miniatyr|Mona Lisa, ett av de mest kända verken inom målarkonsten. Målarkonst är en form av bildkonst, en konstnärlig uttrycksform med målarfärg. Både material och teknik kan variera. Väggmålning, målning på träpannå och bokmåleri har funnits under lång tid, och målning på duk introducerades under senmedeltiden. Därtill finns flera olika tekniker gällande målarfärg med mera.

Definitioner I äldre tid kunde benämningen målarkonst innefatta en mängd tekniker som inte är måleri, bland annat teckning, grafik, gobeläng och skulptur. Därutöver kunde de figurprydda haute-lisse-vävnaderna och mosaikframställningarna då räknas till målarkonstens område. Numera ingår detta i benämningen bildkonst och den som är verksam inom dessa områden kallas bildkonstnär, medan målarkonst enbart omfattar måleritekniker.

Utifrån underlag för målning, kan man bland annat tala om muralmålning (väggmålning), manuskript- eller bokmålning och tavel- eller stafflimålning.

Utifrån teknik för applicering eller typ av målarfärg, kan man bland annat tala om al fresco, enkaustik, temperamåleri, oljemåleri, akrylmålning, akvarell, gouache, pastell eller emaljmålning.

Med hänsyn till innehållet kan man skilja mellan religiöst måleri, mytologiskt måleri, historie- (jämte batalj-) målning, porträtt, genre, alla dessa inbegripna under termen "figurmålning", och vidare landskapsmåleri, djurmåleri, marinmålning, arkitekturmåleri, stilleben.

Vidare kategoriseras gärna konstverk utifrån konstriktning.

Historik

Förhistoria och antiken miniatyr|Hästar från Chauvetgrottan. miniatyr|Romersk målning som tros vara baserad på Apelles målning.

I sydvästra Frankrike och norra Spanien har man hittar grottmålningar som är omkring 30 000 år gamla. Grottmålningarna visar vilda djur som hästar, mammutar och noshörningar och utfördes genom infärgning av bergväggen med röd färg, framställd genom lera och svarta färgmedel. Liknande arbeten på grott- och bergväggar finns över hela världen. I Sverige är dessa kända som hällristningar. Flera civilisationer utvecklade sin egen målarkonst.

Målarkonstens uppkomst går tillbaka till de äldsta och ursprungligaste skedena av mänsklig kultur. Bland de gamla kulturerna vid Medelhavet och i Främre Asien finns särskilt mycket målningar bevarade i Egypten, där tempelfasader, gravkamrar, mumiekistor och bohagsting täckts av en rik bildvärld med ämnen från myten, historien och vardagslivet. I det hela inskränker sig dock denna konst till att vara en färglagd konturteckning med drag av verklighetsiakttagelse. Särskilt människor avbildades i strikt stiliserad form. Motsvarande drag finns inom det äldre grekiska vasmåleriet, där även de hade sin konturstil bevarad. Denna kännetecknade även det monumentala måleriet i Grekland ända fram till början av 300-talet f.Kr.

Av denna konst, som hade en mästare i Polygnotos (omkr. 450 f.Kr.), finns dock inget bevarat, lika litet som av den med ljus och färgeffekter arbetande målarkonsten under Alexander den stores tid, Zeuxis (förra delen av 400-talet f.Kr.) och Apelles (356–308 f.Kr.) konst. Denna fortlevde, liksom det äldre grekiska måleriet upptagits av etruskerna, hos romarna, och en föreställning om dess art erhåller man dels i Rom bland Palatinens furstevillor och i de på Esquilinen tillvaratagna, nu i Vatikanen befintliga områden, dels i de kampaniska städerna Herculaneum och Pompeji. Ett viktigt dokument är även den i Pompeji funna ståtliga mosaikbilden Alexanderslaget. Emellertid förlorades till stor del de vunna resultaten under den tidigare medeltiden, även om vissa traditioner bevarades i de bysantinska kyrko- och bokmålningarna. Både den romanska och den gotiska målarkonsten i Västvärlden har prägeln av en ytkonst med ornamentalt förda linjer som ersätter ett plastiskt genomförande av gestalterna. I det romanska måleriet är dessa linjer närmast en projektion på ytan av antika plastiska motiv, i gotikens måleri en omtolkning till ytmönster av den samtida skulpturstilen.

1300–1600-talet Italien Italien kom att spela en stor roll för måleriets pånyttfödelse under den senare medeltiden. Giottos freskmålningar, som var de första sedan antikens Grekland att avbilda aktiva personer, är en del av detta.Scott, Foresman (1990): Living World History, s. 297. Hans efterföljare i Florens och Siena tog över uppgiften som viktiga konstnärer. De använde sig vid dessa försök av perspektiviska mått, av överskådningar, fyndigt målade detaljer, belysningseffekter och liknande. Samtidigt sökte de erövra naturen och dess liv, växter och djur och atmosfären åt konsten. Vid 1400-talets början fördes dessa uppgifter framåt mot sin lösning; rumsproblemet genom italienska målare, naturframställningen genom nederländska. Florentinarna Masaccio, Castagno och Uccello ägnade sig åt form- och rumsproblemens måleriska lösning. Masaccio (1401–28) ställde i sina fresker i Brancaccikapellet i kyrkan del Carmine i Florens mäktiga gestalter full kroppslig påtaglighet. Andrea Castagno (omkr. 1420–1457) gav den enskilda gestalten med stor illusionsstyrka, medan Paolo Uccello (1396 eller 1397–1475) försökte avbilda förkortning och perspektiv i stora rörelsefyllda kompositioner. Dessa konstnärer byggde på de grundliga teoretiska utredningarna över perspektivet, som samtidigt utfördes av bland annat arkitekten Brunellesco. Bland viktiga målare kan Filippo Lippi (omkr. 1406–69), Botticelli eller Filipepi (1447–1510), Ghirlandajo (1449–94), Filippino Lippi (omkr. 1459–1504) nämnas. På sina håll gjorde sig även påverkningar från den klassiska eller samtida skulpturen märkbara, i en fast och storslagen figurstil såsom hos paduanaren Andrea Mantegna (1431–1516), eller i en omsorgsfull detaljering av formen som hos bildhuggaren och målaren Andrea Verrocchio (1435–88) i Florens.

Umbrern Luca Signorellis (omkr. 1442 – omkr. 1524) intresse för nakna gestalter i rörelse syns på hans kapell i Orvietos dom, vilket förebådar Michelangelos sixtinska takvalv. Omkring århundradets mitt sökte den umbriske mästaren Piero della Francesca (omkr. 1420–92) realisera verklighetens problem i måleriet ej på formell och linearperspektivisk väg, utan genom atmosfären och ljuset (freskmålningar i domen i Arezzoj). I princip står han nära det nederländska måleriet vid denna tid, även om lösningarna i verkligheten kom att bli helt olikartade. Vid slutet av 1400-talet hotade det mellanitalienska måleriet att upplösas i ytlig efterklang. En förnyelse blev viktig, och den kom genom de tre store mästarna Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, som inledde 1500-talets stora konstskede.

Ännu vid 1500-talets början är tavelmåleriet ett stillsamt och behärskat arbete, vid vilket samma grundliga omsorg ägnas åt alla konstverkets delar, bisakliga som huvudsakliga. I Tizians senare verk har detta sätt att arbeta avlösts av en behandling, som ej mer färglägger, utan målar i egentligaste mening, så att penseldragen från början till slut frammanar synerna och ingår på ett nödvändigt sätt i helheten. Hans efterföljare Tintoretto betonar detta, medan Paolo Veronese med större måttfullhet fortsatte de venezianska traditionerna i sina målningar. Vid sidan av denna målarkonst i stor stil och med stora ämnen, som till stor del hämtade inspiration från antik mytologi och historia liksom i det samtida Italien, fortlevde ett anspråkslösare nationellt måleri, vilket drog fördel av den konstens frigörelse från kyrkan, som renässans- och reformationsrörelserna medfört. Porträttmåleriet vann ökad betydelse, i synnerhet det holländska korporationsporträttets framträdande, av konstnärer som Antonis Moor. Landskapet framträdde som en ny självständig konstart, folklivsmåleriet fick sin första stora representant i Pieter Bruegel d.ä., och stillebenmåleriet tog sin start med Pieter Aertsen.

Flandern och Nederländerna Det nederländska måleriet började under 1400-talets början. 1432 placerades målningen "Lammets tillbedjan" på ett altare i Sankt Johanneskyrkan i Gent. Dess upphovsmän, bröderna Hubert och Jan van Eyck, hade skildrat landskap och figurer med en dittills osedd färgglans och skimmer av sol och luft, som överträffade det föregående måleriet. Den konst, som finns i Gent-altaret och som fortsattes efter Hubert van Eycks död av den överlevande brodern i altarmålningar och porträtt, dessa senare tillhörande en för målarkonsten ny ämneskrets, hade förberetts framför allt genom det burgundiska bokmåleriet, de präktiga bönböcker, som vid denna tid var en furstlig favoritlyx. Denna riktning var en grundbult i 1400-talets måleri i Nederländerna. Flera stora konstnärer, som Petrus Christus, Albert van Ouwater, Hugo van der Goes och Dierick Bouts, vann inflytande på detta århundrades måleri i Frankrike och Tyskland. Mot århundradets slut uppträdde konstnären Hans Memling med delvis naivt upptagande av italienska former, och vid sekelskiftet varslades starka inslag söderifrån i Gerard Davids och Geertgen tot Sint Jans kompositioner. Färgerna hade hos dessa sammanstämt till en större entonighet, i grått och brunt. Samma dämpande av den medeltida brokigheten kännetecknade koloriten hos de nederländske mästarna från 1500-talets första årtionden som innan dess påverkats av den lombardiska skolan, liksom de som visade sig starkt berörda av italiensk smak i teckning och komposition. I synnerhet är detta fallet med Mabuse och ännu mer med den samtida Scorel och Bernard van Orley.

Oljemåleriets stora popularitet i Europa startade i början av 1400-talet bland flamländska målare. Bröderna van Eyck använde en blandteknik av olje- och temperamålning, varefter oljefärgerna allt mera trängde ut de tidigare använda temperafärgerna och på 1600-talet hade det helt och hållet avlöst temperamåleriet som dominerande teknik även i Italien och övriga Europa.Bra Böckers lexikon, 1978

Under 1600-talet fortsatte de flamländska och holländska skolorna att utpräglas, dels till följd av de reformerta, folkligt nationellt sinnade målarnas emigration från de södra, katolska, av Spanien kontrollerade, flamländska provinserna till de norra, protestantiska och genom befrielsekriget självständiga holländska, dels genom framträdande på båda hållen av målarbegåvningar, som i sin konst förkroppsligade de två nationaliteterna. Peter Paul Rubens och de kring honom grupperade flamländska målarna skapade i stora mått och monumental stil för furstarna och för kyrkan. Deras konst är en direkt fortsättning av den italienhärmande riktningen, romanismen, i 1500-talets nederländska måleri. Teckningarna är livfulla, även om de ofta är maniererade, föredraget brett och levande, liksom inspirerat, fastän väl i verkligheten noga beräknade till sin verkan. Detta måleri vill huvudsakligen dekorera, ej karakterisera. Det senare kan sägas vara huvudsyftet i det holländska måleriet, avsett ej för fjärrverkan i stora katedraler och slottssalar, utan för intimt betraktande i det borgerliga hemmet.

Frans Hals väcker genom sitt otvungna måleri ett nytt intresse för skildrandet av den alldagliga verkligheten och dess måleriska skönhet. Karakterisering med djupare, mera förandligad innebörd är kärnan i Rembrandts konst. Rembrandt är en viktig person inom konstens historia. Rembrandts konst reflekterar nyanser från de flesta dåtida holländska konstnärerna. Det holländska måleriets blomstringsskede motsvarar landets politiska storhetstid. 1600-talets slut betecknar dess gradvisa förfall och underkuvande under fransk smak. Måleriet i Italien och Nederländerna företer en oavbruten utveckling från medeltiden till slutet av 1600-talet.

Tyskland