Krimkriget var en väpnad konflikt som utkämpades från 28 mars 1853 till februari 1856 mellan Kejsardömet Ryssland på ena sidan och en allians av Storbritannien, Frankrike, Kungariket Sardinien och Osmanska riket på den andra. De mest kända skeendena utspelades på Krimhalvön i Svarta havet.
Bakgrund Det hade sedan länge varit en rysk avsikt att erövra Konstantinopel, och nu var det dessutom viktigt att kontrollera öppningen till Svarta havet för att där kunna exportera varor från Kaukasus och Ukraina. Efter Kungariket Greklands frigörelse från osmanerna var riket på väg att falla sönder, och tsar Nikolaj I träffade därför Storbritannien och Frankrike och föreslog att de skulle dela upp det svaga Osmanska riket mellan sig, men västmakterna sade nej till detta.
Under 1840-talet uttryckte Henry Temple och andra brittiska ledare en oro över ryska expansionsdrömmar mot Indien och Afghanistan och de sökte efter en orsak att försvaga detta hot. På 1850-talet fann de ett svepskäl i att skydda katolska heliga platser i Palestina. De fördrag som förhandlats fram under 1700-talet gav fransmännen i uppdrag att beskydda de romerska katolikerna i Osmanska riket, medan Ryssland var beskyddare för de ortodoxa kristna. Under flera år stred katolska och ortodoxa munkar om innehavet av Födelsekyrkan i Betlehem och Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Under det tidiga 1850-talet ställde båda sidor krav som inte kunde lösas till båda parters nöjdhet av sultanen. År 1853 beslöt då den osmanske sultanen till fransmännens fördel trots de lidelsefulla protesterna från de lokala ortodoxa munkarna.
I januari 1853 lade ryske tsaren i London fram ett förslag på delning av sina intressesfärer, där Egypten och Kreta skulle upprättas som brittiska skyddsstater, medan Serbien och Bulgarien skulle utropas som ryska. Storbritannien avvisade förslaget och anslöt sig till Frankrike och sände krigsfartyg till de osmanska farvattnen.
Tsaren av Ryssland, Nikolaj I, sände en diplomat, furst Mensjikov, på ett specialuppdrag till Höga porten, den osmanska regeringen. Genom tidigare avtal var sultanen Abd-ul-Mejid I bunden att "beskydda den kristna religionen och dess kyrkor" men Mensjikov försökte att förhandla fram ett nytt avtal där Ryssland skulle få rätt att ingripa närhelst sultanatets beskydd visade sig otillräckligt. Vid samma tidpunkt sände den brittiska premiärministern Aberdeen sin man lord Stratford, som när han anlände till Istanbul, fick reda på Mensjikovs krav. Genom skicklig diplomati övertalade lord Stratford sultanen att förkasta avtalet som äventyrade den turkiska självständigheten. Benjamin Disraeli beskyllde Aberdeen och Stratford för att ha gjort ett krig oundvikligt, och därmed startade den process där Aberdeen var tvungen att begära avsked för sin roll i krigsutbrottet. Kort därefter fick han höra om Mensjikovs diplomatiska misslyckande.
Krigsförloppet Inledande fas Genom att använda de misslyckade förhandlingarna med sultanen för att lösa frågan om de heliga platserna som ett svepskäl lät tsaren i oktober 1853 sina arméer marschera in i Moldavien och Valakiet (dessa två stater var osmanska furstendömen där Ryssland verkade som särskild beskyddare för den ortodoxa kyrkan). Tsar Nikolaj trodde inte att de europeiska staterna skulle protestera vare sig länge eller intensivt mot det ryska övertagandet av ett fåtal närliggande osmanska provinser, speciellt eftersom Ryssland hade ingripit i krossandet av 1848 års europeiska revolutioner. 4 oktober förklarade Osmanska riket krig mot Ryssland.
Då tsaren sände sina trupper till Moldavien och Valakiet ("Donaufurstendömena"), sände Storbritannien en flotta till Dardanellerna för att beskydda Osmanska riket. Något senare anlände även en fransk flotta som anslöt sig till britterna. De europeiska staterna hoppades dock vid denna tidpunkt på en diplomatisk kompromiss. Representanterna för de fyra neutrala stormakterna – Storbritannien, Frankrike, Österrike och Preussen – möttes i Wien där de skrev ett förslag till ett avtal som de hoppades skulle vara acceptabelt för både Ryssland och Osmanska riket. Avtalstexten godkändes av Nikolaj I men avfärdades av Abd-ul-Mejid I, som tyckte att svagheter i ordvalet i dokumentet gjorde det öppet för många olika tolkningar. Storbritannien, Frankrike och Österrike enades då om att föreslå ändringar för att göra sultanen nöjd, men deras förslag ignorerades av det ryska hovet i S:t Petersburg. Storbritannien och Frankrike beslöt då att inte fortsätta medlingen, men Österrike och Preussen tyckte inte att förkastandet av de föreslagna ändringarna var skäl nog för att avbryta den diplomatiska processen. Sultanen fortsatte krigsaktionerna. Hans arméer anföll den ryska armén nära Donau. Tsar Nikolaj svarade med att sända ut krigsskepp som förstörde hela den osmanska flottan vid Sinop den 30 november 1853. I och med denna seger möjliggjordes ostörda ryska leveranser av förnödenheter och landsättningar av förstärkningar på den turkiska kusten. Krossandet av den turkiska flottan och det ryska expansionshotet oroade dock både Storbritannien och Frankrike, som nu aktivt gick över till att försvara Osmanska riket. 3 januari 1854 seglade den fransk-brittiska flottan in i Svarta havet. Ryssland svarade med att bryta de diplomatiska förbindelserna med Frankrike och Storbritannien. Efter att Ryssland ignorerat ett brittiskt-franskt ultimatum att dra sig tillbaka från Donaufurstendömena förklarade Storbritannien och Frankrike 27 och 29 mars krig mot Ryssland.
Fredsförsök Tsar Nikolaj antog att Österrike skulle ta ryskt parti som tack för stödet under 1848 års revolution, eller att de åtminstone skulle förhålla sig neutrala. Österrike kände sig dock hotat av de ryska styrkorna i de närbelägna Donaufurstendömena. När Storbritannien och Frankrike krävde ett tillbakadragande av ryska styrkor från furstendömena, stöddes detta beslut av Österrike; och trots att landet inte omedelbart förklarade krig mot Ryssland vägrade det ge garantier för sin neutralitet. När Österrike utfärdade ett nytt krav, sommaren 1854, att de ryska styrkorna skulle dras tillbaka, gjorde ryssarna detta av fruktan för att Österrike skulle gå med i kriget, och i slutet av augusti var furstendömena utrymda. De besattes av en österrikisk kår enligt en i juni 1854 mellan de allierade träffad överenskommelse.
Trots att de ursprungliga orsakerna för kriget försvann i och med det ryska tillbakadragandet från Donaufurstendömena avbröt inte Storbritannien och Frankrike fientligheterna. De beslutsamma allierade ville få ett slut på östfrågan genom att eliminera det ryska hotet mot Osmanska riket. De lade fram flera olika villkor för att upphöra med fientligheterna, däribland: Ryssland skulle avstå från sitt protektorat över Donaufurstendömena; Ryssland skulle överge alla krav som gav dem rätt att ingripa i osmanska angelägenheter på den ortodoxa kyrkans vägnar; Sundkonventionen av år 1841 skulle revideras; alla nationer skulle ges fri lejd till floden Donau.
När tsaren vägrade att gå med på de "fyra punkterna" inleddes Krimkriget.
Sevastopols belägring
miniatyr|Franska zuaver och ryska soldater i handgemäng vid Malachov Kurgan. alt=Karta från 1854 över Krimhalvön med infälld detaljkarta av Sevastapol.|miniatyr|Karta från 1854 över Krimhalvön med infälld detaljkarta av Sevastapol. I september landsteg allierade styrkor på Krimhalvön, trots att den omedelbara krigsorsaken, det vill säga styrkorna i Moldavien och Valakiet, drogs tillbaka. De ryska stridskrafterna på Krim utgjordes av en trupp på man under befäl av Aleksandr Sergejevitj Mensjikov. Med av dessa tillgängliga försökte han spärra de förbundnas framryckning över floden Alma 19–20/9, men tvingades retirera mot Sevastopol. De allierade avstod från att försöka storma fästningen, och inledde istället en belägring av staden.
Belägringen kom att bli tidsödande då man tvingades ständigt avvärja anfall av Mensjikovs fältarmé, som befann sig utanför staden. Sådana anfall utlöstes 25 oktober i slaget vid Balaklava och 5 november i slaget vid Inkerman, som visserligen ledde till att ryssarna tvingades dra sig tillbaka men samtidigt försvagade de förbundnas ställning och förhindrade framsteg i belägringen. Trots förstärkningar gjorde de förbundna under våren och sommaren 1855 inga betydande framsteg. Försvararna lyckades under ledning av kommendanten Demetrius von der Osten-Sacken och ingenjöröversten Eduard Ivanovitj Totleben hela tiden hålla norra sidan öppen och därigenom även förbindelsen med den undan för undan förstärkta ryska fältarmén, där Mensjikov 1855 ersatts av Michail Gortjakov som befälhavare.
Sjukdomar härjade på bägge sidor, bland annat kolera. Sedan de allierades styrka förstärkts till man – ryssarnas uppgick då till – och ett ryskt anfall i mitten av augusti framgångsrikt slagits tillbaka, gick de allierade i september till avgörande anfall. Stormningen, som utfördes 8 september, blev tillbakaslagen på alla punkter utom vid det så kallade Malakovtornet, där den franske generalen Patrice de Mac-Mahon lyckades sätta sig fast, vilket ledde till att ryssarna på kvällen samma dag utrymde hela fästningen. Marinbasen Sevastopol hade anförtrotts amiral Mensjikov, som dock redan i februari 1855 entledigats från sina uppdrag.
Ryssarna tvingades borra sina fartyg i sank och nyttjade sjöartilleriet som förstärkning till landartilleriet, samt sjömännen som marinsoldater. Under krigets gång förlorade ryssarna fyra 110- eller 120-kanons tredäckare, tolv 84-kanoners tvådäckare och fyra 60-kanoners fregatter i Svarta havet, plus ett stort antal mindre fartyg. Amiral Nachimov skadades dödligt i huvudet av en krypskytt och dog den 30 juni 1855.
Samma år belägrade och ockuperade ryssarna den turkiska fästningen Kars, som föll i november.
Azovkampanjen och belägringen av Taganrog
Våren 1855 beslöt de allierades ledare att sända en expeditionsstyrka in i Azovska sjön för att störa de ryska kommunikationerna och underhållslinjerna till det belägrade Sevastopol. Den 12 maj 1855 trängde brittisk-franska örlogsfartyg in i Kertjsundet och förstörde kustbatteriet vid Kamisjovajabukten. Den 21 maj 1855 anföll kanonbåtarna och de beväpnade ångfartygen i Taganrogs hamn som var det viktigaste navet i området på grund av dess närhet till Rostov-na-Donu och de rikliga lager av förnödenheter, speciellt bröd, vete, korn och råg, som hade samlats i staden efter exportstoppet som uppstod efter Krimkrigets utbrott.
Guvernören av Taganrog, Georgij Tolstoj, och generallöjtnanten Ivan Krasnov vägrade att åtlyda de allierades ultimatum och svarade: Ryssarna ger aldrig upp sina städer. Den engelsk-franska skvadronen påbörjade ett 6 ½ timmar långt bombardemang av Taganrog och landsatte 300 man nära den Gamla trappan i centrala Taganrog. Dessa blev dock slagna tillbaka av Donkosacker och frivilliga.
I juli 1855 försökte en allierad skvadron ta sig förbi Taganrog till Rostov-na-Donu, längs Donfloden via Miusfloden. Den 12 juli 1855 gick kanonbåten HMS Jasper på grund nära Taganrog, eftersom en lokal fiskare hade flyttat navigeringsbojarna i de grunda vattnen. Kosackerna erövrade kanonbåten med alla dess kanoner och sprängde den i bitar. Ett tredje belägringsförsök gjordes den 19–31 augusti 1855, men då hade staden befästs och skvadronen kunde inte närma sig för att landsätta trupperna. Den allierade flottan lämnade Taganrogviken den 2 september men fortsatte utföra mindre militäroperationer längs Azovska sjöns kuster fram tills den sena hösten 1855.
Kriget når Östersjön miniatyr|Bombardemanget av Bomarsunds fästning under Krimkriget.