Galapagossköldpaddor (Chelonoidis spp.), även kallade elefantsköldpaddor, är elva arter sköldpaddor av släktet ChelonoidisCatalogue of Life: 2018 Annual Checklist. Läst 26 november 2018Chelonoidis, The Reptile Database. Läst 26 november 2018. som lever på Galápagosöarna i Stilla Havet, väster om Ecuador. De kan bli upp till 1,3 meter långa och kan väga 200 kilo, vilket gör dem till världens största nu levande landsköldpaddor. Sköldpaddorna är växtätare som betar gräs eller blad. Exakt hur gamla de kan bli är okänt, men det är inte ovanligt att de lever över 100 år.Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv, Globe Förlaget, 2007. En av världens mest berömda sköldpaddor, Harriet, var en galapagossköldpadda som när den dog beräknades vara 175 år gammal.Australia Zoo - Harriet
Systematik Tidig klassificering Galapagosöarna upptäcktes 1535, men förekommer första gången på kartor, Gerardus Mercator och Abraham Ortelius, runt 1570. Ögruppen fick namnet "Insulae de los Galopegos" ("Sköldpaddsöarna") vilket refererade till de stora sköldpaddorna som levde där.
Från början trodde man att jättesköldpaddorna i Indiska oceanen och på Galapagosöarna var av samma art. Naturvetare antog att det var sjömän som transporterat sköldpaddorna till öarna. In 1676, the pre-Linnaean authority Claude Perrault referred to both species as Tortue des Indes. År 1783 beskrev Johann Gottlob Schneider alla jättesköldpaddor som Testudo indica ("Indiska skölpaddor"). År 1812 gav August Friedrich Schweigger dem istället namnet Testudo gigantea ("jättesköldpaddor"). År 1834 beskrev André Marie Constant Duméril och Gabriel Bibron Galapagossköldpaddor som en egen art, som de gav namnet Testudo nigrita ("svart sköldpadda").
thumb|alt=Black and white photograph of Walter Rothschild straddling an adult Galápagos tortoise: Rothschild is a Victorian gentleman sporting a beard and top hat.|Walter Rothschild som beskrev två arter av Galapagossköldpadda.
Erkännande av subpopulationer Den första systematiska genomgången av jättesköldpaddorna genomfördes 1875 av zoologen Albert Günther vid British Museum. Günther identifierade minst fem distinkta populationer på Galapagos och tre på öar i Indiska ocenanen. År 1877 utökade han listan till sex arter på Galapagos, fyra på Seychellerna och fyra på Maskarenerna. Günther antog att alla jättesköldpaddor härstammade från en och samma population som spridit sig via idag sjunkna landbryggor. Hypotesen visade sig senare felaktig när stuider visade att Galapagos, Seychellerna och and Maskarenerna alla hade vulkaniskt ursprung och aldrig varit haft någon kontakt med fastlandet via landbryggor. Idag tror man att Galapagossköldpaddorna härstammar från Sydamerika, medan populationerna i Indiska ocenanen härstammar från Madagaskar.
Mot slutet av 1800-talet beskrev Georg Baur och Walter Rothschild ytterligare fem populationer av Galapagossköldpaddor. Åren 1905–1906 genomförde California Academy of Sciences en expedition till öarna, med Joseph R. Slevin som ansvarig för reptiler, som samlade in specimen som senare studerades av herpetologen John Van Denburgh. Han identifierade ytterligare fyra populationer, och föreslog att det fanns 15 arter av Galapagossköldpadda. Van Denburghs taxonomi över sköldpaddorna är fortfarande giltig men bara ett tiotal arter har överlevt till idag. Länge behandlades subpopulationerna som underarter till Chelonoidis nigra men idag kategoriseras ofta detta taxon som ett artkomplex, och dess undertaxa kategoriseras som arter. Gruppens taxonomi är fortfarande under diskussion.
Släktnamn Artepitetet nigra ("svart") som typarten inom artkomplexet gavs år 1824 av Quoy och Gaimard) återtogs år 1984 då det upptäcktes att namnet utgjorde en äldre synonym än elephantopus ("elefantfiotad") som Harlan beskrivit dem som 1827.) I Quoy och Gaimards latinska beskrivning förklaras nigra med att "Testudo toto corpore nigro", vilket betyder "sköldpadda med helt svart kropp". Quoy och Gairmard beskrev nigra utifrån levande specimen, men det finns inget som indikerar att de visste varifrån på öarna som arten härstammade – utan lokaliteten beskrev faktiskt som Californien. Garman föreslog att nigra kunde utgöra en beskrivning av den idag utdöda populationen som förekom på Floreana Island. Senare menade Pritchard att detta borde accepteras, främst av praktiska skäl, trots de många oklarheterna för att inte göra den redan komplicerade taxoniska situationen ännu värre. Den allra äldsta synonymen californiana, beskriven av Quoy och Gaimard 1824) behandlas idag som ett nomen oblitum ("bortglömt namn").
Tidigare placerades Galapagossköldpaddorna i släktet Geochelone, ibland kallade äkta landsköldpaddor. På 1990-talet visade fylogenetiska studier att dåvarande undersläkte Chelonoidis bättre borde beskrivas som ett släkte vilket grupperade Geochelone-arterna med Sydamerikansk härkomst, däribland Galapagossköldpaddorna, till en egen klad. Denna nomenklatur har erkänts av många auktoriteter.Tortoise & Freshwater Turtle Specialist Group. (2016). Chelonoidis nigra. The IUCN Red List of Threatened Species
Arter thumb|alt=Karta över Galapagosöarna med deras namn och vilka sköldpaddor som lever där|Galapagosöarna med deras namn och vilka sköldpaddor som lever där. Upp till 15 arter av jättesköldpaddor har beskrivits från Galapagosöarna, men av dessa har bara 11 arter överlevt till våra dagar. Sex av dem förekommer på isolerade öar och fem av dem vid vulkaner på ön Isabela. Flera av de idag förekommande arterna är utrotningshotade. Populationen på ön Pinta, ibland beskriven som Chelonoidis nigra abingdonii eller som den egna arten C. abingdonii kategoriseras idag som utdöd. Den sista kända individen, som fick namnet Lonesome George, dog i fångenskap den 24 juni 2012. Man hade låtit George para sig med honor av andra närbesläktade taxon men inga av dessa ägg kläcktes. Arten på ön Floreana (G. nigra) tros ha utrotats av jägare på 1850-talet, bara 15 år efter Charles Darwins besök 1835, då han fann skal men inga levande sköldpaddor. Dock har nutida DNA-tester visat att det finns en hybridpopulation på ön Isabela vars genetik påminner om populationen på Floreana, vilket indikerar att G. nigra inte är helt utdöd. Förekomsten av C. phantastica på ön Fernandina var länge omdiskuterad då den bara beskrivit utifrån ett enstaka specimen som kan ha placerats på ön. Dock fann man 2019 en levande hona på ön som tillhör arten vilket bekräftades med DNA-prov.Swingland, I.R. (1989). Geochelone elephantopus. Galapagos giant tortoises. In: Swingland I.R. and Klemens M.W. (eds.) The conservation biology of tortoises. Occasional Papers of the IUCN Species Survival Commission (SSC), No. 5, pp. 24–28. Gland, Switzerland: IUCN. .
Före vetskapen om att de olika populationerna (ibland beskrivna som underarter) från de olika områdena utgjorde separata taxon, lät man infångade individer på zoon runt om i världen att hybridisera. Dessa hybrider har lägre fertilitet och högre mortalitet, och det har visat sig att individer i fångenskap, i blandade flockar, normalt själva väljer att para sig med andra individer från samma taxon.
De vetenskapliga namnen för varje enskild population är inte universellt accepterade,Pritchard (1996) s:49 och vissa forskare och auktoriteter behandlar fortfarande taxonen som underarter. De olika taxonens taxonomiska status är fortfarande inte fullständigt utredda.
Artlista + Chelonoidis nigra artkomplex Arter Auktor Beskrivning Population och utbredning Chelonoidis abingdonii 200 px Hotstatus 200 px Utdöd Günther 1877.Günther 1877. The gigantic land tortoises (living and extinct) in the collection of the British Museum, British Museum (Nat. Hist.), London Typarten för C. n. ephippium (Günther 1875) är en felaktigt beskriven C. abingdoni, vilket tekniskt sätt gör abingdoni till en yngre synonym. Lonesome George, den sista individen av detta taxon, dog den 24 juni 2012. Populationen reducerades kraftigt av valfångare och fiskare, och introduktionen av getter år 1958 resulterade i att vegetationen förstördes. Ryggskölden är sadelformad, mycket smal, komprimerad och lätt uppåtböjd i framkant, och bredare och lägre baktill med rundad kant. Inga kända individer. Tidigare på de södra sluttningarna av Isla Pinta. Idag utdöd.
År 2007 upptäcktes en hybrid på ön Isabela.DNA search gives hope to tortoise. BBC News. (Accessed 2012-01-14.) Chelonoidis becki 200 px Hotstatus 200 px Sårbar Walter Rothschild 1901Rothschild 1901. On a new land-tortoise from the Galapagos Islands Novitates Zoologicae Reproducerar. Tydligen finns det två morfer på Wolfvulkanen - en kupolformad och en sadelformad.Pritchard 1996. The Galapagos tortoises: Nomenclatural and survival status. Chelonian Research Monographs. (1):1–85 Cirka 1100 individer. Norra Isabela, och norra och västra sluttningarna av Wolfvulkanen.
Sentida studier indikerar att variationen beror på hybridisering med ett fyrtiotal avkomlingar med sköldpaddor från Floreana, en population som man trodde var utdöd sedan 1850-talet.Extinct tortoise 'can live again'. BBC News. (Accessed 2012-01-14.) Chelonoidis chathamensis 200 px Hotstatus 200 px Starkt hotad Van Denburgh 1907 Hårt exploaterad och helt försvunnen från merparten av sitt ursprungliga utbredningsområde. Söndertrampade ägg av introducerade åsnor, och predation från introducerade hundar decimerade populationen, men ett lyckat uppfödningsprogram har bromsat trenden. En idag utdöd, med plattare ryggsköld förekom tidigare i de fuktigare höglänta områdena på ön. Typspecimen för detta taxon härstammar från denna senare form, varför det är möjligt att den nuvarande taxonomin är felaktig. Cirka 6700 individer på San Cristóbal, där den idag bara förekommer i nordost. Chelonoidis darwini 200 px Hotstatus 200 px Akut hotad Van Denburgh 1907 Stora antal sköldpaddor fördes bort från ön av valfångare på 1800-talet och betande introducerade getter gjorde låglandet till öken vilket reducerat utbredningsområdet så att populationen idag bara förekommer i inlandet. Könsfördelningen är mycket ojämn och populationen består främst av hanar. Många bon och ungar trampas ihjäl av introducerade grisar. Vissa bon skyddas idag av lavakoraller och sedan 1970-talet har ägg förts till Charles Darwin Research Station för kläckning, vilket varit gynnsamt .Cayot 1994. Conservation biology of Galápagos reptiles: twenty-five years of successful research and management. In: J. B. Murphy, K. Adler, and J. T. Collins (eds.). Captive Management and Conservation of Amphibians and Reptiles, pp. 297–305. Ithaca, New York: Society for the Study of Amphibians and Reptiles. Contributions to Herpetology. vol. 11. . Cirka 1165 individer på Isla San Salvadors västra centrala delar Chelonoidis duncanensis 200 px Hotstatus 200 px Sårbar Garman 1917Garman 1917. The Galapagos tortoises. Memoirs of the Museum of Comparative Zoölogy at Harvard College., vol. XXX, no. 4 Typspecimen för C. n. ephippium är en felaktigt beskriven C. abingdoni. varför de tidigare nomen nudum, duncanensis återtogs. Trots att populationen levde ganska ostörd från valfångare så infångades ganska många sköldpaddor under senare delen av 1800-talet och tidiga 1900-talet. Efter introduktion av svartråtta och brunråttaRat eradication program begins in Galapagos Islands. Scientific American. (Accessed 2012-01-14.) någon gång innan år 1900 har inga naturliga kläckningar av ungar förekommit. Från 1965 har därför ägg transporterats till Charles Darwin Research Station för kläckning. Över 75% av dessa som släpps ut mellan 1970 och 1990 har överlevt. Cirka 530 individer på sydvästra Isla Pinzón. Chelonoidis guentheri 200 px Hotstatus 200 px