IF Elfsborg är en idrottsförening i Borås, med inriktning främst på fotboll. Föreningen debuterade i Allsvenskan den 2 augusti 1926 i en match mot Örgryte IS och spelade i högsta serien oavbrutet fram till 1954. Under föreningens storhetstid från mitten av 1930-talet fram till 1947 bildade laget stommen i det svenska landslaget. IF Elfsborg har vunnit SM-guld sex gånger, 1936, 1939, 1940, 1961, 2006 och 2012.
Historia Början IF Elfsborg grundades som Borås Fotbollslag den 26 juni 1904. 1906 antog man namnet IF Elfsborg. Den första framgången kom 1908 då Elfsborg blev DM-mästare efter finalseger mot Mariestad.
På tidigt 1920-tal spelade föreningen också bandy och deltog i svenska mästerskapet i bandy 1922, dock utan att vinna någon match.
Vägen till Allsvenskan mini|Ramnavallen omkring 1920. När det nationella seriesystemet startade säsongen 1924/25 spelade Elfsborg i Västsvenska serien i division 2. Redan säsongen därpå, 1925/26, vann Elfsborg serien och gick vidare till kval till Allsvenskan. I kvalet fick de möta Halmstads BK och efter att lagen vunnit varsin match blev det en tredje avgörande match i Göteborg. Den matchen vanns av Elfsborg med 4–1 och Nils Hedihn gjorde alla Elfsborgs fyra mål i den andra halvleken. Det innebar att Elfsborg gick upp till Allsvenskan för första gången.
Första säsongen i Allsvenskan, 1926/27, slutade Elfsborg på tionde plats, med två poängs marginal till Westermalms IF under nedflyttningsstrecket. Första allsvenska segern kom för övrigt mot just Westermalms IF. Därefter etablerade sig klubben som ett stabilt allsvenskt lag med en femteplacering redan säsongen därpå, 1927/28. Säsongen 1930/31 var klubben nära att åka ur då de slutade på lika många poäng som nian IFK Eskilstuna och elvan Redbergslids IK, men klarade sig kvar på bättre målkvot. Klubben fortsatte därefter att rada upp mittenplaceringar under början av 1930-talet.
Den 11 september 1927 debuterade Sven Jonasson i Allsvenskan för Elfsborg. Därefter spelade han i alla Elfsborgs allsvenska matcher fram till 1943, vilket innebar en svit på 332 allsvenska matcher i följd, än idag ett rekord. Totalt spelade han 409 matcher och gjorde 252 mål för Elfsborg under sin karriär. Han vann även skytteligan två gånger, 1933/34 och 1935/36.
Hemmaplan var under hela den här perioden Ramnavallen. Den ersattes 1941 av Ryavallen.
Storhetstiden 1934 till 1947 mini|stående|Sven Jonasson. Säsongen 1934/35 tog Elfsborg sin första allsvenska medalj, lilla silvret, när de slutade på tredje plats. Det skulle dock visa sig att det bara var början på klubbens storhetstid. Säsongen därpå, 1935/36, vann Elfsborg för första gången Allsvenskan. Detta efter att bland annat ha avslutat säsongen med ett dubbelmöte med tvåan AIK där Elfsborg vann både i Stockholm med 3–2 och hemma på Ramnavallen med 4–1 inför 16 348 åskådare (vilket är publikrekord för Ramnavallen). En annan minnesvärd match den säsongen var bortamatchen mot IFK Eskilstuna den 19 april 1936 på Tunavallen i Eskilstuna. Serieledarna Elfsborg slog då hemmalaget, som låg sist i Allsvenskan, med hela 12–2. Det är än idag Elfsborgs största vinst och den största vinsten på bortaplan i Allsvenskans historia.
Elfsborgs första guldtrupp bestod av Erik Källström, Gillis Andersson, Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn, Erik Lager, Richard Borg, Erik Olsson, Åke Hallman, Arvid Emanuelsson, Axel Ohlsson (målvakt), Henry Lindbom, Einar Jonasson (målvakt), Yngve Öhlander, Axel Stenholm, Gösta Dahl och Rolf Karlsson.
De två säsongerna därefter blev det en femteplats 1936/37 och en fjärdeplats 1937/38. Sommaren 1938 spelades Fotbolls-VM i Frankrike och flera i det svenska bronslaget var spelare från Elfsborg. Bland annat gjorde Sven Jonasson det hundrade målet genom tiderna i VM. Säsongen 1938/39 slutade Elfsborg återigen på första plats i Allsvenskan. Denna gång blev segermarginalen till AIK på andra plats hela nio poäng. Framgången fortsatte säsongen därpå, 1939/40, då Elfsborg återigen vann Allsvenskan. De slutade på samma poäng som IFK Göteborg, men hade bättre målkvot (det var den sista säsongen med målkvot, säsongen därpå infördes målskillnad).
Trupperna de båda guldsäsongerna var i princip desamma, endast tre spelare var endast med 1939 och lika många endast 1940. Spelarna som var med i trupperna var Erik Källström, Gillis Andersson, Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn, Arvid Emanuelsson, Einar Jonasson (målvakt), Gösta Dahl, Ragnar Blixt, Knut Johansson, Åke Sandberg, Sture Andersson, Axel Stenholm, Nils Samuelsson, Ragnar Lennartsson, Olle Lindeborg, John Andrén, Holger Magnusson, Ernst Hernkvist, Richard Ödéhn och Knut Jonasson.
Efter en fjärdeplats 1940/41 och en sjundeplats 1941/42 slutade Elfsborg tvåa tre säsonger i rad, 1942/43, 1943/44 och 1944/45. Framförallt säsongen 1942/43 var de inte långt från segern, endast en poäng skilde dem från segrarna IFK Norrköping.
Även om klubben tog bronset för fjärdeplatsen säsongen 1946/47 så var den mer än ett decennium långa storhetsperioden över. Totalt vann Elfsborg medalj i tio av de tretton säsongerna mellan 1934/35 och 1946/47. miniatyr|Laget från 1959 – från vänster i övre raden: Lasse Råberg, Roland Sandström, Henry Larsson, Stig Bodin, Toivo Lundell, Leif Pettersson. Knästående i undre raden: Bengt Linderoth, Börje Lindesgård, Ingemar Haraldsson, Karl-Erik Bernoldsson och Sture Klaar.
Från mittenlag i allsvenskan till division 2 Från säsongen 1947/48 och fram till säsongen 1952/53 slutade Elfsborg på tionde plats precis ovanför nedflyttningsstrecket alla säsonger utom en då de slutade på sjunde plats. Lindansandet precis vid nedflyttningsstrecket var nära att ta slut redan säsongen 1950/51 då det endast var tre fler gjorda mål som skilde Elfsborg från AIK under strecket.
Säsongen 1953/54 var lindansandet över och Elfsborg degraderades för första gången i klubbens historia från Allsvenskan efter 28 säsonger i rad. Klubben slutade på sista plats, sex poäng från Kalmar FF ovanför strecket.
Första säsongen i division två, 1954/55, slutade klubben på en tredjeplats i Götalandsserien. Serien vanns av lokalkonkurrenten Norrby IF, som därmed blev bästa laget från Borås.
Därefter följde fyra säsonger i rad då Elfsborg slutade på andra plats och därmed missade chansen att kvala tillbaka upp till Allsvenskan.
Säsongen 1960 vann Elfsborg Västra Götalandsserien med hela tretton poängs marginal till IK Oddevold på andraplatsen. Klubben vann därefter det allsvenska kvalet före Örebro SK, IFK Luleå och IFK Kristianstad. Den sex år långa frånvaron från Allsvenskan var därmed över.
SM-guldet 1961 miniatyr|Laget som vann SM-guld 1961. 1961 vann IF Elfsborg sitt fjärde SM-guld. Det var första gången som ett lag efter att ha blivit uppflyttat från division 2 gick hela vägen och blev svenska mästare. Under året spelade man bland annat en match mot IFK Göteborg som slutade 5–5. Tidernas publikrekord för Ryavallen på 22.654 kom i mötet med IFK Norrköping 1961. Svenska mästare 1961: Boris Målberg, Ingemar Haraldsson, Leif Olsson, Jens Söderberg, Wigar Bartholdsson, Toivo Lundell, Leif Petersson, Bengt Lindroth, Roland Sandström, Henry Larsson, Lars Råberg, Rolf Johansson.Guldlaget - vad hände sen?, artikel i GT av Lars Hildingsson, 2006-10-28. I laget spelade även en ung Ove Grahn som gjorde fyra matcher under säsongen.
1965 vann Elfsborg stora silvret.
1977: Stora silvret 1970 tog Elfsborg allsvenskt brons via fjärdeplatsen men åkte påföljande säsong ur allsvenskan. Elfsborg tog sig direkt tillbaka som seriesegrare i Division II.
1977 nådde Elfsborg sin bästa placering sedan 1961 och 1965 då man kom tvåa i allsvenskan bakom Malmö FF. I laget spelade då Elfsborgs stora skyttekung i modern tid Thomas Ahlström. Ahlström var bland annat med i VM i fotboll 1974 och var under flera år framstående i Elfsborgs anfall. Årets höjdpunkter i allsvenskan var matcherna mot IFK Göteborg då Elfsborg inför storpublik vann med 2–1 på Nya Ullevi och sedan tog en storseger med 4–0 hemma. Målvakten Tore Stenbäcken blev ny rekordman genom att hålla nollan i 674 minuter.
1979 följde en tredjeplacering i allsvenskan.
Upp och ner mellan allsvenskan och division 1 1981 kvalade IF Elfsborg sig kvar i allsvenskan via kvalseger mot BK Häcken. 1982 tog man lilla silvret (trea i allsvenskan). I SM-slutspelet tog man sig till semifinal.
Elfsborg åkte ur Allsvenskan 1984 men gjorde comeback 1986 bara för att åka ner igen 1987. Det skulle ta lång tid innan Elfsborg återigen blev allsvenskt. Efter flera placeringar strax bakom toppen tog man klivet upp 1996.
1997: Comeback i Allsvenskan 1997 gjorde Elfsborg comeback i allsvenskan efter serieseger i division 1 södra. I laget fanns flera blivande landslagsspelare: Anders Svensson, Tobias Linderoth och Fredrik Berglund var unga talanger i det framgångsrika laget som leddes av Anders Linderoth. Hemmapremiären vanns mot mästarna IFK Göteborg med 3–0 och är en av de mest klassiska Elfsborgs-matcherna. Klubben nådde slutligen en sjundeplats men fick de följande åren kämpa för att hänga kvar i Allsvenskan. En av den tidens mest lovande anfallare i Elfsborg var Moses Nsubuga som spelade denna säsong, tills han i november var med i en bilolycka och fick amputera vänster ben.
Cupguld 2001 och 2003 2000 kom man på femteplats och var länge med i den absoluta toppen i allsvenskan och Anders Svensson och Fredrik Berglund fick sina definitiva genombrott som offensiv mittfältskreatör respektive skyttekung. Efter en bedrövlig inledning radade man upp segrar. Den 25 maj 2001 vann man Svenska cupen i en finalmatch mot AIK i Jönköping som slutade med en utdragen straffläggning där Elfsborg slutligen stod som segrare. Tränaren som vänt den negativa trenden var B-A Strömberg. Negativa rubriker kom då det visade sig att klubben glömt att registrera spelare för spel och man blev av med poäng i allsvenskan och dömdes till förlust i UEFA-cupen.
Förlusten av bl.a. Svensson och Berglund gjorde att man inte kunde bygga vidare på 2000 års stora framgång i Allsvenskan och laget hamnade under nya tränaren Anders Grönhagen på en tiondeplats flera år i rad. Framgångar kom istället i cupen där segern 2001 följdes upp av en ny seger 2003. Fredrik Berglund lånades under en kort period hem från Roda JC men gjorde ingen större succé.
Borås Arena och hemvändande utlandsproffs mini|stående|Anders Svensson, 2012. Under 2005 blev Elfsborg rubrikernas klubb då man först köpte hem landslagsspelaren Anders Svensson och senare även tog hem anfallaren Mathias Svensson. Mathias Svensson spelade i Elfsborg då laget kvalificerade sig för Allsvenskan 1996, men spelade aldrig i Allsvenskan utan gick istället till England. I laget fanns även U21-mittfältaren Samuel Holmén som har utvecklats till en A-landslagsspelare. Trots värvningarna kunde laget inte riktigt övertyga utan hamnade till slut på en sjundeplats vilket var en liten förbättring jämfört med tidigare år. En av de stora överraskningarna var anfallstalangen Joakim Sjöhage som slog igenom stort under året och tillsammans med veteranen Hasse Berggren bildade ett giftigt anfall. Berggren gjorde under året sin bästa säsong och blev trea i den allsvenska skytteligan med 13 mål. Dock skedde en av Elfsborgs sämsta insatser på plan detta år, då man i sista omgången besökte Stockholms Stadion för att spela mot redan klara mästarna Djurgårdens IF. Elfsborg förlorade den matchen med inte mindre än 8–1.
En annan satsning från Elfsborg sida på senare år var byggandet av Borås Arena som ersatte klassiska Ryavallen inför Allsvenskan 2005. Borås Arena är en modern fotbollsarena utan löparbanor.
Det första SM-guldet på 45 år