medgivande var i stort sett obefintliga. Även om systemet visade totalitära drag så var det också ett godtyckligt system som dock i viss utsträckning begränsades av privat äganderätt.
Liberalism I slutet av 1800-talet började en organiserad liberal rörelse växte fram, vid sidan av andra radikala politiska rörelser. Det autokratiska tsarväldet gjorde dock inga försök att integrera dessa i det befintliga systemet, vilket gjorde att oppositionella grupper bildade en bred allians i kritiken mot det rådande systemet. Idéer om individuella rättigheter och konstitutionella begränsningar för monarken hade ett brett stöd inom oppositionen, även om åsikterna gick isär i andra frågor.Ascher, s. 9
De lokala organen zemstvo, som hade inrättats på 1860-talet, erbjöd samhällsengagerade medborgare en plats där de kunde delta i det politiska livet, även om zemstvons befogenheter begränsade sig till vissa lokala angelägenheter. Samtidigt var zemstvon en av få institutioner som var fri från byråkratisk kontroll och organen var relativt effektiva i sin förvaltning, vilket undergrävde den statliga byråkratins och tsarregimens legitimitet. Inom zemstvo-sfären anställdes ett antal tjänstepersoner, bland annat lärare, agronomer, ingenjörer och läkare, som tilltalades av de liberala idealen och utvecklades till en viktig grupp inom den liberala rörelsen. Liberalismen blev ännu mer organiserad när Förbundet för frigörelse (sojuz osvobozjdenija) grundades 1903.
Jordfrågan och situationen för bönder Under 1900-talets början bestod Rysslands befolkning till ca 80% av jordbrukare. På landsbygden hade bönderna övergått från livegenskap till större frihet vid emancipationsreformen 1861. De bönder som blev fria fick jord tilldelat till sig, men de fick ofta mindre jord att bruka än vad de hade haft tidigare, i snitt 13% mindre jord. I södra Ryssland tvingade adeln dessutom bönderna att lämna ifrån sig mellan en tredjedel och hälften av den jord som de tidigare hade brukat. En stor del av jorden bönderna de brukade fick de arrendera av adeln och var även tvungna att betala en inlösningsavgift för den jord de fick överta. Godsägarna reserverade samtidigt den bästa betesmarken till sig själv, vilket retade bönderna och begränsade deras möjligheter att förbättra sin ekonomi. miniatyr|Sergej Korovins målning På miren (На Миру), 1893 Jordbruket var organiserat i mirer (även kallat obsjtjina), ett slags byalag eller bykommuner där varje familjs överhuvud var med och beslutade i gemensamma frågor. Den jord som bönderna fick efter livegenskapens avskaffande tillföll miren och ägdes gemensamt snarare än privat av varje jordbrukare. Syftet med mirerna var inte minst att underlätta regeringens skatteuttag, samtidigt som bönderna i kommunerna utövade social kontroll över varandra. Byalaget hade ett kollektivt ansvar att betala såväl skatt som inlösningsavgifter för jord. Den sociala kontrollen togs sig uttryck exempelvis genom att bönder inte kunde flytta från sin by utan tillstånd från byalaget.
Jorden omfördelades med jämna mellanrum inom byalagen, men det fanns samtidigt en ojämlikhet mellan kulakerna, de rikare bönderna, och de mindre välbärgade bönderna. I takt med befolkningsökningen på landsbygden minskade också storleken på de jordlotter som varje person hade att tillgå. Den tekniska utvecklingen ökade inte i samma takt som jordlotterna minskade i storlek, vilket ledde till en minskad avkastning från jordbruket och i förlängningen hungersnöd. Fenomenet har benämnts som en jordhunger på den ryska landsbygden.
Resultatet blev att bönderna ställde hårda krav på att adeln skulle frånsäga sig mer jord, så att bönderna lättare kunde försörja sig själva. Ojämlikheten i jordfördelning, den sociala kontrollen och den låga avkastningen från jordbruket, tillsammans med lagar som diskriminerade bönder, ökade missnöjet hos bönderna, vilket de riktade mot adel och regering.Service, Robert. 2013. s.47 Politiskt lutade många bönder åt anarkism. Under det tidiga 1900-talet växte farhågorna om ett större bondeuppror och 1902 upplevde Poltava och Charkiv ett uppror där bönder gick till attack mot lokala markägare, som man menade hade hindrat tsarens vilja att slå igenom på landsbygden.
Industrialisering och arbetare I slutet av 1800-talet genomgick Ryssland en radikal omstrukturering av ekonomin, med en mycket hög takt av industrialisering, till stor del driven av statliga investeringar med hjälp av utländska lån. I slutet av 1890-talet stod staten exempelvis för två tredjedelar av hela Rysslands produktion av metaller och i början av 1900-talet ägde staten runt 70 % av järnvägarna, utöver de gruvor, oljefält och skogsmarker som staten redan kontrollerade. För att finansiera investeringarna och de utländska lånen höjdes skatterna, vilket till största delen belastade bönder och andra låginkomsttagare. Dessa fick dessutom betala höga indirekta skatter genom de tullar på importerade varor (t.ex. tobak och socker) som staten hade infört för att skydda den inhemska industrin.Ascher, Abraham. 2004. s. 6
Arbetsmiljö och levnadsförhållanden Utöver de ekonomiska konsekvenserna och ökade skatter så fick industrialiseringen även sociala och kulturella följder. I slutet av 1890-talet arbetade en vanlig arbetare elva och en halv timme om dagen, fem dagar i veckan med något färre arbetstimmar på lördagar. Lönerna var mycket låga och bostäderna var usla, där många bodde i stora och smutsiga baracker eftersom de inte var permanent bosatta i städerna utan ofta tillbringade delar av året på landsbygden.Ascher, s. 6 miniatyr|Arbetare i L.M. Ericssons telefonfabrik i Sankt Petersburg, början av 1900-talet Relationen mellan arbetare och arbetsgivare präglades av en paternalistisk attityd, där kollektivt motstånd mot en arbetsgivare likställdes med uppror mot staten. Strejker och fackföreningar var så gott som förbjudna, där en strejk kunde ge ett fängelsestraff på upp till 3 månader för organisatören och mellan 15 och 20 års straffarbete. Utöver detta utsattes arbetarna för kränkande behandling. De tilltalades nedlåtande, kroppsvisiterades vid arbetsdagens slut för att se om de hade stulit något, och fick betala böter om de inte förhöll sig till arbetsplatsens invecklade ordningsregler.
Strejker och reformförsök I Ryssland var fabrikerna koncentrerade till ett fåtal platser i landet och fabrikerna var betydligt större än i andra industrialiserade länder. Den höga koncentrationen av arbetare underlättade organiseringen i fackföreningar och gav nya möjligheter till militanta agitatorer att nå stora mängder arbetare som var missnöjda med arbetsmiljön. I takt med att missnöjet ökade så växte även strejkerna. Antalet rapporterade strejker och "störningar" som rapporterades växte stadigt från 1860-talet och fram till 1905. På 1860-talet rapporterades enbart 6 strejker, vilket hade växt till ett genomsnitt på 176 strejker om året under perioden 1895-1904. Den stora mängden strejker satte press på arbetsgivare och regering att åstadkomma förändring för arbetarna.
Regeringen försökte tillmötesgå kraven genom att lagstifta om exempelvis begränsningar för barnarbete. Det gjordes även försök med statligt stödda men samtidigt polisövervakade fackföreningar, så kallad "polissocialism". De statligt godkända facken sedan agera som medlare mellan arbetare och arbetsgivare, var tanken. Försöken lades i stort sett ner 1903 efter att en fackförening misstänktes ligga bakom en generalstrejk i Odessa, den dittills största strejken i Ryssland. Polissocialismens grundare Sergej Zubatov avskedades av inrikesminister Vjatjeslav von Pleve efter incidenten i Odessa. Året därpå kom försöken att i desperation återupptas av Pleve när protesterna från arbetarna fortsatte. Då var det prästen Georgij Gapon som fick uppdraget att skapa en fackförening, något som så småningom skulle utlösa en händelsekedja som ledde till revolutionens utbrott.Ascher, Abraham. 2004. s. 7
Diskriminering av minoriteter Under flera hundra år före revolutionen 1905 hade det ryska kejsardömet expanderat geografiskt i flera väderstreck: i väst mot Polen, Baltikum och Finland, i syd mot Kaukasus, Krim och Svarta havet, och i öst mot Sibirien och Centralasien. På grund av expansionen fann sig över 100 folk och etniska grupper plötsligt inom kejsardömet, men i minoritet i förhållande till den ryska etniska majoriteten. Många av de etniska, kulturella och religiösa minoriteterna upplevde sig stigmatiserade på grund av tsar Alexander III och Nikolaj II:s försök att "russifiera" imperiet.miniatyr|Bild över det judiska bosättningsområdet i de västra delarna av det ryska kejsardömet. Judar var en minoritet som var särskilt hårt ansatt i Ryssland och drabbades återkommande av antisemitism och våldsamma pogromer.Russifieringen var dels en strävan efter rysk kulturell hegemoni, dels ett försök att hantera de minoriteter som sågs som en potentiell inre säkerhetsrisk i konflikter med Rysslands grannländer. Nationalism(er) i t.ex. Polen och Finland, samt krav på utökade rättigheter av olika slag växte sig allt starkare och regeringen var rädd för att rättighetskraven skulle sprida sig i landet. Minoriteterna diskriminerades på olika sätt till exempel genom att de exempelvis inte fick rösta, och genom att de begränsades i sin skolgång.Ascher, A. 2004. s. 13
En särskilt utsatt grupp var de ryska judarna, en grupp om ungefär 5 miljoner människor. Regeringens politik präglades av antisemitiska åsikter. Judarna omfattades av strikta ekonomiska, juridiska och sociala restriktioner. Den mest uppenbara restriktionen var att judarna mellan 1791 och 1917 enbart fick bo i det judiska bosättningsområdet, ett område som sträckte sig från Östersjön, genom delar av dagens Litauen, Polen och Belarus, samt de västra delarna av Ukraina till Svarta havet. Judar fick inte anställas i den statliga byråkratin, de fick inte bli officerare i militären och de var tvungna att betala särskilda skatter. De utsattes regelbundet för våldsam förföljelse genom pogromer.
Revolutionens upptakt Rysk-japanska kriget 1904-05
I februari 1904 bröt krig ut mellan Ryssland och Japan. Kriget mot Japan väckte först patriotiska känslor, men när det visade sig att kriget gick betydligt sämre än väntat för den ryska militären tappade regeringen status. Olika politiska oppositionella krafter tog tillfället i akt att mobilisera när regeringen försvagades. Ekonomin fick sig också en törn i och med att järnvägen vigdes åt trupptransporter österut, samtidigt som över en miljon män kallades in som en soldatreserv, vilket drog ner industriernas produktion.Ascher, Abraham. 2004. s. 13-16
Missnöje och krav på reformer