miniatyr|Hunnernas rike sträckte sig år 450 från Centralasiens stäpper i öster till nuvarande Tyskland i väster, från Östersjön i norr till Svarta havet i söder. Hunnerna var en centralasiatisk befolkningsgrupp som ingick i de eurasiska nomaderna. Deras ursprung är omtvistat när de dyker upp i Europa omkring 375 e.Kr.
Hunnernas härjningar i Europa Omkring år 370 dök hunnerna upp vid Svarta havet och underkuvade år 375 ostrogoterna, som då leddes av Ermanarik. Denna erövring blev startskottet till den germanska folkvandringen. År 395–396 gjorde hunnerna ett omfattande plundringståg i Syrien och Mesopotamien. Hunnerna var bitvis splittrade, men senast år 432 lyckades Rua ena hunnerna under sitt styre, med basen i nuvarande Ungern. I mitten av 400-talet invaderade hunnerna sydöstra och centrala delarna av Europa under ledning av den beryktade ledaren, Attila. År 451 besegrades hunnerna och ostrogoterna grundligen av Västrom i allians med visigoterna i slaget vid Katalauniska fälten. Efter Attilas död år 453 och det påföljande slaget vid Nedao föll hunnerriket snabbt samman. Hunnerna återvände till Svarta havets kuster, och i deras forna besittningar återtog germanerna herraväldet.
Hunnernas ursprung thumb|upright=1.35|Kittlar med ursprung från hunnerna hittade i Ungern. På grund av dessas likhet med kittlar från Mongoliet används de i argumentationen för hunnernas ursprung vid Kinas gränser. Då hunnerna kom in i den europeiska historia under det 4:e århundradet, blev de ingående beskrivna av den romerska historikern Ammianus Marcellinus. Om deras ursprung kunde han inte berätta något annat än att de kom från andra sidan Azovska sjön, nära den isfyllda oceanen.Ammianus, Res Gestae Libri XXXI, Bind 31, Kap. 2, 1.
Xiongnu Xiongnu var ett nomadfolk som hade orsakat oro vid kinesernas norra gräns från omkring 300 f.Kr. och framåt. Detta folk har utpekats som möjliga förfäder till hunnerna, men det finns inga konkreta bevis för ståndpunkten. Ursprunget till stammarna som idag kallas hunner hade av äldre forskning kopplats till Xiongnu-rikets fall vid Kinas norra gräns. I mitten av 1:a århundradet e.Kr. hade Xiongnu-riket delats upp i en nordlig och en sydlig del. Den södra delen blev ett kinesiskt protektorat, medan det norra imperiet gick under mot slutet av 1:a århundradet, resten av befolkningen absorberades i Xianbei-folket.David A. Graff: Medeltida kinesisk krigföring, 300–900. Routledge, London m.fl. 2002 s. 39 f. Medan södra Xiongnu under Liu Cong i början av 400-talet fortsatt levde kvar i Kina, försvann norra Xiongnu från de kinesiska källorna redan i mitten av 200-talet. Det var till denna nordliga grupp som alla teorier om uppkomsten av de europeiska hunnerna handlade om.
Den franske historikern Joseph de Guignes gav 1748 ut boken Mémoire historique sur l'origine des Huns et des Turcs (Historiska underrättelser om hunnernas och turkernas ursprung), vari han framförde den teorin, att hunnerna var identiska med xiongnu-folket, som bodde nära den kinesiska gränsen, och som förekommer ofta i kinesiska källor.Wright, David Curtis (2011). The history of China (2.upplagan). Santa Barbara: Greenwood. sidan 60. De Guignes inriktade sig på sammanhang mellan statsbildningar och intresserade sig mindre för, om hunnerna rent fysisk var efterkommande till xiongnu-folket.Maenchen-Helfen, Otto. The Legend of the Origin of the Huns. Byzantion, vol. 17 (1944–1945). s. 244–251. Historikerna har fäst sig vid likheter i uttalet av folkslagens namn, samt att hunnerna överförde sammansatta bågar med förstärkningar från Centralasien till Europa och på likheterna mellan de kittlar, som har hittats vid floder. Det handlar om fynd av xiongnu-folkets kittlar från Ordos och liknande kärl av hunnerna som har hittats i det nuvarande Ungern.de la Vaissière, E. (2005). Huns et Xiongnu. Central Asiatic Journal, 49(1): sidorna 3–26. Xiongnu-folket är kända från omkring år 200 f.Kr och bodde nordväst om nuvarande Kina. De utgjorde ett hot mot rikets gränser och de fick en årlig tribut av Kina för att hålla sig lugna. Omkring år 50 miste de sin maktställning, och bara smågrupper återstod norr om Kina.Bently, Jerry H., Old World Encounters, 1993, sidan 37. Historikern J.B. Bury anslöt sig till xiongnu-teorin och menade, att hunnerna blev bortdrivna från Centralasien, i samband med att Rouran-riket (som han benämnde "zhu-zhu") växte sig stort.J. B. Bury, The Invasion of Europe by the Barbarians, London 1928, sidan 49.
Nyare forskning är mer skeptisk till en koppling mellan Xiongnu som dokumenteras i kinesiska källor och hunnerna i väst. Hunnerna dök upp mer än två århundraden senare i Europa.Sammanfattningsvis, se till exempel Denis Crispin Twitchett, Michael Loewe (red.): The Cambridge History of China. Volym 1: Ch'in- och Han-imperierna. Cambridge m.fl. 1986, s. 383 ff. Mot en identifiering, bland andra, Mischa Meier: Folkmigrationens historia. Europa, Asien och Afrika från 3:e till 8:e århundradet. München 2019, s. 159 f.; Walter Pohl: Hunner. I: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. 2:a upplagan. Band 15, Berlin/New York 2000, s. 246–261, här s. 248; Klaus Rosen: Attila. Världens skräck. München 2016, s. 31; Michael Schmauder: Hunnerna. Ett ryttarfolk i Europa. Darmstadt 2009, s. 50–53; Timo Stickler: Hunnerna. München 2007, s. 21–24; Nicola di Cosmo: Forntida Kina och dess fiender. Cambridge 2002, s. 163 ff. Alla moderna forskare har inte övergett denna tes helt och hållet. Vissa framstående forskare som James Howard-Johnston eller Étienne de La Vaissière håller delvis fast vid identifieringen, eller antar åtminstone en viss kontinuitet.Étienne de La Vaissière: Stäppvärlden och hunnernas uppkomst. I: Michael Maas (red.): Cambridge Companion to the Age of Attila. Cambridge 2014, s. 175 ff. Hyun Jin Kim, som har behandlat hunnernas historia ur ett asiatiskt perspektiv, men hans bidrag är mycket kontroversiellt i forskningen. Han håller med de La Vaissière om att en kontinuitet fanns och han menar att hunnerna hade en välorganiserad statsstruktur.Hyun Jin Kim: Hunnerna, Rom och Europas födelse. Cambridge 2013; Hyun Jin Kim: Hunnerna. New York 2016. Flera slutsatser i hans forskning har mött skarp kritik för vilka metoder han använt i forskningen.Se till exempel recensioner av hans bok The Huns, Rome, and the Birth of Europe in Networks & Neighbours, Vol. 2.1 (2014), s. 109–111; Recension, i: sehepunkte 15 (2015). Men även de moderna förespråkare för sambandet Xiongnu-Hunner ser vanligtvis snarare ett kulturellt och politiskt arv än en genetiskt släktskap av de heterogena grupperna.Hyun Jin Kim: Hunnerna. New York 2016, s. 6.
Andra historiker har sått tvivel om xiongnu-teorin. Ett motargument är att hunnerna praktiserade kraniedeformation, och det gjorde xiongnu-folket inte. Därför håller flera historiker mera fast vid en teori om, att hunnerna snarare uppstod som en koalition av stammar från stäpperna. Österrikaren Walter Pohl uttrycker det: "Det enda vi med säkerhet kan säga är, att namnet hunnerna under senantiken (4. århundradet) användes för att beskriva härskande grupper av stäppkrigare med hög prestige.Walter Pohl. Huns. Late Antiquity: a guide to the postclassical world, ed. Glen Warren Bowersock, Peter Robert Lamont Brown, Oleg Grabar. Harvard University Press, 1999, sid 501–502Historikern Peter Heather skriver: Förfäderna till våra hunner i Europa under det 4. århundradet kan ha varit en del av xiongnu-konfederationen i det 1. århundradet, utan att ändå vara det riktiga xiongnu-folket. Även om vi etablerar en slags förbindelse mellan hunnerna i det fjärde århundradet och xiogngnu i det första, så har det flutit väldigt mycket vatten under väldigt många broar i form av trehundra års förlorad historia.Heather (2005), sidan 149
Termen Xiongnu/Hun har varit känd i olika namn redan på 400-talet e.Kr. också längre västerut vilket ett överlevande sogdiskt brev nämner erövringen och förstörelsen av den kinesiska huvudstaden Luoyang av en grupp som kallas Huns (xwn).Valerie Hansen: The Silk Road. A History with Documents. Oxford 2016, s. 227–229. Walter Bruno Henning kunde koppla denna händelse till aktiviteterna i södra Xiongnu under Liu Cong 311.Walter Bruno Henning: The Date of the Sogdian Ancient Letters. In: Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London 12, 1948, s. 601–615. Denna enkla hänvisning till namnet räcker inte som bevis för att samma grupp senare cirka 375 dyker upp i väst som hunner är identisk med dessa gamla Xiongnu, eftersom gruppen som är ansvarig för förstörelsen av Luoyang kan spåras väl i kinesiska källor och aldrig flyttade västerut. Det är möjligt att andra grupper av stäppnomader liksom de till exempel de iranska hunnerna, antog termen hunner som ett prestigenamn eller hänvisades till den välkända termen, men utan att de var relaterade till Xiongnu.Timo Stickler: Die Hunnen. München 2007, S. 24 ff.
Problemet med anknytningen Xiongnu/Hun är att säkra arkeologiska fynd eller att en utbredd kultur i stäppregionen som skulle stödja teorin saknas liksom skriftliga källor som bevisar sambandet mellan hunner och Xiongnu. Namnet Xiongnu och motsvarande namn i kinesiska källor användes för flera stammar som uppenbarligen inte var det samma som gamla Xiongnu.Michael Schmauder: Hunnerna. Ett ryttarfolk i Europa. Darmstadt 2009, s. 52. Kinesiska författare använde förmodligen termen Xiongnu som en övergripande term för främmande barbarer, utan att nödvändigtvis med termen mena bara en specifik grupp.Kai Vogelsang: Kinas historia. 3:e reviderade och uppdaterade upplagan, Stuttgart 2013, s. 144. Många av dessa folk hade troligen inget annat gemensamt än deras nomadiska livsstil. Säkra direkta kopplingar mellan Xiongnu och de västliga hunnerna är därför tveksamma.Bodo Anke, Walter Pohl: Hunnen. I: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (RGA). 2:a upplagan. Band 15, Walter de Gruyter, Berlin/New York 2000, , s. 246–261.