Karl Böhm, född 28 augusti 1894 i Graz, död 14 augusti 1981 i Salzburg, var en framstående österrikisk dirigent. Böhm debuterade som dirigent 1917 och arbetade därefter vid operahusen i München 1921–1927, Darmstadt 1927–1931, Hamburg 1931–1933, Dresden 1934–1942 och Wien 1943–1945 och 1954–1956 samt Buenos Aires 1950–1953. Därefter arbetade han som gästdirigent vid flera stora internationella operahus och orkestrar, bl.a. Bayreuthfestspelen, Salzburg, Metropolitan Opera (debut 1957, därefter 253 föreställningar). Böhm har dirigerat premiären av Richard Strauss sena operor Die schweigsame Frau (1935) och Daphne (1938).
Böhm var mest uppskattad för sina tolkningar av Mozart, Richard Strauss, Richard Wagner, Anton Bruckner och Alban Berg. Hans dirigeringsstil var lugn, behärskad och med ekonomisk teknik. Hans samarbete med tidigare dirigentgiganter Bruno Walter och Karl Muck bidrog till att stärka hans auktoritet.
Tidiga år Karl Böhm föddes som son till advokaten Leopold Böhm (1865–1933) och hans hustru Sophie, född Franz (1873–1952), i Graz.Wer ist wer? Das deutsche Who’s Who. XVI. Ausgabe (1969/70), Bd. 1: Bundesrepublik Deutschland/West-Berlin, Berlin 1969, S. 106. Liksom sin far studerade han först rättsvetenskap och fick en doktorsexamen i juridik. I sin tidiga ungdom var hans mål att bli pianist, men han insåg att han var gjord för dirigentyrket. Han studerade piano och musikteori vid konservatorierna i Wien och Graz.
År 1917 blev Böhm repetitionsassistent i sin hemstad och debuterade som dirigent i Viktor Nesslers Trumpetarn från Säkkingen 1917.Brunner, Gerhard, and José A. Bowen. "Böhm, Karl", Grove Music Online, Oxford University Press, 2001 År 1919 blev han biträdande musikdirektör och året därpå förste direktör. På rekommendation av Karl Muck anlitade Bruno Walter honom vid Bayerska statsoperan i München 1921. Ett tidigt uppdrag här var Mozarts Enleveringen ur Seraljen, med skådespelare som Maria Ivogün, Paul Bender och Richard Tauber.Karl Böhm, Ich erinnere mich genau, Zurich, 1968. År 1927 utsågs Böhm till chefsdirigent i Darmstadt. År 1931 utnämndes han till samma tjänst vid Hamburgs statsopera, en tjänst som han innehade till 1934."Karl Böhm", The Times, 15 August 1981, p. 12
1927 gifte han sig med sopranen Thea Linhard. Det enda barnet i detta äktenskap var skådespelaren Karlheinz Böhm (1928–2014), som grundade hjälporganisationen "Menschen für Menschen". Skådespelerskorna Kristina Böhm och Katharina Böhm är hans barnbarn.
Under nazitiden 1933 dirigerade Böhm för första gången i Wien, i Tristan och Isolde av Richard Wagner. På Adolf Hitlers inrådanFred K. Prieberg: Handbuch Deutsche Musiker 1933–1945. CD-ROM-Lexikon, Kiel 2009, 2. Auflage, S. 650. befriades Böhm från sitt kontrakt i Hamburg i början av 1934 med avsikt att omedelbart flytta till Semperoper i Dresden för att efterträda Fritz Busch (1890–1951), som nazistregimen hade tvingat att avgå och emigrera av politiska skäl. Böhm innehade tjänsten i Dresden fram till 1943. Detta var en viktig period för honom, då han dirigerade de första framförandena av verk av Richard Strauss: operorna Die schweigsame Frau (1935) och Daphne (1938), som är tillägnad honom. Han dirigerade också uruppförandena av Romeo und Julia (1940) och Die Zauberinsel (1942) av Heinrich Sutermeister, samt Strauss hornkonsert nr 2 (1943).
Böhm var inte medlem i NSDAPFred K. Prieberg: Handbuch Deutsche Musiker 1933–1945. CD-ROM-Lexikon, Kiel 2009, 2. Auflage, S. 650. men sade vid sin installation i Dresden i början av januari 1934 att han bara kände till en attityd i nationalsocialistisk mening.Der neue Dresdner Generalmusikdirektor. In: Der Freiheitskampf. 8. Januar 1934, S. 4. Han var medlem i Kampfbund für deutsche Kultur (grundad av Alfred Rosenberg),Joachim Riedl: Wer war Karl Böhm? In: Zeit Online. 17. November 2005. som gick samman med andra organisationer i juni 1934 i samband med den socialt påtvingade konformiteten.
Den 2 augusti 1935 skrev Böhm till riksdramaturgen Rainer Schlösser: "Eftersom jag är österrikare till födseln, nu har varit medborgare i riket i tolv år, och naturligtvis har många anhängare i Wien, särskilt i det nationalsocialistiska lägret, tror jag att dessa konserter kan vara till största fördel för Tyskland när det gäller propaganda (...)"Bundesarchiv R 55/1186 Blatt 132, zit. nach Fred K. Prieberg: Handbuch Deutsche Musiker 1933–1945. CD-ROM-Lexikon, Kiel 2009, 2. Auflage, S. 653. I ytterligare ett brev av den 13 augusti 1935 för att få tillstånd att uppträda i Wien förklarade han: "Det ligger helt klart i regeringens intresse om jag reser till Wien som tysk dirigent för att ge ny inspiration till de talrika anhängarna av den nationalsocialistiska idén där, i synnerhet som jag är infödd österrikare. […] Heil Hitler!“Opfer, Täter, Zuschauer. 70 Jahre danach – Die Wiener Staatsoper und der „Anschluss“ 1938. Ausstellungskatalog der Wiener Staatsoper. Wien 2008, S. 62.
Böhm framträdde för första gången vid festspelen i Salzburg 1938, som dirigent för Don Giovanni, och därefter blev han en ständig gästdirigent. Han fick en toppost vid Wiener Staatsoper 1943 och blev så småningom musikchef. I samband med Richard Strauss 80-årsdag den 11 juni 1944 dirigerade han Wiener Staatsopers uppsättning av Ariadne på Naxos.
Vid nazistpartiets möte den 8 september 1936 dirigerade han Wagners Mästersångarna i Nürnberg.Professor Dr. Böhm dirigiert auf dem Reichsparteitag. In: Der Freiheitskampf, Dresdner Stadtausgabe. 4. September 1936, S. 5. Kort efter Anschluss av Österrike dirigerade Böhm Wienerfilharmonikerna vid den "första festkonserten i det nya tyska riket" i Wiener Konzerthaus den 30 mars 1938, hälsade publiken med Hitlerhälsningen (utan att ha varit tvungen att göra det)Instruktion från propagandaministeriet till Rikets musikkammare av den 28 december 1936, AZ I.B.1375: "Att hälsa publiken med tysk salut vid symfonikonserter har hittills inte varit brukligt; Den tyska hälsningen är dock också önskvärd vid sådana tillfällen. Ett tvång för dirigenterna på grund av den form i vilken de hälsar på publiken är emellertid på intet sätt att utöva." I: Amtliche Mitteilungen der Reichsmusikkammer. IV/3, 4 mars 1936. och spelade Horst Wessel-sången. I april 1938 skrev Böhm om "folkomröstningen" om annekteringen av Österrike: "Den som inte håller med om denna handling av Führern med ett hundraprocentigt JA förtjänar inte att bära hedersnamnet tysk."Zitat bei Ernst Klee: Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945. S. Fischer, Frankfurt am Main 2007, , S. 62.
I en artikel (publicerad i april 1939) skrev Böhm att "vägen till dagens musik [...] banade väg för nationalsocialismens världsåskådning" och förespråkade att "alla möjliga konstnärliga 'urspårningar' som inte tar hänsyn till den allmänna opinionen skulle omöjliggöras från början".Der Weg der heutigen Musik. In: Sonderheft der „Kameradschaft Deutscher Künstler“. 20. April 1939. År 1941 citerades Böhm i boken Künstler plaudern på följande sätt: "Jag hade en oförglömlig upplevelse i München: Det var den minnesvärda 9 november 1923 när Adolf Hitlers bruna kolonner marscherade till Feldherrnhalle. […] Det var här de hemska händelserna ägde rum, som utgör en milstolpe i Tysklands historia. […] Vi såg det blod som spilldes för idén, som segrade."Harry Erwin Weinschenk (Hrsg.): Künstler plaudern. Limpert, Berlin 1941, S. 48 (Det är för övrigt det enda politiska uttalandet i denna bok). Böhm om detta i sin självbiografi Ich denken mich ganz genau. Nytryck. Wien 1974, s. 148: "Denna mening är så dum att jag sannerligen aldrig har sagt den. Men eftersom det stod i boken, tvinnade de repet ur det." År 1943 flyttade Böhm från Dresden till Wien, där han blev chef för Wiener Staatsoper. Som ett resultat av ingripandet av Reichsleiter Baldur von Schirach fick Karl Böhm och hans hustru Thea en "ariserad" villa på Wien 18, Sternwartestraße 70. Deras rättmätiga ägare kompenserades efter kriget.Markus Kristan, Gabriela Gantenbein (Hrsg.): Hubert Gessner. Passagenverlag, 2011, , S. 108 f.
År 1944, i andra världskrigets slutskede, när många konstnärer blev inkallade till militärtjänst eller tvingades arbeta på "hemmafronten", inkluderade Hitler honom på listan över de gudomligt begåvade som en av de 15 viktigaste dirigenterna,Namen bei Oliver Rathkolb: Führertreu und gottbegnadet. Künstlereliten im Dritten Reich. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1991, S. 176. vilket var liktydigt med ett undantag. Senare skrev Böhm i sina memoarer: "Det faktum att jag inte emigrerade blev jag också senare anklagad för. […] Tyvärr hade jag inget erbjudande från Met eller Covent Garden vid den tidpunkten. […] Men [...] jag tror att jag under min verksamhet, både i Dresden och senare i Wien, har bevisat på vilken sida jag alltid har stått."Karl Böhm: Ich erinnere mich ganz genau. Neuauflage. Molden, Wien 1974, S. 70.
Huruvida Böhm någonsin gjort antisemitiska uttalanden är kontroversiellt. Enligt historikern Oliver Rathkolb (från 2010) är Böhm "inte känd för att ha gjort några antisemitiska uttalanden".Georg Markus: . In: Kurier. 25. August 2010. Böhm citerar dock en bok som publicerades 2001 på följande sätt: "Så länge det fortfarande bor en jude i Ostmark kommer jag inte att ta upp stafettpinnen."Stephan Templ, Tina Walzer: Unser Wien. „Arisierung“ auf österreichisch. Aufbau Verlag, Berlin 2001, , S. 189.
Efter kriget
År 1945 avlägsnade de allierade ockupationsmyndigheterna honom från posten som chef för Wiener Staatsoper eftersom han stod för nära den nazistiska regimen och förbjöd honom att uppträda (i likhet med Herbert von Karajan). Efter att ha fullgjort ett tvåårigt denazifieringsförbud efter kriget ledde Böhm Don Giovanni på La Scala i Milano (1948) och gav ett gästspel i Paris med Wiener Staatsoper (1949). Från 1950 till 1953 regisserade han den tyska säsongen på Teatro Colón i Buenos Aires, och han dirigerade den första föreställningen på spanska av Alban Bergs Wozzeck, översatt för detta tillfälle. 1953 var han ansvarig för uruppförandet av Gottfried von Einems opera Der Prozess. Från 1954 till 1956 ledde han Wiener Staatsoper i dess återuppbyggda hem. Han återupptog dessutom banden efter kriget i Dresden, vid Staatskapelle. Från 1955 (efter ockupationens slut) till 1956 anförtroddes han ämbetet som operachef i Wien för andra gången. Anklagelser om att han inte var tillräckligt närvarande i Wien, samt protestmöten under framträdanden han dirigerade, övertalade till slut Böhm att avgå från sin post. Hans efterträdare blev von Karajan. I ett öppet brev förnekade Böhm sedan att det skulle finnas några problem mellan honom och ensemblen och uttryckte uttryckligen sin tacksamhet och uppskattning till dem och den wienska publiken.
År 1957 gjorde Böhm sin debut på Metropolitan Opera i New York, där han dirigerade Don Giovanni, och blev snabbt en av favoritdirigenterna under Rudolf Bings chefstid på Met, och dirigerade 262 föreställningar där, inklusive Met-premiärerna av Wozzeck, Ariadne på Naxos och Die Frau ohne Schatten, som blev den första stora framgången i Mets nya hus vid Lincoln Center år 1966. Böhm ledde många andra stora nyproduktioner i New York, bland annat Fidelio för Beethovens tvåhundraårsjubileum 1970, Tristan och Isolde (inklusive Met-debuten av Birgit Nilsson 1959), Lohengrin, Otello, Rosenkavaljeren, Salome och Elektra. På repertoaren fanns även Figaros bröllop, Parsifal, Den flygande holländaren, Valkyrian och Mästersångarna i Nürnberg.