Stångvapen (jämför ; ibland "pålvapen", jämför ) är ett gemensamt begrepp för alla stöt-, hugg-, slag- och kastvapen med längre skaft (stångskaft), vanligen längre än den som bär vapnet och främst hanterat med båda händerna, dock med undantag, såsom lansar. Gränsen för stångvapen varierar historiskt men en generell gräns kan dras mellan brandyxa (70–90 cm) och långyxa (90–120 cm) eftersom enbart den senare ses som ett stångvapen. Stångvapen är i första hand avsedda för strid till fots, men förekommer även vid rytteriet.
Ur det enklaste stångvapnet spjutet, som var ett både stöt- och kastvapen, utvecklades på 1100-talet lansen och på 1400-talet piken. Under medeltiden uppträdde spikklubban, skäggyxan och det förenade stöt- och huggvapnet hillebarden som på 1500-talet åtföljdes av ett stort antal varianter, bland annat bardisanen och spontonen.
Stångvapen
Huggvapen miniatyr|Senmedeltida rysk ryttare med en . atgeirsstaf ("atgerestav")
glav (, "bakfallande månklinga")
hillebard / spjutyxa huggspjut () långyxa / bredyxa naginata (, "mejningssvärd") pålyxa () () stavsvärd (, ) () ()
Kastvapen miniatyr|Olika former av pilum kastspjut. assegaj harpun jaculum kastspjut javelin (gavelin) pilum
Slagvapen miniatyr|Renässansperiodisk stridsmanual över stridsslagor. stridsslaga japanska stavvapen (Bō) långstav (Chōbō) käppstav (Jō) kampstav
Stötvapen miniatyr|Kosack-kavallerist som spetsar en tysk soldat under första världskriget. ("åtgere", "motspjut") bardisan (partisan, knävelspjut)SAOB/Knävelspjut broddspjut burtstång (burtstǫng, "brottstång", "tornerstång", "duststång") fjäderspjutSAOB/Fjäder hasta lans pik sarissa spjut (gere, geirr) sponton (halvpik) stötspjut (stickspjut) treudd tveudd väktarsax (brandvaktsax, nattväktarsax, bygel) yari änterhake
Källor Nordisk familjebok 1952-55 års upplaga bd.20 sp. 280 Nationalencyklopedin
Noter
Kategori:Militärhistoria