En röststörning är en störning i röstproduktionen, som yttrar sig i att rösten låter annorlunda eller att den känns ansträngd. Röstens kvalitet, läge och/eller styrka avviker från den förväntade med avseende på personens ålder, kön eller kulturell bakgrund. Om en person upplever att rösten inte räcker till för hens behov anses en röststörning föreligga, även om andra inte uppfattar rösten som avvikande. Orsaksbakgrunden till en röststörning kan vara utvecklingsrelaterad, funktionell, strukturell eller neurologisk. Röststörningar bedöms och behandlas av foniater eller ÖNH-läkare samt logoped.
Förekomst Vid en enkätstudie av folkhälsan i Stockholmsområdet ställde man frågan "Blir din röst trött, ansträngd eller hes när du talar? Bortse från besvär som beror på att du är förkyld/har en luftvägsinfektion. Besvären kan variera, men försök att ange ett genomsnitt." Drygt 74 000 personer mellan 18 och 104 år svarade, och av dessa upplevde cirka 17 % röstproblem ibland eller ofta. Fler kvinnor än män rapporterade röstproblem, 18,0 % jämfört med 15,5 %. Det var också en högre andel personer med röstkrävande yrken som angav röstproblem, som till exempel lärare eller inom serviceyrken. Förekomsten av problem med rösten ökade också med åldern; efter 65 års ålder var förekomsten cirka 25 % jämfört med mellan 7 och 10 % bland de yngre åldersgrupperna.
I en studie från åtta svenska foniatriska mottagningar sammanställdes diagnos, yrke, kön och ålder för 1484 nya patienter varav 1212 var yrkesverksamma. Den överlägset vanligaste diagnosen var fonasteni. Även i denna studie låg de röstkrävande yrkena i topp, och lärarna var klart överrepresenterade. Ålderspensionärerna utgjorde cirka 12 % och barn (1-15 år) knappt 4 %. Bland patienterna var det dubbelt så många kvinnor som män. Detta behöver dock inte nödvändigtvis tolkas som att röststörningar är dubbelt så vanligt hos kvinnor.
Orsaker Rösten bildas då luftflödet från lungorna passerar stämbanden och sätter dessa i svängning. För att detta ska fungera optimalt krävs en god andningsfunktion, normal förmåga att aktivera musklerna i struphuvudet, och att vävnaderna i och på stämbanden är normala. En röststörning kan uppstå om något av detta inte fungerar som det ska, till exempel om stämbanden inte kan sluta mot varandra på grund av en strukturell förändring eller om nerverna till stämbanden är påverkade. En röststörning kan uppkomma vid en övre luftvägsinfektion, men kvarstå även när infektionen gått över om patienten lagt sig till med en olämplig kompensatorisk röstanvändning. Vid ökad röstbelastning är det större risk att en röststörning uppstår, om man till exempel måste öka röststyrkan, om man måste tala under lång tid, eller om man har en ofördelaktig röstteknik. Arbetsmiljön kan påverka rösten, där faktorer som buller, luftkvalitet, luftfuktighet, temperatur, stress och kroppshållning kan spela in. Det finns också en koppling mellan röst och emotion; stress och ångest kan ge upphov till spänningar som bland annat kan göra andningen mindre effektiv för rösten. Vissa läkemedel kan ge röstpåverkan som biverkning, till exempel inhalationspreparat för astmabehandling, som påverkar slemhinnan i struphuvudet.
Symptom Vid en röststörning kan vanliga symptom vara heshet, ansträngdhet, och rösttrötthet. Personen kan ha en känsla av att något sitter i halsen och att man behöver harkla sig. Man kan uppleva att rösten är svag eller inte bär, det kan finnas svårigheter att höras i bullriga miljöer, och man kan känna sveda och värk i halsen. Symptomen förvärras oftast när rösten används och minskar vid röstvila.
Konsekvenser En röststörning kan få konsekvenser både i privatlivet och arbetslivet. Den kan göra att personen undviker att tala, väljer bort arbetsuppgifter, får nedsatt arbetsförmåga och måste kanske vara borta från arbetet, eller blir helt arbetsoförmögen och måste omskola sig. Personen kan behöva överlåta röstkrävande uppgifter åt någon annan, och kan även dra sig undan umgänge med andra människor.
Bedömning av röststörningar Röststörningar diagnosticeras vanligtvis av foniater eller öron-, näs- och halsläkare. Bedömningen baseras bland annat på laryngoskopi, en undersökning där man ser struphuvudet och stämbanden med hjälp av ett flexibelt endoskop som förs in via näsan eller ett stelt endoskop via munnen. Om stämbandssvängningarna är någorlunda regelbundna kan man använda stroboskopi för att få en tydligare bild av strukturen och hur stämbanden rör sig vid röstbildning. Vid oregelbundna stämbandssvängningar kan man använda höghastighetsfilmning och sedan titta på svängningarna i ultrarapid. Denna metod används dock främst på högspecialiserade kliniker.
Patienten remitteras ofta vidare till logoped för behandling, och inför besöket där är det önskvärt att en stämbandsundersökning är gjord. Patienten tillfrågas om hur hen upplever symptomen samt om faktorer som kan ligga bakom eller förvärrar röstproblemen, om röstkrav, eventuella sjukdomar, läkemedel, hörsel, rökning, sysselsättning och arbetsmiljö, och psykosocial situation. Patienten kan få fylla i självskattningsformulär, och man gör en dokumentation av rösten och talet med en ljudinspelning. Logopeden analyserar röstinspelningen perceptuellt (med örat) och ofta även akustiskt (med datorprogram).
Behandling av röststörningar Val av behandling beror förstås på vad orsaken till röststörningen är. Det är vanligt att patienten får träffa logoped för röstbehandling där syftet är att förbättra eller normalisera rösten. Behandlingen inkluderar också rådgivning, stödjande samtal, förebyggande åtgärder och röstergonomiska insatser. Innehållet utformas beroende på diagnos och patientens motivation, hens allmänna fysiska och psykiska hälsa, och röstkrav i arbetet och på fritiden.
Vid vissa typer av röststörningar används kirurgi, till exempel för att ta bort en stämbandspolyp, förbättra stämbandsslutningen vid åldersbetingad heshet, eller användning av botulinumtoxin vid spasmodisk dysfoni. Kirurgisk behandling kombineras oftast med logopedisk.
Typer av röststörningar
Utvecklingsrelaterade röststörningar
Funktionell barnheshet Heshet hos barn är vanligt, mellan 6-23 % enligt olika studier. Funktionell barnheshet kan förklaras av en ofördelaktig röstanvändning, men heshet kan också bero på allergi, reflux, eller stämbandsknottror. Det finns också en viss ärftlighet.
Målbrottsstörning Målbrottsstörning är en mer ovanlig röststörning som främst förekommer hos pojkar, sällsynt hos flickor. Om målbrottet uteblivit eller är ofullständigt genomgånget medan övriga anatomiska förändringar skett, ses målbrottsstörningen som funktionell. En målbrottsstörning med hormonell orsaksbakgrund kan förekomma hos både pojkar och flickor.
Laryngalt segel, laryngomalaci, subglottisk stenos Den medfödda missbildningen laryngalt segel (engelska: laryngeal web) är ovanlig men kan orsaka heshet. Laryngomalaci är en annan ovanlig medfödd missbildning, och ytterligare ett ovanligt tillstånd är subglottisk stenos som kan vara medfött eller orsakas av en skada i samband med intubering eller andra kirurgiska eller medicinska ingrepp. Symptomen för dessa två tillstånd är dock främst andningssvårigheter.
Funktionella röststörningar Vid en funktionell röststörning är röstfunktionen påverkad utan att man kan hitta strukturella eller neurologiska orsaker. Röststörningen kan uppstå på grund av ett ogynnsamt röstbeteende, och om detta pågår under en längre tid kan stämbandsslemhinnorna förändras som en mekanisk reaktion.
Fonasteni Fonasteni (från grekiska, röstsvaghet) är den vanligaste röststörningsdiagnosen och innebär symptom som rösttrötthet, ansträngdhet vid tal, harklingsbehov, klumpkänsla i halsen, värk och ömhet i eller på halsen. Rösten låter ofta normal men kan vara svag och klangfattig. Stämbanden ser dock normala ut. Spänningar i käken, nacken och axlarna förekommer, som följd av röstansträngningen eller som bidragande orsak till besvären. Orsaksbakgrunden kan vara en kombination av flera faktorer, som att rösten används ofta och länge, stress och oro, och uppkommer inte sällan efter en övre luftvägsinfektion.
Psykogen afoni/dysfoni Psykogen afoni/dysfoni är en röststörning som ingår i begreppet funktionella neurologiska symptom, det vill säga ett tillstånd där patienten upplever symptom men som inte kan förklaras av en kliniskt påvisbar skada eller sjukdom. Vid psykogen afoni finns bara en viskstämma, och vid psykogen dysfoni kan rösten låta avvikande på många olika sätt, kraftigt pressad, svag och läckande, med mera. Det förekommer att besvären debuterar efter ett psykiskt trauma eller annan ångestväckande situation, men det är vanligare att röststörningen uppkommer i samband med en övre luftvägsinfektion, överbelastning av rösten, eller en skada i ansiktet eller munnen. Patienten kan till exempel ha haft en övre luftvägsinfektion som påverkat rösten, men att rösten inte kommer tillbaka som den ska trots att stämbandsslemhinnorna återhämtat sig. Rösten har så att säga "spårat ur" och patienten behöver hjälp att hitta tillbaka till rätt röstbeteende igen. I de flesta fall lämpar det sig bättre att benämna denna typ av röststörning som just funktionell hellre än psykogen, när det dels inte alltid finns någon tydlig psykologisk orsaksbakgrund, och om det skulle göra det så utesluter det inte att det ändå kan finnas en medicinsk förklaring, även om den inte syns med de undersökningsmetoder som används.
Stämbandsknottror Stämbandsknottror, även kallade stämbandsknutor, är en liten uppdrivning på båda stämbanden mitt på den svängande delen under röstbildningen, där amplituden och därmed också belastningen är som störst. Det är en vanlig diagnos som nästan bara förekommer hos kvinnor men också hos barn. Rösten låter ofta läckande, pressad och skrapig, och man kan uppleva ansträngdhet och rösttrötthet. Att stämbandsknottror främst syns hos kvinnor och barn kan förklaras av att deras stämband slår emot varandra vid röstproduktion betydligt fler gånger per sekund än hos män; det genomsnittliga röstläget hos vuxna kvinnor är cirka 190 Hz (svängningar per sekund), hos män cirka 110 Hz. Orsaksmekanismerna är dock inte helt klara; det kan finnas både genetiska och hormonella komponenter och man har också sett att utåtriktade och sociala personer oftare får stämbandsknottror, men det behövs mer forskning.
Randkantsödem Randkantsödem påminner om stämbandsknottror, men uppkommer akut efter överbelastning av rösten till skillnad från stämbandsknottrorna som byggs upp under lång tid. Ödemet är mer utbrett än en knottra och kan sitta på det ena eller på båda stämbanden. Även här är symptomen heshet och ofta rösttrötthet och ansträngdhet.
Strukturella röststörningar Strukturella röststörningar (även kallade organiska) innebär röstbesvär orsakade av förändringar på stämbanden. Förändringarna syns vid stämbandsundersökning med till exempel fiberskop. Röstfunktionen kan påverkas både vid överskott av vävnad, som vid stämbandspolyp, och vid minskad vävnad i stämbanden, som vid stämbandsatrofi.
Stämbandspolyp Stämbandspolyp är en utbuktning av slemhinnan på stämbanden. Den är ensidig och kan ha en bred bas eller smalare stjälk. Om den sitter med en smal stjälk kan den röra sig, och röstpåverkan kan då variera. Rösten påverkas också olika beroende på var polypen sitter - om den sitter i stämbandskanten stör den svängningsmönstret, medan en polyp på stämbandens ovansida ofta påverkar rösten i mindre utsträckning. Symptomen är en hes och ofta instabil röst, och patienten kan behöva ta i för att få fram rösten vilket kan orsaka rösttrötthet. En stämbandspolyp kan uppkomma vid en kortvarig, kraftig röstansträngning, till exempel om man är förkyld och skriker till så att en svullnad eller blödning i stämbandsslemhinnan. Stämbandspolyper är lika vanliga som stämbandsknottror och förekommer i något högre grad hos kvinnor än män.
Reinkeödem