Antiochos III den store (grekiska: ), född april/juni år 242 f.Kr. i närheten av Susa i Iran, var kung i det seleukidiska riket från 223 f.Kr. till sin död den 3 juli 187 f.Kr. Antiochos III den store var son till Seleukos II och Laodike II, och han kom att efterträda sin äldre bror Seleukos III sedan denne blivit mördad 223 f.Kr.
Hans maka var Laodike III av Pontus och med henne hade han barnen Laodike IV, Seleukos IV Filopater, Antiochos IV Epiphanes, Antiokis, Cleopatra I Syrien, drottning i Egypten.
Antiochos tid som kung var en omvälvande period då stora politiska förändringar skedde i den antika världen. År 220 f.Kr. fanns det runt Medelhavet fem stormakter: Egypten, Karthago, Makedonien, Rom och det seleukidiska riket. Under de följande 30 åren kom tre av dessa stormakter att genom krig reduceras och förlora sitt inflytande. Antiochos III strävade efter att ta tillbaka alla områden vilka tidigare kontrollerats av Seleukos I Nikator. Han återupprättade imperiets forna maktställning i öster, där han skapade ett system av klient- och lydstater. Han utvidgade riket söderut genom att från Egypten erövra Fenicien, Palestina och södra Syrien. I väster, i Mindre Asien återställde han rikets överhöghet, han korsade Hellesponten och återtog Trakien. Till slut efter en konflikt med Rom kom han dock att ge upp erövringarna i väster. Han reformerade imperiet administrativt genom att reducera provinsernas storlek, han införde en sorts ledarkult med sig själv och sin gemål Laodice III. Emellan Alexander den stores efterträdare och Julius Caesar var Antiochos III den store den mest betydelsefulla personen i den hellenistiska världen.Grainger, s. 79
Uppror mot Antiochos miniatyr|300px|höger|Seleukiderriket vid tiden för Antiochos III den stores trontillträde. Antiochos efterträdde sin bror Seleukos III som kung 223 f.Kr.Linders, s. 24 Från broderns tidigare administration fick han Hermias som förste minister, Achaios som guvernör i Mindre Asien, Molon och dennes bror Alexander som guvernörer i de östra provinserna, Medien och Persien. År 222 f.Kr. ingick Antiochos III äktenskap med Laodice III, dotter till kung Mithridates II av Pontos. Detta år gjorde Molon, guvernören i Medien, uppror och lät utropa sig till kung. På inrådan av förste ministern Hermias avbröt då Antiochos III den militära kampanj han inlett mot Egypten och marscherade mot upprorsmakaren. Vid floden Tigris besegrades Molon 220 f.Kr. Kung Antiochos III lät samtidigt erövra de nordvästra delarna av Medien åt det seleukidiska riket. Efter det framgångsrika nedkämpandet av upproret reste Antiochos tillbaka till Antiokia. Där kom förste ministern Hermias att hamna i onåd och blev efter detta avrättad. Samma år, 220 f.Kr. lät även Achaios kröna sig själv som kung över Mindre Asien men ett uppror i dennes armé förhindrade honom från att anfalla Antiochos III.Grainger, s. 17
Fjärde syriska kriget Antiochos III var nu fri att än en gång tåga mot Egypten i vad som kom att kallas det fjärde syriska kriget 219 f.Kr.–217 f.Kr. Under detta krig tog Antiochos III kontroll över städerna Tyros och Seleucia-in-Pieria, år 218 f.Kr. höll han även Libanon, Palestina och Fenicien. År 217 f.Kr. ledde han sin armé om cirka 68 000 man i strid mot Ptolemaios IV Filopator av Egypten i slaget vid Rafia. Trots att Antiochos III lyckades med att driva bort fiendens vänstra flank kom hans centerfalang att besegras av den nyligen skapade egyptiska falangen. Vid de efterföljande fredsförhandlingarna och som en konsekvens av förlusten i slaget vid Rafia lät Antiochos III släppa sina nyligen gjorda erövringar förutom Seleucia-in-Pieria.
Rebeller Efter det fjärde syriska kriget gjorde Antiochos III upp med rebellen Achaios. År 216 f.Kr. gick Antiochos III i allians med Attalos I av Pergamon för att gemensamt anfalla Achaios. Samma år startade kampen mot rebellerna och efter en tre år lång belägring föll så staden Sardis. De områden vilka rebellerna höll kom att delas mellan seleukiderna och kungariket Pergamon. Mindre Asien gav sig under seleukidkungen och usurpatorn Achaios blev avrättad år 213 f.Kr.Grainger, s. 350 eller sent 214 f.Kr.Ma, s. 61
Asiatiska fälttåget miniatyr|350px|höger|Silvermynt med Antiochos III. Baksidan visar Apollon. Den grekiska inskriptionen lyder ΒΑΣΙΛΕΩΣ ΑΝΤΙΟΧΟΥ, Kung Antiochos.
Åren 212 f.Kr.–205 f.Kr. gav sig Antiochos III iväg på sin berömda asiatiska kampanj, han kom att nå så långt som till Indien och lät i stort återställa de områden vilka Alexander den store tidigare hade erövrat. År 212 f.Kr. lät Antiochos III gifta bort en syster till kung Xerxes av Armenien vilken kom att underkasta sig honom och betala tribut. Antiochos III ockuperade även den partiska huvudstaden och tvingade den partiske kungen att ingå allians med honom år 209 f.Kr. Det partiska riket kom för en tid framåt att vara ett seleukidiskt lydkungadöme söder om Kaspiska havet.Montgomery, s. 187. Påföljande år besegrades härskaren av Baktrien; denne fick dock behålla sin titel som kung men var hädanefter tvungen att underkasta sig seleukidisk överhöghet. Under 206 f.Kr. marscherade Antiochos III och armén över Hindukush ner i Kabuldalen mot Indien där han tog kontroll över Punjab. Han lät även förnya vänskapen med den indiske kungen såsom hans företrädare Seleukos I en gång gjort. På sin färd västerut och hem igen passerade han de iranska provinserna Arachosien, Drangiana och Karmanien, och han anlände till Persis år 205 f.Kr. Antiochos III mottog 500 silvertalenter i tribut från invånarna i den handelsinriktade staten Gerrha vid Persiska viken.
Efter att ha grundlagt ett magnifikt system av vassal- och tributpliktiga stater i öster, lät Antiochos utropa sig till "storkonung" enligt den gamla akemenidiska seden. Grekerna, vilka nu jämförde Antiochos III med Alexander den store kom nu även att kalla honom för den store, det vill säga Antiochos III Megas.
Femte syriska kriget och erövringen av Trakien miniatyr|300px|höger|Seleukiderriket efter det femte syriska kriget. Efter att Ptolemaios IV av Egypten hade avlidit och en omstörtande kamp om makten i detta rike inletts, lät Antiochos ingå ett hemligt förbund med Filip V, kung över den hellenistiska staten Makedonien. Målet med detta hemliga förbund var att Antiochos och Filip skulle dela upp de områden vilka tillhörde det ptolemeiska riket utanför Egypten. Antiochos del skulle bli södra Syrien, Lykien, Kilikien och Cypern medan Filip V skulle få de västra delarna av Mindre Asien och Kykladerna. Det som kommit att kallas det femte syriska kriget inleddes år 202 f.Kr. och varade fram till 195 f.Kr. År 202 f.Kr. invaderade så Antiochos den store ännu en gång det ptolemeiska riket och hans armé marscherade återigen söderut genom Syrien, Fenicien och Palestina. Vid staden Gaza blev det stopp och han tvingades sakta tillbaka norrut, vilket var Skopas av Aitoliens (den grekiske generalen i egyptisk tjänst) strategiska förtjänst. Slaget vid Paneion (i närheten av Jordanflodens källa) 198 f.Kr. blev vändpunkten, den egyptiske generalen Skopas armé blev här grundligt besegrad av Antiochos.Polybios, 16.18.4-19.11Grainger, s. 25
Nu lyckades Antiochos, efter fyra års strider, ta kontroll över Palestina, varpå han gav speciella rättigheter till den judiska befolkningen där.
Antiochos allierade, Filip V av Makedonien, förde på sin front kriget mot Egypten. Han hade dock blivit involverad i krig med Rhodos och Pergamon där den senare staten var Antiochos gamla allierade. Både Rhodos och Pergamon vädjade till Rom om hjälp mot Makedonien, samtidigt som de informerade om alliansen mellan de båda hellenistiska kungarna. Rom skulle komma att intervenera hårt och kraftigt mot de hellenistiska staterna i östra Medelhavet. Filip V blev besegrad av romarna i det andra makedoniska kriget åren 200 f.Kr.–196 f.Kr., Antiochos kom dock inte till sin vapenbroders undsättning. Istället utnyttjades fördelen med att romarna engagerade sig militärt mot Filip V. Antiochos marscherade med en del av armén mot Egypten medan den andra delen tågade mot Kilikien och Mindre Asien. I Mindre Asien togs områden från Pergamon år 198 f.Kr. och 197 f.Kr. erövrades grekiska städer i Mindre Asien. Under 196 f.Kr. korsade Antiochos styrkor Hellesponten och tågade in i Trakien.
Trots att Rom hade sänt ambassadörer till den nye egyptiske kungen Ptolemaios V kunde de inte aktivt hjälpa denne mot seleukiderna. År 195 f.Kr. slöts till slut fred mellan Antiochos den stores seleukidiska imperium och det egyptiska riket. I freden kom Syrien, Fenicien, Palestina och de egyptiska territorierna i Mindre Asien att tillfalla Antiochos. Seleukidkungen lät gifta bort en dotter, den blivande Kleopatra I, till Egyptens kung Ptolemaios V och nu var det ptolemeiska riket i praktiken ett seleukidiskt lydrike.
Antiochos den store stod nu på höjden av sin makt: han hade återställt Alexander den stores erövringar i öster, han hade erövrat södra Syrien, vilket seleukider och ptoleméer stridit om i över 100 år och han kontrollerade huvuddelen av mindre Asien. Antiochos stod även på europeisk mark och han hade låtit utropa sin överhöghet över områden vilka en gång hade vunnits av Seleukos I år 281 f.Kr.
Konflikt med Rom miniatyr|höger|Silvermynt med Antiochos III. Nu startade något som kom att utvecklas från ett diplomatiskt krig till ett verkligt dito mellan Rom och det seleukidiska imperiet. Rom lät sända flera ambassadörer till Antiochos vilka krävde att han skulle hålla sig borta från Europa och släppa sin kontroll över Egypten. Att romarna var så intresserade av Egypten hade med dess spannmålsproduktion att göra: under det andra puniska kriget åren 218 f.Kr.–201 f.Kr. var Roms stora befolkning till stor del försörjd av egyptisk spannmål och man ville inte se denna kornbod i händerna på en potentiell fiende. Att Rom inte ville ha Antiochos i Europa hade med den politiska kontrollen över den grekiska halvön att göra. Hade Antiochos gått med på detta hade det inneburit att de västra delarna av hans nyligen återvunna arvrike hade gått förlorade.
Nu skedde något som ytterligare kom att öka spänningarna mellan Rom och det selekudiska riket: den karthagiske generalen Hannibal hade anlänt till Antiochos den stores hov. Hannibal hade flytt i efterdyningarna av Karthagos nederlag mot den Romerska republiken i det andra puniska kriget. År 195 f.Kr. blev Hannibal rådgivare åt Antiochos den store och han föreslog Antiochos att man skulle attackera Rom likt han tidigare hade gjort under sin spanska kampanj. Antiochos valde dock sin egen väg, han erbjöd Filip V av Makedonien en allians vilken var riktad mot Rom. Filip mindes dock att Antiochos underlåtit att hjälpa honom mot Rom några år tidigare och avböjde. Kung Filip, Rhodos, Pergamon och det achaiska förbundet allierade sig istället med Rom mot Antiochos. Det vara bara det så kallade aitoliska förbundet, vilka var missnöjda med Roms växande makt som kom att ansluta sig till Antiochos. Av det aitoliska förbundet blev Antiochos den store utnämnd till "grekernas befriare" och utnämnd till högste befälhavare. Antiochos överlät befälet av sjöstridskrafterna till Hannibal medan han själv ledde armén.