Sydvästafrika (; ) kallades åren 1915–1990 det territorium i södra Afrika som i dag utgör Republiken Namibia. Området lydde under denna period under grannlandet Sydafrika vilket med tiden mötte internationellt motstånd. Från år 1968 började FN:s generalförsamling i protest mot det sydafrikanska maktutövandet att kalla Sydvästafrika för Namibia.
Historia Första världskriget
Sydafrikanska unionen invaderade i september 1914 den angränsande kolonin Tyska Sydvästafrika efter att som del av Brittiska imperiet ha trätt in i första världskriget. Sydafrika erövrade hela territoriet i juli 1915 och i Versaillesfreden 1919 bestämdes det att alla Tysklands kolonier skulle delas upp och tas över av segrarmakterna inom ramen för Nationernas förbund (NF). Tanken var att de tyska kolonierna skulle förvaltas med målet att utveckla och förbättra den infödda befolkningens levnadsförhållanden och i en avlägsen framtid ge dem självstyre. Enligt fredsfördraget erhöll Sydafrika fortsatt kontroll över Tyska Sydvästafrika som ett så kallat klass C-mandat, där territoriet skulle förvaltas å Nationernas förbunds vägnar.South-West Africa Cases; Advisory Opinion Concerning the International Status, International Court of Justice (ICJ), 11 July 1950. https://www.refworld.org/cases,ICJ,4028e9d44.html Läst 8 juli 2023 Sydvästafrika skulle alltså inte införlivas i Sydafrika utan förbli formellt separat ur ett folkrättsligt perspektiv.
Upprättandet av mandatstyret Från 1915 till 1921 rådde krigslagar i hela Sydvästafrika liksom Walvis Bay och Pingvinöarna, då den politiska makten utövades av Sydafrikas armé.Wellington, John H. (1967). "13 – Administering the Mandate: The First Stage (1920-1928)". South West Africa and its Human Issues. Oxford University Press. Därefter återinfördes civilt styre men fortfarande under strikt sydafrikansk kontroll. Runt 40 % av de cirka 15 000 tyska kolonisatörerna deporterades efter krigsslutet och under några år började man slå ner på den tyska närvaron i territoriet. Britterna utlovade ett slut på de mest brutala bestraffningsmetoderna som hade använts under kolonialstyret mot de svarta afrikanerna. Brittiska ämbetsmän dokumenterade tyska övergrepp mot de infödda stammarna, vilket hade sammanställts i en regeringsrapport 1918, och man gav gärna intrycket att de hade kommit som de svartas befriare. Avsikten med rapporten var dock inte att offren för tyskarnas koloniala övergrepp skulle kompenseras eller ges tillbaka sina traditionella marker, utan det primära målet var att svartmåla Tyskland inför världsopinionen så att brittiska Sydafrika kunde säkra kontrollen över territoriet.
Den tysktalande befolkningen var inledningsvis fientlig mot de nya makthavarna. Övergivna jordegendomar som hade lämnats under den tyska utvandringen efter kriget överläts till vita bosättare som talade afrikaans, de sydafrikanska boernas språk, och myndigheterna uppmuntrade till invandring av denna folkgrupp. För att behålla enigheten bland de vita i Sydvästafrika infördes dock efter några år ett antal åtgärder för att nå försoning med de tyska kolonisatörerna. Man fortsatte att reservera mark för vita bosättare och beslutade till och med att förstöra alla kopior av 1918 års brittiska rapport om övergrepp mot de svarta, vilken enligt en tysk-sydvästafrikansk politiker hade "offentligt skadat Tysklands heder". År 1923 kom slutligen beskedet att tyskar i Sydvästafrika skulle bli brittiska undersåtar och få samma politiska rättigheter som övriga vita invånare i territoriet.
Sydafrikanska ledare hade tidiga ambitioner på att helt enkelt införliva Sydvästafrika, exempelvis Jan Smuts menade att territoriets status som klass C-mandat redan var på gränsen till annektering. Hamnstaden Walvis Bay samt de obebodda Pingvinöarna hade tillfallit Storbritannien och Irland som en del av Kapkolonin år 1878, och blev därmed exklaver till Sydafrikanska unionen som bildades 1910, men för att underlätta förvaltningen av hela territoriet överfördes Walvis Bay i praktiken till Sydvästafrika år 1922. Samma år ledde protester från khoikhoifolket mot mandatärmakten, främst dess rasistiska beskattningssystem, markfördelningspolitik och införandet av tvångsarbete för svarta på vita nybyggares farmer, till det så kallade bondelswartupproret, där ett drygt hundratal stammedlemmar massakrerades. De infödda stammarna hade hoppades på ett slut på kolonialtidens förföljelser och diskriminering men fick istället se hur den hårda raspolitiken fortsatte.
Mellankrigstiden och andra världskriget miniatyr|300px|höger|Den röda linjen år 1966. Med upprättandet av bantustaner upphörde bruket av linjen. Sydafrika gav Sydvästafrika begränsat självstyre i juli 1925 och knappt ett år senare, i maj 1926, hölls det första valet till ett regionalt parlament. Endast den vita minoriteten hade rösträtt och flest röster fick Tyska förbundet i Sydvästafrika. En tredjedel av ledamöterna utsågs direkt av administratören för Sydvästafrika, som i sin tur utsågs av generalguvernören av Sydafrika. I nästa val år 1929 segrade de sydvästafrikanska nationalisterna vilka förespråkade ett införlivande av territoriet i Sydafrika. Den ekonomiska utvecklingen av territoriet fortsatte under samma tid att vara extremt begränsad. En järnväg drogs förvisso som förband Walvis Bay med Kapstaden men i övrigt utgjorde jordbruket nästan hela produktionen, vilket inte räckte för att ekonomin skulle klara sig utan enormt stöd utifrån. Intäkterna från gruvindustrin var låga, övrig industri saknades helt och upprätthållandet av säkerhet och subventioneringen av de vita nybyggarna fick helt och hållet bekostas av regeringen i Pretoria.Green, R. Herbold (Invalid Date). history of Namibia. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/history-of-Namibia Effektiv kontroll utövades främst över södra och mellersta Sydvästafrika, den så kallade poliszonen, där armén och ordningsmakten ansågs kunna slå ner väpnat motstånd.Britannica, T. Editors of Encyclopaedia (Invalid Date). Police Zone. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/place/Police-Zone Desto svårare var det i den nordliga tredjedelen av territoriet på gränsen mot Portugisiska Västafrika. Infödda folkgrupper som bebodde områdena norr den "röda linjen", som utmärkte poliszonen på kartor, hade ända sedan kolonialtiden förbjudits från att resa söderut förutom då de anlitades som billig arbetskraft; ursprungligen förbjöds av smittskyddsskäl transport av boskap söderut. Vita nybyggare begränsades också från att resa norr om den röda linjen, men allteftersom myndighetsutövandet stärktes i norr drogs linjen om flera gånger.
Andra världskrigets slut innebar för Sydvästafrikas del främst en juridisk diskussion om territoriets internationella status. Nationernas förbund, som hade låtit Sydafrika bli mandatärmakt över Sydvästafrika, hade upphört att existera och i dess ställe inrättades Förenta nationerna (FN) vars förvaltarskapssystem var tänkt att ta över samtliga NF-mandatområden och förbereda dem för avkolonisering och självständighet. År 1946 ansökte Jan Smuts hos den nyligen bildade FN:s generalförsamling om tillåtelse att annektera Sydvästafrika. Generalförsamlingen röstade ned förslaget och krävde istället att Sydvästafrika skulle underkastas förvaltarskapssystemet. Sydafrikas regering vägrade låta omvandla Sydvästafrika till ett förvaltarskapsområde; man menade att NF-mandatet helt enkelt hade löpt ut och att man inte längre bands av dess bestämmelser vad gällde maktutövandet i Sydvästafrika. FN:s generalförsamling begärde år 1949 ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag som året därpå lät meddela att Sydafrika inte både kunde argumentera för att NF-mandatet hade "löpt ut" och samtidigt behålla makten över territoriet som ju gavs enligt mandatet. Istället skulle Generalförsamlingen överta de övervakande uppgifter som tidigare sköttes av Nationernas förbunds råd.International Status of South-West Africa - Advisory Opinion FN lät bilda Kommittén för Sydvästafrika som fick rätt att bland annat höra klagomål från territoriets invånare. Sydafrika vägrade att acceptera domstolens beslut och menade att FN överhuvudtaget inte hade med sydvästafrikanska angelägenheter att göra. I praktiken styrdes territoriet som en femte sydafrikansk provins, även om det aldrig formellt blev en del av Sydafrika. Sydafrika förklarade sina anspråk på Sydvästafrika med att man styrt där i decennier, och investerat pengar på infrastruktur och modernisering. År 1949 gavs Sydvästafrikaterritoriet, likt Sydafrikas provinser, representation i det sydafrikanska parlamentet.
Kalla kriget och införandet av apartheid Den sydafrikanska regeringen påbörjade på 1950-talet ett nytt samhällspolitiskt projekt, apartheid, som skulle införa en renodlad rashierarki där den vita rasgruppen exklusivt skulle härska över landet. Därmed eskalerade de redan existerande rasbaserade förföljelserna av Sydafrikas icke-vita invånare. Samma system började tillämpas i Sydvästafrika trots FN:s starka fördömanden om att detta gick helt på tvärs med NF-mandatet för territoriet, som syftade till att förbättra de infödda stammarnas villkor och tillvarata deras intressen. Efter några år stod det klart för världssamfundet att fortsatta fördömanden i FN inte tjänade någonting till. År 1960 försökte så de självständiga afrikanska staterna, representerade av Etiopien och Liberia, att framtvinga ett slut på mandatstyret genom att dra Sydafrika inför Internationella domstolen i Haag. Samtidigt organiserades hos den svarta befolkningen politiskt motstånd mot Sydafrika och apartheid genom bildandet av Sydvästafrikanska folkorganisationen (SWAPO). FN:s generalförsamling röstade året därpå igenom ett krav på att Sydafrika officiellt avslutade utövandet av sina mandaträttigheter i Sydvästafrika, men den sydafrikanska regeringen vägrade ge upp makten över territoriet. Rättsprocessen i FN slutade emellertid med att Internationella domstolen i juli 1966 avslog de afrikanska staternas ansökan med hänvisning till att de inte var parter som direkt berördes av situationen i Sydvästafrika. Därefter växte det internationella trycket och i oktober samma år röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som helt enkelt avslutade NF-mandatet för Sydvästafrika och krävde att hela territoriet skulle överföras till FN:s kontroll. All fortsatt sydafrikansk närvaro skulle därigenom bedömas vara i strid med folkrätten. På sensommaren 1966 övergick SWAPO, med diplomatiskt stöd från östblocket och Organisationen för afrikansk enhet, till öppet väpnat motstånd mot apartheidstyret i vad som kom att kallas det sydafrikanska gränskriget. År 1967 bildades FN:s råd för Sydvästafrika som skulle ta över kontrollen över territoriet, men apartheidregeringen vägrade återigen samarbeta med FN och behöll makten.
När stridigheter bröt ut i Sydvästafrika blev konflikten omedelbart en del av kalla kriget. Konflikten eskalerade genast över gränsen till Portugisiska Angola där ett fullskaligt krig för avkolonisering redan pågick och där supermakterna med allierade stödde olika sidor. Sydafrika gav helhjärtat stöd till den fascistiska regeringen i Lissabon i dess krig i Angola. Så länge som ett vänligt sinnat land höll Angola kunde apartheidregeringens fortsatta styre anses vara säkert och Sydvästafrikanska befrielsearmén, SWAPO:s väpnade gren, skulle få svårt att verka. Allmän värnplikt för vita män infördes i Sydvästafrika sommaren 1967 och Sydafrika samarbetade med portugiserna för att bekämpa SWAPO i Angola. Inne i Sydvästafrika kom självständighetskampen att behandlas som en polisiär fråga; flera SWAPO-sympatisörer ställdes inför rätta enligt antiterrorlagar och deporterades till arbetslägret på Robben Island.