Finlands språklag (423/2003) konkretiserar de bestämmelser om nationalspråken finska och svenska som finns i Finlands grundlag. Grundlagen föreskriver att den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov skall tillgodoses enligt lika grunder.
Språklagen 1922
Språkfrågan löstes konstitutionellt i 1919 års regeringsform, där det slogs fast att "Finska och svenska äro republikens nationalspråk". Kravet från finsksinnat håll att reducera svenskan till ett minoritetsspråk avvisades. I 1922 års språklag infördes detaljerade bestämmelser om:
indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt finska medborgares språkliga rättigheter språket i myndigheternas dokument myndigheternas ämbetsspråk
Samtidigt stiftades en lag om den språkkunskap som fordras av statstjänstemän.
Språklagen 2003
Språklagen av 1922 genomgick flera ändringar, bland annat av gränserna för kommuners tvåspråkighet 1935, 1962 och 1975, innan den upphävdes helt genom en ny språklag som trädde i kraft den 1 januari 2004. Den nya lagen innehåller bestämmelser om:
var och ens rätt att använda sitt eget språk kommunernas språkliga indelning i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner myndigheternas skyldighet att aktivt tillgodose språkliga rättigheter myndigheternas interna språk språket i lagar, myndighetsinformation, skyltar, ortnamn och produktinformation övervakning av lagens efterlevnad
Se även
Språkreskriptet 1863
Referenser
Externa länkar Språklag 423/2003 på Finlex
Kategori:Språk i Finland