Alfhild Valfrid Matilda Palmgren Munch-Petersen, född Palmgren 3 juni 1877 i Stockholm, död 6 december 1967 i Gentofte, Danmark, var en svensk språkvetare och pedagog. Hon var pionjär inom folkbiblioteksväsendet både i Sverige och Danmark.
Biografi
Uppväxt och studier Valfrid Palmgren föddes 3 juni 1877 som andra dottern till Karl Edvard Palmgren (född 1840) och Ida Therése Pohl (född 1853) och kallades för ”Vava” i hemmet. Syskonskaran bestod av äldre systern Signe Maria Elisabet (född 1875), Sigrid Hildegun Anna (född 1882, död 1883) och Gustaf (född 1884). Hon skulle ha haft ytterligare en bror, men han var död vid födseln 1886.
Under uppväxten behandlades Valfrid och hennes syster Signe inte som flickor utan som barn, jämlika med alla andra barn – oavsett kön – i enlighet med föräldrarnas pedagogiska idéer.
År 1882 skrevs Valfrid och Signe in i faderns skola, Palmgrenska samskolan, som var den första skolan i Skandinavien med samundervisning fram till studentexamen, och gick där tillsammans till och med det tolfte året. Pappa Karl Edvard höll morgonbön och undervisade i kristendom, historia och geografi. Faster Ida undervisade i välskrivning och slöjd. Mamma Ida var biträdande föreståndarinna och undervisade i svenska. Skolbarnen fick även lära sig främmande språk – tyska, engelska och franska – utifrån den moderna metoden att utgå från det talade språket. 1895 avlade Valfrid Palmgren sina muntliga och skriftliga prov för studentexamen och med bra betyg i framförallt språk.
Somrarna tillbringade hon med familjen på Toivo på Norra Lagnö (i nuvarande Värmdö kommun), och senare på Ramlösa hälsobrunn då faderns hälsa börjat svikta. Valfrid och hennes syskon fick även möjlighet att göra kortare och längre bildningsresor i Europa. Under 1893 vistades hon två månader i Tyskland, och året därpå i Frankrike och England under tre och en halv månad tillsammans med sin syster. Sådana resor företogs därefter vart och vartannat år.Lundgren 2015, kapitlet Uppväxt och skolgång, s. 14-26
Valfrid Palmgren skrev in sig vid Uppsala universitet vårterminen 1896, och valde där att studera språk. Parallellt med studierna arbetade hon som lärare vid Palmgrenska samskolan och undervisade i tyska, matematik och geografi, senare även i franska. År 1900 fick Valfrid genom ett statligt stöd på 750 kronor möjlighet att resa till England och studera vid Oxford under 6 månader.
1901 tog Palmgren sin kandidatexamen med ämnena tyska, engelska, romanska språk, praktisk filosofi, matematik och teoretisk filosofi. Två år senare tog hon sin filosofie licentiatexamen i romanska språk och teoretisk filosofi, följd av doktorsexamen 1905. Hennes doktorsavhandling handlade om den franske kalvinisten och barockpoeten Théodore Agrippa d'Aubignés användning av infinitiv (Observations sur l’infinitif dans Agrippa d’Aubigné) och tillägnades föräldrarna. Valfrid Palmgren var år 1905 den tredje kvinnan i Sverige som disputerade i romanska språk, efter Anna Ahlström 1899 och Gerda Östberg 1903.Lundgren 2015, kapitlet "Högre studier i Uppsala och Oxford", s. 58-64
Första kvinnan på Kungliga biblioteket 1903 hade Valfrid Palmgren tagit kontakt med Carl Snoilsky, överbibliotekarie på Kungliga biblioteket (KB) utan att få gehör för sin förfrågan om anställning. Han rådde henne att först ta sin doktorsexamen. Och redan före sin disputation i maj 1905 sökte Valfrid Palmgren upp Snoilskys efterträdare, överbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren; han var betydligt mer positiv och erbjöd henne provanställning från september samma år, som den första kvinnliga biblioteksamanuensen på KB. Provtjänstgöringen omvandlades 24 november 1905 till en anställning som extra ordinarie biblioteksamanuens på svenska tryckavdelningen.
Palmgren stannade där till februari 1911, då hon slutade på egen begäran för att gifta sig och flytta till Köpenhamn.Lundgren 2015, kapitlet "Den första kvinnan på KB", s. 67-73
KB:s kafeteria Kafé Valfrid har uppkallats efter Valfrid Palmgren.
Studieresa till USA I sitt arbete på KB blev Valfrid Palmgren ofta tvungen att upplysa kunskapstörstiga besökare om att de flesta av KB:s böcker inte var till hemlån och hänvisa dem till folk- eller arbetarbibliotek. Men hon fick snart (efter att hon hade besökt de ”folkliga” biblioteken) klart för sig att dessa inte hade den efterfrågade litteraturen och att de inte var avsedda för folk som ville studera. Hon insåg då att hon behövde resa till föregångslandet USA. Hon sökte resebidrag från Ecklesiastikdepartementet och fick det beviljat för att ”studera biblioteksvetenskap med särskild hänsyn till seminarie-, skol- och folkbibliotek”.
Hon anlände till New York i september 1907, med ett introduktionsbrev på engelska, tyska och franska från Ecklesiastikdepartementet, och togs där emot av den berömda barnbibliotekarien Anne Carroll Moore vid New York Public Library. Hon och Palmgren blev goda vänner och höll kontakten ända till Moores död 1961. De var båda besjälade av bibliotekens uppfostrande roll och uppfattade sig själva som pionjärer och drivande i arbetet med att erbjuda alla barn barnböcker av hög kvalitet genom bra barnbibliotek.
Valfrid Palmgren besökte under sin drygt tre månader långa resa ett trettiotal städer i nio stater i nordöstra USA, där hon studerade folkbibliotek, forskningsbibliotek, biblioteksskolor, seminarier och vanliga ”public schools”. Hon höll föredrag om svenska bibliotek, och hennes besök uppmärksammades ofta i pressen. Palmgren blev till och med inbjuden till den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i Vita huset, då hon besökte Washington.
När Valfrid Palmgren återkom till Sverige i slutet av december började hon genast hålla föredrag och kurser för att sprida det hon lärt sig under sin studieresa. Hon skrev en ytterst kortfattad officiell reseberättelse, som hon sedan utökade betydligt i sin utförliga rapport Bibliotek och folkuppfostran – anteckningar från en studieresa i Amerikas Förenta Stater. Denna publicerades slutligen 1909. Ecklesiastikministern Hugo Hammarskjöld hade läst hennes redovisning och ville att den skulle spridas till alla bibliotek och folkskolor, så av upplagan på 3 000 exemplar köpte ecklesiastikdepartementet in 1 200 för det ändamålet.
Valfrid Palmgrens rapport var en innehållsrik entusiastisk redogörelse, avsedd både som lärobok, att övertyga läsarna om bibliotekens nödvändighet i ett modernt samhälle och för att inspirera till nyordning av det svenska biblioteksväsendet utifrån de goda exemplen hon hade studerat i USA. Hon påpekade skillnaderna mot de svenska biblioteken, som i regel underhölls via avgifter från låntagarna eller frivilliga gåvor från bättre lottade samhällsmedlemmar. Detta gjorde dem till ett slags välgörenhetsinrättningar, medan kommunerna i USA tog emot donationer i form av biblioteksbyggnader eller boksamlingar; underhållet kom dock från den lokala befolkningen, så att de ägde sina bibliotek precis som de ägde sina skolor. De amerikanska biblioteken – både de vetenskapliga och folkbiblioteken – vände sig till alla stånd och åldrar; de var alltså avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad. De vackra och välutrustade bibliotekslokalerna med sina öppna hyllor var inbjudande, hade generösa öppettider och kataloger som var lätta att använda.
Valfrid Palmgren framhöll att en viktig förutsättning för de amerikanska bibliotekens framgångar var bildandet av den nationella intresseföreningen American Library Association (ALA) 1876, de regionala biblioteksföreningarna och tidskriften Library Journal. Genom föreningsarbete, möten och tidskriftsartiklar hade bibliotekarierna gemensamt lyckats väcka intresse hos beslutsfattarna och fått både organisatoriskt och ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Och det var just de idéerna och de metoderna Valfrid Palmgren tog med sig hem och förverkligade eller bidrog till att förverkliga i Sverige. Detta skedde genom Stockholms barn- och ungdomsbibliotek, som öppnades 1911 med ekonomiska bidrag från välbeställda stockholmare, bildandet av Sveriges Allmänna Biblioteksförening 1915 (från år 2000 Svensk biblioteksförening) och startandet av Biblioteksbladet 1916.Lundgren 2015, kapitlet ”Resan till Amerikas förenta stater”, s. 93-114
Biblioteksutredare och invald i stadsfullmäktige 1909 publicerade föreningen Heimdal i sin småskriftserie Valfrid Palmgrens ”Biblioteket – en ljushärd”. Detta var en populärversion av hennes reserapport ”Bibliotek och folkuppfostran”, och den riktade sig till politiker och andra beslutsfattare, föreningsaktiva, lärare och övriga som skulle övertygas om bokens och bibliotekets välsignelser. I populärversionen ägnades ett betydligt större utrymme åt barnbiblioteken än i den ursprungliga rapporten. Hennes bok "Bibliotek och folkuppfostran" översattes till finska och danska och bidrog till att stimulera upprättandet av moderna folkbibliotek i de andra nordiska länderna., hämtad 2016-05-21.
I slutet av året blev hon medlem av Kommittén för främjande av god och billig nöjesläsning, och för ALA:s räkning sammanställde hon ”Selected list of Swedish books recommended for public libraries”, med ett urval av fack- och skönlitteratur för barn och vuxna (på svenska). I december 1909 förordnades Valfrid Palmgren till ensamutredare av ”biblioteksfrågan”.
I februari 1910 publicerade hon ännu en skrift, Om folkuppfostran, där hon redogjorde för biblioteksförhållandena i Tyskland efter en kortare studieresa till Dortmund i oktober året innan. Hon framhöll där ambitionerna hos de tyska folkbildarna och att det till skillnad från i Sverige fanns en stor uppslutning kring folkbildningsfrågorna i breda kretsar i Tyskland – även bland affärsmän och industriidkare – liksom en enighet om att lämna politik och religion utanför.
I kommunvalen i mars 1910 valdes Valfrid Palmgren in som andra kvinna i Stockholms stadsfullmäktige (den allra första var socialdemokraten Gertrud Månsson) för Allmänna valmansförbundet. 1 april samma år tog hon plats i fullmäktige, och 20 juni höll hon ett mycket uppmärksammat och diskuterat jungfrutal om ”bibliotekssaken”.
Hon var även ledamot av Kommittén angående statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga föreläsningar, som lämnade sitt betänkande i januari 1911. Hon var också ledamot i Centralbibliotekskommittén och i styrelsen för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR), samtidigt som hon deltog i förberedelserna inför öppnandet av Stockholms barn- och ungdomsbibliotek. Hon deltog vid styrelsemötet för Föreningen Stockholm barn- och ungdomsbibliotek 27 april 1911, tre dagar före sitt bröllop, och därefter flyttade hon med sin man Jon Julius Munch-Petersen till Köpenhamn. Men eftersom hon fortfarande hade flera viktiga arbetsuppgifter att slutföra i Stockholm pendlade hon mellan städerna under resten av året och en bit in på nästkommande år.
28 september 1911 överlämnade hon sin biblioteksutredning ”Förslag angående de åtgärder som från statens sida bör vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige” till ecklesiastikministern Elof Lindström. Huvudförslagen var att användningen av ”allmänna” bibliotek ska vara kostnadsfri samt att bidrag kan utgå till alla skolbibliotek, till ett kommunalt bibliotek eller bibliotekssystem i varje kommun samt till landsomfattande föreningar med minst 20 000 medlemmar för biblioteksverksamhet inom studiecirklar.
I oktober genomförde Valfrid Palmgren en kurs i biblioteksteknik för personalen som skulle arbeta på det blivande barn- och ungdomsbiblioteket på Drottninggatan, vilket invigdes i december samma år. I november 1911 utsågs hon till sakkunnig i Kommittén angående statsunderstöd till folkbiblioteken.