miniatyr|Benjamin Britten Billy BuddOperan är tillägnad George, earl av Harewood, och dennes hustru Marion. Harewood var systerson till kung Georg VI och Britten var bekant med Marion Stein som 1949 gifte sig med Harewood. När paret skilde sig 1967 tog Britten Marions parti och bröt all kontakt med Harewood. (Bridcut, s. 91) är en opera i fyra akter (1951) med musik av Benjamin Britten. Libretto av E.M. Forster och Eric Crozier som bygger på en roman med samma titel av Herman Melville. En omarbetad version i två akter hade premiär på BBC:s Program 3 den 13 november 1961. Britten ändrade strukturen på operan och drog tillbaka den första versionen. De ursprungliga fyra akterna gjordes om till två akter och en del musik ströks eller flyttades om. Numera spelas båda versionerna.
Bakgrund Författaren Herman Melville tillbringade de sista åren av sitt liv med att skriva och skriva om historien om den vackre unge sjömannen Billy Budd (som av kapten Vere döms till hängning för att ha slagit och dödat skeppets väbel Claggart, då denne anklagade Budd för myteri). Melvilles första utkast (1888) var endast en kort novell med titeln Baby Budd, Sailor, som utökades till en längre roman, Billy Budd, Foretopman, och slutfördes i april 1891 (bara några månader före författarens död). Historien bygger på verkliga händelser som utspelades 1842 ombord den amerikanska briggen USS Somers men Melville överförde handlingen till engelska flottan vid tiden för myterierna vid Nore och Spithead 1797.Melvilles kusin var ombord på USS Somers under myteriet. Howard, s. 79, 1969. Melvilles roman är full av homosexuella antydningar om Billys attraktion hos de andra sjömännen, särskilt då Claggart. Han beskrivs som blond, blåögd och ägandes en "så gott som feminin" karaktär. Hans ankomst på skeppet Bellipotent (som Melville döpte om fartyget till) beskrivs som "något liknande som om en lantlig skönhet hade förflyttats från vischan och placerats att tävla med de riktigt fina hovdamerna". Kapten Vere uppträder "faderligt" mot Billy och är fylld av "undantryckta känslor" då han leder förhöret som leder fram till Billys avrättning.Carpenter, s. 281, 1992.
Romanen publicerades inte förrän 1924, 33 år efter Melvilles död. Ytterligare tre år senare (1927) föreläste E.M. Forster vid universitetet i Cambridge om det då ännu relativt okända verket, såsom innehållande ett perfekt exempel på en "riktig skurk" (Claggart) och porträttet av Billy som "har den självlysande godhet som inte kan existera utan att förtäras av ondska". 15 år senare refererade W.H. Auden till Billy Budd i en dikt om Melville, som ingick i diktsamlingen Another Time (1940). Det kan ha varit i denna dikt som Britten först fick kännedom om Billy Budd, men Britten själv hävdade att han först 1947 köpte romanen.
Historia miniatyr|E.M. Forster 1954. Britten och Forster hade mötts första gången 1937 men det var inte förrän sommaren 1948 som de båda beslutade sig för ett samarbete.Den homosexuelle Forster hade inte skrivit en roman sedan En färd till Indien (1924). Anledningen var att han var "trött på att skriva om det enda ämne som jag bör ägna mig åt - kärleken mellan man och kvinna". Kort sagt ville han skriva om homosexuell kärlek men då detta var olagligt valde han att istället att inte skriva alls. (Oliver, s. 140, 1996) Britten hade köpt Melvilles roman 1947 och föreslog den som underlag för en opera. Då Forster var ovan att skriva dramatik och kände sig oförmögen att själv utarbeta librettot, sände Britten bud efter sin vän Eric Crozier. Crozier hade skrivit librettot till Brittens opera Albert Herring samt regisserat uppsättningarna av Peter Grimes och The Rape of Lucretia. Crozier läste romanen och insåg som teaterman att romanen hade sina nackdelar att överföras till en dramatiserad version. Romanen saknar helt kvinnliga gestalter och Crozier tvekade inför det homosexuella ämnet. Det sista anförde han aldrig till Britten och Forster, som båda avfärdade Croziers alla tvivel inför ämnet. De enades även om att infoga en prolog och epilog till handlingen, i vilka den gamle Vere ser tillbaka på tragedin. Prologen, liksom resten av librettot förutom sjösångerna och utdrag från Melvilles ballad om Billys fångenskap, skrevs på prosa av Forster. Han hade oroat sig över att hans prosatexter skulle verka hämmande på Brittens musik men denne fann dem istället inspirerande och starka. Crozier fick uppdraget att forska om den marina miljön och bearbeta dialogen, medan Forster skulle arbeta på historien i sin helhet. 1950 var librettot klart och Britten började komponera. Han var dock fortfarande osäker på var operan skulle sättas upp eller med vilka resurser. Trots det komponerade han operan för en enorm orkester (inklusive fyra flöjter, fyra trumpeter, en altsaxofon och sex slagverkare). Arsenalen med trä- och bleckblåsare skulle förmodligen kompensera avsaknaden av kvinno- och pojkröster.
Repetition och premiär Förhandlingar med operakompaniet Sadler's Wells påbörjades. De hade uruppfört Brittens opera Peter Grimes 1945 och ville sätta upp Billy Budd vid 1951 års Edinburgh Festival. Britten var dock tveksam till om Sadler's Wells hade råd med uppsättningen och han var lika tveksam till Edinburgh för vilken han hyste farhågor om en "internationell snobbig publik". Han var lika tveksam till Covent Garden till en början och övertalade operaledningen att engagera extra sångare. Hans förstaval som Billy var Geraint Evans men Evans fann partiet för högt och fick rollen som navigationsofficeren Flint istället. Som Billy engagerades amerikanen Theodor Uppman, en baryton med filmstjärneutseende och som såg yngre ut än sina 30 år. Rollen som Claggart gick till basen Frederick Dalberg. Brittens livspartner Peter Pears skulle sjunga rollen som kapten Vere. När Britten började komponera operan blev både Crozier och Forster förvånade över att Britten gjorde huvudrollen Billy Budd till baryton och inte tenor (Peter Pears röstfack). Crozier spekulerade i att rollen som den värdige, vise och tankfulle kaptenen skulle passa Pears bättre.Carpenter, s. 282, 1992. I november 1951 var operan färdig och repetitionerna kunde starta. Dirigenten Josef Krips skulle leda uruppförandet men han avsade sig uppdraget bara en vecka före premiären. Anledningen var att partituret inte blev klart i tid och Krips fann de suddiga fotostatkopiorna omöjliga att läsa. Britten fick själv leda orkestern. Operan uruppfördes vid Royal Opera House, Covent Garden i London den 1 december 1951. Publiken hyllade operan efteråt och kritiken var till övervägande del positiv.
Det fanns bland Englands övriga tonsättare en förståelig avundsjuka mot Brittens succéer och uppförda operor, som kan tyckas ha fått en favoriserad särställning. Om endast en bråkdel av detta nådde fram till Britten kan det förklara både hans ökade förbittring mot fientlig kritik, som kan dateras till denna tid, och hans benägenhet att dra sig tillbaka till en skyddande krets av utvalda vänner, utövare och beundrare. Tonsättare William Walton lär ha kallat Billy Budd för "The Bugger's Opera" och dirigenten Sir Thomas Beecham döpte om den till "The Twilight of the Sods".Oliver, s. 146, 1996.
Om operan Efter att i fem år har komponerat kammaroperor (The Rape of Lucretia och Albert Herring) återvände Britten nu till den storstilade operaformen. I musikaliska termer är Billy Budd medvetet mer symfoniskt upplagd än Peter Grimes. Än en gång tonsatte Britten en historia om en egenartad särling som blir ifrågasatt både inom och utanför en tajt ihopsatt grupp. Billy är dock inte ifrågasatt bland manskapet (han är allmänt omtyckt) men av en annan individ, Claggart. Dualismen mellan den gode Billy och den onde Claggart är stark i operan och Britten förstärker detta med enskilda ackord och harmonier - B-dur för Billy och h-moll för Claggart.
I operans centrum står kampen mellan godheten och ondskan, som förkroppsligas av Billy Budd och Claggart. Men den egentliga huvudpersonen är kapten Vere, som själv varken är ädel eller illasinnad. Han är utlämnad åt känslornas vågor och blir därmed ett verktyg för såväl godheten som ondskan. Det är bara hans senkomna eftertänksamhet som leder honom in på besinningens och sinnesfridens väg.
Melvilles roman är baserad på en verklig händelse ombord på ett amerikanskt örlogsfartyg 1842. Genom att handlingen flyttas över till 1700-talet blir den franska revolutionen en mental bakgrund till händelserna. Billy Budd är liksom Peter Grimes en "havsopera". Havsstämningen ramar in en berättelse om förföljelse och orättfärdighet. Musiken är ytterst kraftfull. Avsaknaden av kvinnoröster är inte en nackdel, utan förstärker den kärva stämningen. Genom hela operan råder ett stråk av homoerotik och Brittens tunga orkestrering antyder en känsla av sexuell spänning.Boyden, sid 596. Men detta är bara ett av flera element som bidrar till operans klaustrofobi. Inte mindre viktig är den rigida sociala hierarkin och Claggarts bitterhet när han dras mellan officerarna och manskapet. In i denna pressande värld kommer Billy Budd, delvis barn och delvis helgon, vars skönhet - både fysisk och andlig - och intensiva livsglädje både berikar och underminerar livet ombord.
Billy Burrell - den andre Billy B. 1947 möttes Britten och den 22-årige Billy Burrell för första gången. Britten hade precis flyttat till sjöstaden Aldeburgh. Familjen Burrell levde på fiske sedan flera generationer men drygade ut lönen genom att driva ett badhus på stranden. På grund av stormvindar tvingades de flytta badhytterna precis framför Brittens fönster. Billy Burrell varnade Britten att hans havsutsikt kunde störas av badande skolpojkar, men Britten hade inga invändningar mot detta. I Brittens och Forsters ögon innehade Burrell "en ädel grymhet" liknande den hos Billy Budd och i ett brev till Forster beskriver Britten Burrell som "den andre Billy B." och "kusligt lik den Billy vi skriver om". Forster tyckte Burrell var "oemotståndlig", och Burrell medgav att han insåg att han attraherade Forster men att "inget hände".Carpenter, s. 285, 1992 I augusti 1949 beslutade tidningen Picture Post att skriva en artikel om arbetet med Billy Budd (med text av Crozier) och ett foto togs av Britten och Forster i Burrells båt. Fotot blev sedermera omslag till skivbolaget Deccas inspelning av operan. Med i båten var även den tolvårige Robin Long, kallad Nipper av Burrell, som ofta var och badade efter skolan. Britten blev betagen av Nipper och tog med honom på båtresor på Nordsjön och längs med Rhen. Han ville bekosta pojkens skolgång och uttryckte även en önskan om att adoptera Nipper. Burrell avrådde från detta och sa att det kunde innebära "ditt största misstag någonsin". Britten blev mycket upprörd när mrs Long ingrep och stoppade sonens segelresor. Nipper dog i en trafikolycka i Skottland några år senare.Bridcut, s. 217, 2006.
Personer Edward Fairfax Vere, kapten på skeppet Indomitables (tenor) Billy Budd, märsgast (baryton) John Claggart, väbel (basstämma) Mr Redburn, förste löjtnant (baryton) Mr Flint, navigationsofficer (baryton) Löjtnant Ratcliffe (basstämma) Red Whiskers, tvångsmönstrad matros (tenor) Dansker, en gammal sjöman (basstämma) Donald, matros (baryton) Nykomlingen (tenor) Nykomlingens vän (baryton) Squeak, underbefäl (tenor) Skeppsunderofficeren (baryton) Förste styrman (baryton) Andre styrman (baryton) Maintop (tenor) Arthur Jones, tvångsmönstrad matros (baryton) Skeppspojkar, fyra kadetter (4 gossröster)
Handling: 1951 års 4-aktsversion Operan utspelar sig ombord på krigsfartyget Indomitable under kriget mot Frankrike 1797.
Prolog Kapten Vere är gammal. Han ser tillbaka på sitt långa liv i flottans tjänst och hans tankar går särskilt till händelserna 1797, där han känner att han sviktade.
Akt 1 miniatyr|Skådespelaren Charles Nolte som Billy Budd i en teateruppsättning på Broadway 1952.